angående kommentarer
Vill någon diskutera mitt privatliv så går det inte längre att göra här på bloggen. (Ni som känner mig kan ringa eller maila istället.) Bloggen är anonym och jag tänker inte gå in på detaljer i några kommentarer här och har därför tagit bort möjligheten att kommentera inläggen jag skriver.
lite av varje
Det är mycket nu... Faktiskt...
Jag var beredd på att det här skulle bli tufft och det är tufft. Jag har lämnat min make. Skilsmässopappren är inlämnade och underskrivna av oss båda, men det är jag som går. Det är jag som förstör det sista av något som inte har funnits annat än i fantasin i flera år. Det är jag som får skulden. Det är mitt fel och jag visste att det skulle bli så. Jag tar gärna på mig att vara syndabock. En sådan behövs ofta och efter flera år som "soptipp" så kan jag stå ut med att vara det ett tag till. Kanske för alltid... Jag tvivlar på att han kommer att förlåta mig.
Men det är hans förlust i så fall och jag orkar inte bry mig om det just nu egentