Flygande tankar

Röda och lite genomskinliga. De har blivit saft nu!

... eller tror mig veta. Det enda jag kan vara säker på och lita på oavsett vad som händer är att Gud är där för mig och alla människor som vill det.

Jag sitter här och funderar på hur osäker vår skapade trygghet faktiskt är egentligen. Jag har just lämnat alla barnen, på skolan och dagis, och sagt hejdå, jag kommer tillbaka klockan tolv. Treåringen frågade "lovar du?" och jag lovade såklart. (Vad tror han egentligen, att jag ska flytta till tjotahejti och inte ta honom med mig?) Jaja... Det som slog mig när jag kom hem till tystnaden var i alla fall att jag kan inte vara säker på något alls egentligen. Det som betyder mest i mitt liv, allt som jag tar för givet varje dag, är så skört egentligen. Huset vi bor i, där vi trivs och har vårt liv tillsammans kan brinna ner till grunden. Alla våra saker och prylar kan vara borta på några timmar. Min make kan lämna mig, eller ännu värre, någon av oss kan lämna livet.  Jag kanske råkar ut för en olycka på väg till dagis någon dag när jag ska hämta treåringen, och då kvittar det hur mycket jag lovat att komma tillbaka. Barnen, mina älskade ungar, kommer att växa upp, och kanske sprider ut sig i varsitt hörn i landet/världen för att plugga eller bilda familj. Jag tror ju inte att de alla tre kommer att stanna här i byhålan i vilket fall som helst. Mina föräldrar kommer inte alltid att finnas osv osv.

Jag kan inte vara säker på att allt jag sätter värde på ser likadant ut imorgon. Jag kan inte ens veta att jag vaknar imorgon. Det enda jag vet är att Gud alltid kommer att finnas, och det är nog mycket därför det känns så viktigt för mig att ha en bra relation till Gud.

Fast för den skull kan jag ju inte gå och tänka på hur hemskt det skulle vara om något av allt som kan hända faktiskt händer. Jag vill ju inte ta ut några sorger i förskott. Jag menar nog mest att det är nyttigt att tänka på allt fint man omges av medan det finns där, och medan jag finns här, för man vet inte hur länge man får njuta av det...

Ååh! Idag... Ja, just nu i denna stund i alla fall, känner jag mig sådär tillfreds med allt. Såhär vill jag känna jämt. Idag tvivlar jag inte på om Jesus verkligen offrades för min och alla människors skull. Idag, just nu, är jag helt säker på att så är det. Japp! Jag behöver inte vara orolig, det är sant.

Idag var jag i krykan, och överraskades av konfirmander som firade sin första nattvard och deltog i högmässan genom att läsa texter och förbön. Jag var varken glad eller ledsen eller något speciellt när jag satte mig i bänken, utan som vanligt lätt förvirrad och lite splittrad i tankarna, men det gick över, och jag blev bara glad och rörd och hade nära till tårarna av någon anledning. Det var som att jag blev som barn på nytt och satt uppkrupen i mammas famn. Ungefär samma känsla som att befinna sig på den tryggaste och mest kärleksfulla plats man känner till. Jag kommer alltid att bära med mig lycko-kärleks-trygghetskänslan jag kännde som barn när jag fick sitta i mina föräldrars varma starka famn och gråta ut efter ett raseriutbrott, och känna att de älskade mig oändligt mycket. (Exakt hur mycket fattade jag inte förrän jag själv blev förälder, men det hör inte till saken.) Ungefär samma känsla kom över mig idag i kyrkan där jag satt helt ensam på en bänk långt bak i kyrkan bakom alla konfirmanders släktingar. Jag borde kanske kännt mig lite utanför, men nä... Det var som att få en stor varm kärleksfull kram. Jag kan inte annat än tro att det är sant, och även om jag inte förstår exakt hur eller varför så är det fantastiskt :-)

Idag har vi varit på marknad här i vår by, och det har ösregnat på oss hela dagen. Konstigt nog så var det mycket folk på marknaden ändå, och oss gjorde det absolut inget att det regnade. Vi har gummistövlar och regnkläder, och det är ju fortfarande varmt så man slipper frysa även om man blir lite blöt i nacken ;-)

Väder är faktiskt rätt kul. Jag tror man påverkas mer av vädret än man är medveten om. Just när det är sånt här hällregn som det varit idag tycker jag det är riktigt mysigt. När det hörs att det regnar får det gärna regna. Jag gillar åska också, och hagel och blåst. Väder med lite attityd får mig på bra humör för det mesta, för då lägger man märke till naturen på ett annat sätt än om det bara är lagom varmt och ljumma vindar. (Fast solsken och uppehållsväder är ju bekvämare ska erkännas...)

Hösten är min favorit av årstiderna, på tal om väder. Det luktar så gott i skogen och färgerna är så vackra. Morgondimma och blek sol är helt bedårande, och så är hösten så vemodig på ett ganska skönt sätt. Det är liksom okej att vara lite drömmande och filosofisk på hösten. Som ett avsked nästan, att passa på att bunkra upp av livet i naturen och spara det i sitt hjärta över vintern tills allt börjar vakna igen och man blir sprallig och nyförälskad och får köra näsan i en bukett vitsippor...
Hösten är lugn och lite tung för mig. Blöt natur och mörka kvällar. Stearinljus och planer på att dekorera med torkade rönnbär och kottar i en fin träskål på köksbordet. (Jag tänker varje höst att jag ska ta in lite av naturen och njuta även inomhus, men hittills har jag bara åstadkommit diverse barnsliga tavlor av färgglada löv om höstarna, och ingen av dem har blivit speciellt fin om jag ska vara ärlig.)

Jag får ingenting gjort här hemma! Lilla dottern är fortfarande vaken, och bryr sig inte om att jag har ett berg av tvätt som väntar. Barnens garderober behöver rensas, för majoriteten av deras kläder är urväxta nu efter sommaren, jag vill ha en stund för mig själv också, men det kanske jag får imorgon om jag har tur :-(

Jag är arg på Gud också idag! Helt oförtjänt har jag skällt på honom för att jag inte förstår det jag läser i bibeln. Varför ska det vara så svårt att förstå Gud? Den Gud jag trodde jag kännde visar sig i bibeln på så många olika sätt att jag blir knäpp. Hur ska jag som liten (och ganska trög verkar det som) människa bli klok på vem Gud är genom att läsa bibeln. Jag börjar nästan ångra att jag började om med gamla testamentet, men jag är envis och tänker läsa varenda bokstav.

Idag läste jag om hur Gud berättade för Mose hur han skulle bygga uppenbarelsetältet och tillverka kläder åt Aron och hans söner. Gud hade en väldigt detaljerad lista som han delgav Mose, och visst visst, det är väl inget att hänga upp sig på, men när Gud till och med beskrev kalsongerna som Aron (som skulle prästvigas tillsammans med sina söner) skulle ha på sig vid altaret in i minsta detalj, och hotade med döden ifall inte allt blev precis som Gud befallt kunde jag inte hjälpa att jag blev lite knäckt. Varför var det så viktigt? Varför varför varför? Gud som funnits jämt, och alltid kommer att finnas kan väl inte bara byta stil sådär över en natt. Gud i nya testamentet verkar mycket vänligare och inte lika lättirriterad. Det är ju samma Gud, varför får jag känslan av att Gud i gamla testamentet är petig och grinig och låter folk dö lite som han känner för? I någon av samuelsböckerna befaller Gud att Saul ska utrota ett helt folk. Män, kvinnor, barn och spädbarn skulle dödas. Till och med boskapen skulle Saul utrota, och när han i sin "dumhet" lät några oxar eller får eller vad det var leva för att offra dem åt Herren blev Gud arg och ångrade att han gjort honom till kung. Hur kan Gud som älskar alla människor ge order om att döda ett helt folk? Jag förstår inte! Saul försökte ju bara fjäska lite, och Gud borde väl tagit det som en komplimang istället kan jag tycka. (Fast jag är ju inte Gud, och har ingen aning om hur Gud tänker.) Fast för att knyta an till min verklighet så känner jag att den Gud jag tror på inte skulle dömt ut mig för att jag gjort något fel i tron att det var rätt. Jag är evigt tacksam att jag är född efter att Jesus varit på jorden och städat bland människors synder, för vem vet vad som är synd och vad som inte är det i Guds ögon? Om Aron levt idag, och råkat ha fel kalsonger på sig i kyrkan, skulle han väl fått syndernas förlåtelse i Jesu namn antar jag, men vad jag inte förstår riktigt är om Gud blev "snällare" i och med Jesu död, eller om han fortfarande är lika sträng men det inte drabbar oss så hårt eftersom Jesus tar hand om vår skit? Och hur kan Jesus och Gud vara samma? Jag grubblar och grubblar på treenigheten också, jag har svårt att få ihop det till en enda ibland...

Bah! Nä, jag ska tänka på något annat ikväll. Jag vill inte vara arg på Gud. Det är ju ingen som kan hjälpa att jag inte förstår, allra minst Gud. Han vill säkert att jag ska förstå, och jag får väl se det som en prövning det här med min bibelläsning i ensamhet. *suckar uppgivet*

Hoppets låga tändes igår kväll. Efter skitdagen följde gårdagen. Igår var en ganska vanlig dag som bara gick som vanligt, men jag var frånvarande och tänkte på allt utom det jag höll på med. Lite sån har jag varit idag också förresten, liksom "borta" i tanken, men om någon frågar vad jag tänker på så vet jag inte riktigt. Ingenting tror jag. Jag liksom bara stirrar framför mig och är helt nollställd. Märkligt...

Hur som helst så tog jag mod till mig igår och mailade församlingen och bad om ett samtal med en präst eller en diakon. Jag behöver nog en hård välriktad spark i baken för att komma upp ur det här tanketräsket jag hamnat i. Jag kör slut på mig själv med mina grubblerier, och jag blir sur och vresig mot mina medmänniskor i onödan. Jag fokuserar inte på något alls, utan är långt borta någon annanstans. Jag vill leva engagerat och inte bara flumma igenom den ena dagen efter den andra.
Igår bad jag Gud om hjälp att bli "normal" igen. Jag bad om styrka och sinnesro. Jag bad att Gud skulle visa mig vägen - ta ansvaret ifrån mig och putta mig däråt jag ska gå så jag slipper stå och stampa i korsningen längre. Något har hänt med mig... Jag väntar på något, men vet inte vad. Jag letar efter något och jag verkar inte hitta det. Jag längtar efter Gud, men glömmer att Gud redan är hos mig. Hur kan jag leta efter någon som står precis bredvid mig? Är jag inte klok? (Ja, jag börjar faktiskt undra...) Varför har jag blivit så knäpp? Vad vill jag? Varför är jag så frustrerad och var är tacksamheten och lugnet jag brukar känna?
Igår kväll när jag skulle stänga av datorn såg jag att jag fått svar på ett mail, som jag skickade för ganska länge sen. Jag blev väldigt glad. Jag känner mig bönhörd, för det verkar som jag kommer att få prata med en präst, och kanske till och med den prästen som jag mailade i ett helt annat ärende. Hon frågade i mailsvaret om jag kanske ville träffas och prata, och det vill jag ju.

Jag har fått hoppet tillbaka. Jag kanske kommer på rätt spår igen och hittar lugnet och sinnesron jag saknar. Jag kanske kommer närmare Gud och om jag bara får svar på en bråkdel av alla mina funderingar och frågor så kanske jag hittar nya banor att tänka i och klarar mig själv sen... Varför är det så svårt att vara människa? Ibland tycker jag uppriktigt synd om mina barn som har en så förvirrad mamma som ska försöka lotsa dem rätt i livet. Om jag inte ens kan hitta rätt väg åt mig själv, hur ska jag då kunna visa vägen för mina barn? Fast oftast går det ganska bra ändå just med den biten. Här är så fullt upp med det mest grundläggande att det andliga och diskussioner kring Gud och livsfrågor inte har någon plats i våra samtal än. Här känns det ibland som djungelns lag råder, och vi har konflikter kring hur man beter sig mot andra. Var en hygglig kompis, tala sanning, svär inte, låt bli att slå dina syskon, cykla inte på bilvägen, lura inte de som är yngre än dig att byta bort sina bästa pokemonkort, lyssna på kompisars föräldrar och kom hem och byt byxor om du blöter ner dig. Sen är det kväll och jag är för trött för att prata om annat än fotbollsmatcher och vilka glassar vi ska köpa nästa gång glassbilen kommer. Barnen har nog ingen aning om att jag är förvirrad - än. Och jag hoppas jag står på en stadigare grund när de börjar bry sig mer om "vuxna" tankar så jag i alla fall kan svara på vad jag tror och varför när den dagen kommer...

fast jag ska inte skylla på att det är dagens fel att det blivit skit! Det är först och främst mitt fel att jag mår som jag mår just nu. Jag och min sexåring har bråkat med varandra till och från hela dagen. Jag har varit opedagogisk, arg, irriterad, uppgiven, arg, opedagogisk och tillslut riktigt elak mot honom innan vi slöt fred frammåt kvällen. Fy vad jag känner mig hemsk nu som bär mig åt så mot en av dom jag älskar mest i hela världen. Han är ett litet barn, men jag ska föreställa vuxen och borde definitivt föregå med gott exempel. *suck*
Jag har bett om förlåtelse, först till min lille pojke som sa att det var lugnt och att det inte gjorde nåt. (Fast det GÖR det ju. Mammor ska inte vara elaka mot sina barn!) och nu har jag ägnat en lång stund åt att be till Gud. Om förlåtelse för egen del, men främst har jag bett att Gud ska hjälpa mig att vara en sån mamma jag vill och brukar vara. Jag har bett om styrka och lugn åt min sexåring. Jag ber till Gud att jag inte sårat hans självkänsla idag! Hoppas verkligen han förstår hur ledsen jag är över att ha gapat och skrikit och bärt mig åt mot honom så han blev både rädd och ledsen.

Jag sa bland annat att jag ville flytta, och det var så onödigt av mig. Just då var det precis vad jag kännde. Att jag orkar minsann inte med att leka familj om det ska vara såhär. Jag vill inte bara bråka och bråka, jag vill inte att någon alltid ska gå med mungiporna i fickorna och tjura och gnälla. Jag vill ha lugn och ro, jag önskar att jag fick vara ifred. Jag vill flytta! Det hör inte till saken egentligen att han svurit och skrikit åt mig, att han förstört lillebrors leksaksmotorcykel med flit och kastat sitt fulla saftglas tvärs genom köket, spottat på golvet och kallat mig för fula saker. Visst, det var vad som fick mig att gå i taket tillslut, men han är ju ett litet barn och jag borde inte sagt att jag ville flytta. Det vill jag ju inte. Det gäller att bli arg på ett bra sätt, annars gör det mer skada än man kan ana tror jag. Tänk om han går och tror att jag kommer att flytta nu, om han är rädd att jag verkligen vill det... *suckar* Klart att jag får bli arg! Ellerhur? Han bar sig faktiskt riktigt illa åt, och han vet mycket väl vad som gäller. Fast jag måste ju tänka på vad jag säger och gör ändå :-( Nästa gång jag blir skitarg, vad gör jag då. Kastar saftglaset på honom och förstör hans polisbil? Blääh!

Jag känner att jag börjar må sämre och sämre. Jag funderar på att ta kontakt med någon och bara prata av mig och kanske få lite hjälp att rycka upp mig. Men när skulle jag ha tid att prata med någon? Såhär dags? Det är inte förrän vid tio-tiden på kvällen jag har en stund över. Innan dess är det spralliga/högljudda/bråkiga/sällskapssjuka ungar överallt omkrin mig. Jag ska nog ringa en präst tror jag... om jag vågar... Behöver reda ut en hel del tankar...

Idag känner jag mig ovanligt ytlig. Jag har stressat omkring hela dagen. Det började redan igår egentligen. Jag gick och la mig jättetidigt, men så ringde jobbet och väckte mig vid nio på kvällen för att höra om jag kunde jobba idag. Det kunde jag, eftersom mina föräldrar lovade att ställa upp som barnvakt, så idag har jag jobbat hela dagen. Ingen tid att tänka på jobbet annat än på sånt som har med jobbet att göra. Mediciner och nycklar, tider som ska passas och mat som ska serveras innan den kallnar. Så kom jag hem, och fortsatte jobba med matservering och blöjbyten ;-) Maken kom från sitt jobb och vi åkte direkt efter middagen och köpte en cykelkärra vi hittat på annons. Sen skulle den fixas och skruvas fast på min cykel, och provåkas av två barn såklart. Den funkar bra!

Jag är trött! (Oj, vad ovanligt då!) *ler ironiskt åt mig själv*

Jag har gått upp i vikt också känns det som. Och nu när jag ändå är så ytlig så kan jag passa på att gräma mig över det lite. Fast det gör inte så mycket för all del. Nu börjar vardagen igen efter sommarens fröjder, så om det eventullt fastnat något kilo på mig så jagar jag nog bort det igen om jag bara håller tassarna från kakburken ett par veckor.

Hmmm... Undrar vad som rör sig i mitt huvud idag egentligen, om jag bara sätter mig och låter tankarna flyga lite så hamnar dom på dagis, och rör sig vidare till Gud. (Oj vad ovanligt då!) *nytt flin*
Såna här dagar får jag lite dåligt samvete faktiskt, fast jag nog inte behöver. Jag brukar ha små inre samtal med Gud, men idag har jag inte brytt mig alls. Enda gången jag pratat med Gud idag var när jag svor över något som jag redan har glömt och slängde iväg ett "ååh vad fult jag pratar. Förlåt, ursäkta." i tanken. Vissa dagar känner jag mig bara otacksam som inte tar mig tid att uppskatta saker omkring mig. Det finns något fint och härligt, väl värt att tacka Gud för varje dag, men ibland så är jag bara för ytlig för att bry mig. Jag känner inte för att ta igen det nu heller, ibland är det bara fantastiskt skönt att inte tänka utan bara göra. Gå på i ullstrumporna...
Fast nu sover barnen och lugnet sänker sig över vår familj. Antagligen kan jag varva ner snart och känna huvudvärken komma smygande ;-)

Eller frihet kanske är fel ord förresten, men sista dagen innan dottern blir dagisbarn är det idag.

Imorgon börjarinskolningen, men jag kommer ju att vara med henne hela denna veckan innan jag börjar lämna henne på dagis. Nu ska vi snart åka och hämta en cykelvagn att köra barnen i när allvaret börjar. Jag får skriva mer ikväll ;-)

Då har det gått en dag till. Jag vet inte ens varför jag skriver idag. Jag är på dåligt humör, känner mig jättelåg och tråkig och har inget kul att berätta. Jag tror inte ens jag har tänkt på något kul på hela dagen.

Jag har hittat ett jobb jag ska söka, men det kommer jag inte att få. Det skulle vara för bra för att vara sant. Jag har varit trött och missnöjd hela dagen. Inatt när jag inte fick sova för att min bedårande vackra dotter höll mig vaken var jag så slutkörd och uppgiven att jag nästan var självmordsbenägen. Fast så är det ju inte såklart, men just då ville jag bara vila och kunde gjort bra mycket för att få vara ifred. Jag tycker för bra om att leva för att mena allvar med att hänga mig i garaget, utan såna där knäppa tankar kommer nog som en ventil för att lätta på trycket när jag känner mig för uppgiven och maktlös. Jag förstår verkligen att det är en väl fungerande tortyrmetod att inte låta människor sova...

Fast jag fick ett par timmars sömn tillslut, och det räckte för att hålla mig på benen fram till eftermiddagen. Jag däckade på soffan en stund, och så blev jag för pigg för att gå och lägga mig tidigt ikväll :-( Men har man inte större bekymmer än så ska man väl vara glad ändå antar jag ;-) *rycker upp mig*

Imorgon hade jag tänkt gå på Gudstjänst, men det är ingen såg jag. Det är konfirmation på eftermiddagen istället, men jag känner nog ingen som konfirmeras vad jag vet, så jag stannar hemma. Och hoppas på sovmorgon för en gångs skull...

Det har varit oväder i luften idag. Tung kvav luft, regnskurar och åska i fjärran, men inget oväder har varit över oss direkt.
Jag har varit trött och tankspridd idag. Jag vet inte om jag tänkt en enda tanke till slut, men det kvittar för jag kan fortsätta imorgon...

Jag har ringt en del viktiga samtal inför nästa vecka. Barnens sommarlov är slut och det blir nya rutiner för två av dem. Skolstart för den äldste och dagisstart för den yngsta. För mellanbror blir det bara nystart på dagis. En lång och skön sommar är snart slut, och det känns både tråkigt och skönt på samma gång. Tråkigt att behöva lämna iväg lilla lillasyster i andras vård innan vi tycker hon är redo att spendera sina dagar utan någon av sina föräldrar i närheten. Det är en hård värld där ute, och när man bara passerat ettårsdagen med några månader tycker jag att man är för liten att upptäcka den världen utan mamma eller pappa vid sin sida. Det gör ont i mig att hon inte kan få vara hemma ett år till och jag ber Gud att vara med henne och det kommer han att vara. Frågan är om hon märker det? Jag vill inte att hon ska vara ledsen och känna sig övergiven. Jag vill inte att hon ska vara osäker på ifall vi verkligen kommer tillbaka och hämtar henne på eftermiddagen. Tänk om hon tror att vi lämnat henne där och liksom lämnat henne... Jag vill kunna berätta för henne varför jag lämnar henne och vad jag ska göra medan jag är ifrån henne. Ååh vad jag önskar att hon fick vara lite äldre innan hon blev "stor" och började på dagis. Hon är ju vår lilla bebis, och hon har inget på dagis att göra än egentligen :-(

De andra två klarar sig bra. Ja, det gör lillsyrran också, hon är en tuff tjej, men killarna oroar jag mig inte för på ett känslomässigt plan. Det känns inte som ett svek mot dem att lämna dem på dagis och i skolan, och när det känns rätt så är det nog rätt tänker jag. De är så stora att de förstår, och de längtar tillbaka till kompisarna och aktiviteterna. Sexåringen ser fram emot skola och fritids, han känner sina blivande klasskompisar och kastar längtansfulla blickar på sin nya ryggsäck i hallen. Fast det var samma sak när de var små och skulle skolas in på dagis. Någonstans när de var mellan två och tre år, närmare tre tror jag, började vi märka att de hade glädje av dagis, och då kunde jag lägga bort skuldkänslorna. De har inte vantrivts på förskolan innan dess heller, men de kunde lika gärna varit hemma då - och hade varit det också om de fått välja. Men vem kan välja? Inte vi... Det gäller minsann att tjäna pengar så barnen får mat och klarar livhanken. Ingen tid att vara blödig och tänka på om dagis är bra för dem eller ej. Man måste det man måste, och jag får väl bara hoppas att de inte tagit skada av tidig dagisstart när de når vuxen ålder. Jag älskar dem så otroligt mycket, mina vackra fantastiska barn. Jag vill ge dem en underbar barndom och uppväxt. En gåva man har glädje av hela livet sen i form av glada ljusa minnen. Jag vill att de ska kunna drömma sig tillbaka till sin barndom med ett leende på läpparna. Jag hoppas att de ska kunna tänka tillbaka och nästan längta tillbaka ibland. Om de när de blir vuxna kan säga att de haft en fin barndom, att de kännt sig älskade och sedda och blivit bekräftade var och en för sin egen skull, för de unika värdefulla individer just de är, då har jag lyckats med mina föresatser för en gångs skull. Om de minns hur det känns att krama mamma och pappa, om de tycker att de har kunnat lita på att vi alltid finns där för dem. Om de vågat berätta för oss om allt, utan att linda in eller förvränga varken händelser eller känslor, då kan jag dö lycklig när jag är färdig.
Jag ÄLSKAR dem så mycket! Om de bara känner en bråkdel av min kärlek till dem så förstår de nog att de är det mest värdefulla jag har på jorden.

Det bästa i livet är verkligen gratis. Kärlek kostar inte ett öre, och tänker jag efter så är det kanske bara  kärlek i stort och smått som gör oss riktigt lyckliga. Bestående lycka... Ääh, jag vet inte. Nu är det läggdags i alla fall ;-)



Och på tal om kärlek så fick jag blommor av maken idag. Vi hade ju en sammandrabbning igår, och han fick nog dåligt samvete stackaren. Jag är inte långsint på något sätt, och hade förlåtit honom redan igår kväll, men blev naturligtvis jätteglad och rörd över den vackra buketten.

och försöker komma på varför jag tror på Gud

Främsta anledningen är nog rent egoistisk är jag rädd. Jag behöver Gud. Jag mår bra av att veta att det alltid finns någon som älskar mig, precis som jag är, inklusive mina fel och brister. När allt annat suger så har jag i alla fall Gud, och det ger mig tröst. Så egoistiskt! Det har jag inte tänkt på förut... Inte så noga i alla fall.

Gud älskar mig, och det enda jag behöver göra för att få den kärleken är att tro och göra gott mot andra människor i princip. Jag försöker leva på det sätt som Jesus vill. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, osv. Men jag är människa och lyckas sällan leva upp till mina ideal... Jag är inte alltid snäll och trevlig. Jag kan minsann vara riktigt ful i truten jag också, och vara sur och orättvis mot dom jag älskar allra mest. Jag vet hur "man ska" bete sig, och hur jag vill vara, men är långt ifrån sådär präktig och perfekt i verkligheten. Ändå finns Gud där för mig och älskar mig. Han offrade sin son för mina (och alla andras) synders skull, och tar inte sin hand ifrån mig fast jag bär mig åt mellan varven.

Sen finns det flera andra anledningar också naturligtvis, men från början tror jag min tro bottnar i längtan efter kärlek och bekräftelse på att jag är bra som jag är. Genom Gud får jag kraft att älska mig själv, och även om det är svårt det också ibland, så är det i alla fall skönt att kunna stå ut med sitt eget sällskap till och med när man har en riktigt dålig dag.

Sen har jag svårt att tro att allt omkring oss existerar av en slump. Hur skulle allt som finns kunna finnas och fortsätta finnas utan någon som helst anledning eller utan att någon högre makt haft ett finger med i spelet. Evolutionsteori eller ej så är allt - och då menar jag allt - för komplicerat och vackert för att ha kunnat bli till bara av en slump. Jag är glad över att få vara människa :-)

Vi har grälat här hemma, om en skitsak som vanligt. Är det inte konstigt att det blir konflikter kring små värdsliga saker när man är trött. En konflikt suger ju bara ännu mer energi och man mår ju knappast bättre efter ett gräl.

Jag är gift med en man som har ett ovanligt (ursäkta) korkat sätt att lösa konflikter på ibland. Han häver ur sig diverse fula ord och mindre smickrande tillmäten med hög röst, och sen väntar han med spänning på hur det landar och vilka svar han får. (Den här gången bara ironiska miner och tystnad.) Konstruktivt? Nääe, inte direkt... *suckar* Ibland blir jag så trött på hans sätt att hantera ilska att jag bara vill ta mina sandaler och promenera iväg tills jag inte orkar gå längre och campa där en vecka :-(
Så pratade vi ganska sansat lite senare, men jag är fortfarande arg över att han bara kan med att kalla mig för så fula saker.

Det blir en kylig kväll skulle jag tro, så jag gör väl lite starkt kaffe och sätter mig och läser en bok i ett hörn och surar en stund till...

Här är en fin blomma... Alltid nåt att glädja sig åt ;-)

Nu har jag jobbat i två dagar, och jag har träffat en del av de pensionärer som finns kvar här bland oss. Det är tre år sedan jag jobbade sist, och tre gör stor skillnad i en gammal människas liv. Hon som var pigg och ganska frisk för tre år sedan, och gick fram och tillbaka och småpratade med personalen om kvällarna, pysslade om blommorna i dagrummet och inte kunde låta bli att rätta till duken i fönstret om den råkat få ett veck sitter nu tre år senare på sned i en rullstol och tittar med trötta blanka ögon. Hon får hjälp att äta, och med allt annat, och bara om man kommer riktigt riktigt nära så glittrar det till i hennes ögon och man ser en skymt av den hon var för inte så hemskt länge sedan egentligen. Mitt hjärta ömmar för henne och de andra gamla som är helt utlämnade åt oss i allt. Det känns som en viktig uppgift att se till att deras vardag blir så värdig och fin som möjligt, men det är väl bara en tidsfråga innan bristen på tid gör mig avtrubbad igen. Dessa två dagar har jag flera gånger fått en klump i halsen och bara suttit bredvid och hållt handen och tänkt på hur det kan vara bli så hjälplös efter att ha levt ett helt liv. Att inte kunna, fast man vill och har kunnat alltid innan. Att behöva hjälp även i de mest privata situationer, att vara gammal och trött och kanske ha ont och vara beroende av andra för att komma till och från sängen. Stressad personal som vill men inte hinner sitta och bara vara sällskap eller tröst.

Jag vill nog inte bli så gammal tror jag... Fast det är ju lätt att sitta och säga nu förståss... Deras liv är ju värdefullt och värt precis lika mycket respekt som någon annans, och jag hoppas att de allra flesta trots allt har det  bra och känner att de betyder något - lika mycket som förut när de var friska och starka.

Imorgon ska jag jobba! Tjäna pengar, betala skatt, inte längre ligga samhället till last utan börja göra lite nytta! Dags att bli vikarie igen alltså, tills jag blir vuxen och bestämmer mig för vad jag verkligen ska göra med mitt liv... Fast vem är jag att bestämma. Jag kan bara önska och hoppas att jag hittar rätt tillslut. Att jag kommer in på den utbildning jag ev. kommer på att jag vill gå, att jag klarar studierna, att det leder till att jag "blir" något och kan söka jobb, att jag får jobb, och att jag trivs. Fast någon gång, i en avlägsen framtid är jag säker på att jag kommer att hitta ett yrke som är "jag" tills dess så tänker jag jobba ändå - såklart  man måste ju tjäna ihop till sitt uppehälle - och hoppas att jag på något sätt tar mig vidare från vikarieträsket.

Jag vet inte varför jag känner mig så vemodig idag. Lite melankolisk sådär...

Dagen har bara gått, och jag har varit risig. Jag var i kyrkan med treåringen och tände ljus för en vän med familj mitt på dagen. Det är ungefär det enda jag gjort på hela dagen. Treåringen är inte heller i toppform, men nu mår vi ganska bra ändå både han och jag och resten av familjen.

Vi var i en kyrka där vi inte brukar vara, och treåringen hejdade sig och tittade upp i taket som var en stor kupol med takfönster och stora lampor. Jättevackert!  "Vem bor här?" frågade han, och jag svarade att ingen bor i kyrkan, men att det är Guds hus. Fast Gud bor ju överallt och inte bara i kyrkan sa jag halvt till honom halvt för mig själv. "Nä, Gud bor nog inte i kyrkan sa treåringen då. I alla fall så är han inte hemma i så fall." Och så tittade han sig omkring igen, och undrade hur Gud kunde höra vad vi sa fast vi inte kunde varken se eller höra Gud. "Jag vet inte" svarade jag, för jag vet inte hur man förklarar på ett sätt som inte förvirrar ännu mer...

Och så har vi haft påhälsning av Jehovas vittnen idag också. Jag blir nästan lite obehaglig till mods när de kommer, och tackar vänligt men bestämt nej till att ens diskutera. Det är ju samma bibel, tror jag, samma tro i mångt och mycket, men en del saker skiljer sig så mycket från vad jag tror, och det är i ganska stora frågor det skiljer så jag bryr mig inte om att småprata om det vi har gemensamt heller. Jag är säkert lika full av fördommar mot Jehovas vittnen som många är mot kristna inom svenska kyrkan - eller troende i allmänhet. Det är väl alltid något att jag förstår att jag är orättvis, men jag kan inte hjälpa att jag tycker det är läskigt att de kommer och knackar dörr sådär. Lite sektkänsla på något sätt, och så inbillar jag mig att om jag är för vänlig och pratar för länge så kommer de tillbaka gång på gång och tjatar på mig och försöker få mig att byta församling eller nåt... Ääh, jag vet inte. De önskade mig en bra dag, och jag önskade dem detsamma - såklart. De är ju trevliga och snälla och kommer ju inte av elakhet utan av omtanke. Tur för mig att jag kan säga att jag redan har en tro, och att jag känner att den tron är levande och ger mig lugn. Att jag är medlem i svenska kyrkan och tänker så förbli.

Jag har ägnat mig åt frosseri idag, och det känns väl inte så bra ska erkännas.
Vi har inte haft så mycket hemma att äta, så när jag kom till mammas och pappas välfyllda fikabord i eftermiddag så åt jag alldeles för många kakor och bullar.

Mina föräldrar har hjälpt oss att skaffa nytt kylskåp. Jag är så tacksam! Räntefri avbetalning till mamma och pappa :-) När de kom hem och såg hur tomt det blev i nya kylen hjälpte de till att fylla det åt oss också. Barnen har det inte gått någon nöd på, och det skulle vi aldrig låta ske heller, men vi vuxna har ätit hemodlade morötter, konserver och knäckebröd i väntan på bättre tider...

Så idag är en bra dag i vårt hus, och jag är proppmätt som sagt. Självbehärskning när det gäller sötsaker är inte min grej har jag konstaterat många gånger förut, och idag fick jag det bevisat igen.

Nu ska jag sätta mig med första moseboken en stund. Jag såg regnbågen på himmlen idag när jag var ute och körde, och fick sån lust att läsa skapelseberättelsen igen. Gud ställde ju sin båge på himlen som bevis på det förbund som han ingick med Noa. Gud lovade att aldrig mer dränka allt liv på jorden, och regnbågen ska påminna om det löftet.

...att tänka på vad jag ska fördriva tiden med när hösten kommer. Många säger ju att man kan beskriva sig själv med sin yrkestitel, och i så fall är jag vikarie. Men jag är ingen vikarie! Eller kanske förresten... Jag vet verkligen inte alls vad jag vill bli när jag blir stor, och det är hög tid att skaffa en plan. Jag har varit vuxen länge, men bara haft olika vikariat. Mest inom vården.
Jag har tänkt flera gånger att jag ska söka svenska kyrkans grundkurs på en folkhögskola i närheten, men det blir inte av. Just när jag sitter och ska skriva ut ansökningsblanketten så fegar jag, och tänker att det inte är någon idé. Jag skulle nog inte komma in, och om jag gör det så kanske det kastar omkull hela min världsbild. Det är nog en spännande inre resa, det är jag övertygad om, och jag lockas så av tanken att fördjupa mig i den kristna tron, men jag fegar och tänker; "jag söker nästa termin istället."
Den här gången när jag satt och läste om utbildningen kom jag så långt att jag faktiskt skrev ut ansökningshandlingarna, men jag fyllde aldrig i dem. Jag måste nog gräva lite mer i mig själv och min tro innan jag vågar ta ett så stort steg att jag skickar in ansökan. Måste ha mer kött på benen och vara mer beredd på vad jag eventuellt kommer att upptäcka där. Fast vad är jag rädd för? Varför är jag en sån fegis?

Hur som helst så har jag ju min snygga vikarietitel att falla tillbaka på även efter den här föräldraledigheten, och vem vet, jag kanske till och med hittar ett annat jobb.

Vad ska vi göra? Frågar jag barnen. Vet inte svarar dom.
Jag vill göra så mycket, men ändå ingenting. Jag känner mig bara rastlös.

Om jag fick en önskan, något som skulle göra mig lycklig... Vad skulle det vara?
Hälsa och långa lyckliga liv åt alla jag älskar naturligtvis, men jag menar något enklare, något jag kan påverka själv. Jag vet inte... Inte ett större hus eller en finare bil, ingen pryl över huvud taget, för det gör ingen skillnad på djupet även om det kan göra vardagen enklare och bekvämare förståss.
Jag önskar mig nog lugn i tanken tror jag. Jag vill bli bättre på att ta vara på allt jag har och glädjas åt de små stunderna av stillhet som faktiskt finns ibland. Jag önskar att jag kunde tillåta mig att leva mer just nu och inte gräma mig över sånt jag gjorde fel för en timme sen eller stressa mig själv med att tänka på allt jag ska göra innan dagen är slut. Att för bara en stund kunna bestämma mig för att nu får inget störa, förutom livet. Räkningarna ligger kvar där de ligger ikväll också, och de blir inte betalda bara för att jag tänker på dem. Det ordnar sig ju alltid, och jag har tröttat ut mig själv med oro i onödan så många gånger.

Så många gånger som jag kommer på mig själv med att längta efter något. Sommaren, helgen, kvällen när barnen somnat och jag får vara ifred, morgonen när barnen vaknar så jag får krama dom och berätta för dem hur mycket jag älskar dom. Och så när sommaren/helgen/kvällen/morgonen kommer så njuter jag inte ändå, utan sätter upp nya mål framför mig. I mina tankar är det så lätt att ta tillvara på allt fint omkring mig, men jag gör det för sällan i verkligheten. Är för upptagen med att fundera över vad vi ska göra sen istället för att koncentrera mig på vad vi gör just nu.

Är det sinnesro jag önskar mig?

...på ordet  "evighet" och vad det egentligen betyder. Utan början och utan slut? När blev Gud till? Aldrig? Har Gud aldrig blivit till utan alltid funnits? Hur? Vad fanns då oändligt långt bakåt i tiden, förutom Gud? Vad hade Gud för sig innan universum och världen blev till, innan planeter och stjärnor fanns? Har universum också alltid funnits? Vad finns kvar om lika lång tid frammåt? Inget? Något? Gud och de som lyckats räddas till "evigheten"... Vad gör man då där i evigheten? Blir det inte tråkigt tillslut att alltid finnas till. Tar det aldrig slut?

Och skapelsen. Har Gud lagt ut villospår åt oss för att pröva vem som verkligen tror? Har Gud lagt tillrätta åt oss, ett vetenskapligt bevis på att livet uppstod i vatten. Vet Gud att människan behöver konkreta bevis på hur saker förhåller sig? Behöver vi verkligen det? Det vore väl fint om det vore Adam och Eva i lustgården tycker jag. "Får" man tro det trots att man är överbevisad av vetenskapen. Får man skylla vetenskapen på Gud? Vetenskapen kanske var backup-planen Gud hade åt oss ifall vi åt av frukten i kunskapens träd? Ääh... snacka om flummeri... Jag tror på Gud som skapare, men hur skapelsen gick till kommer jag nog aldrig att ha en aning om, inte så länge jag lever i den i alla fall...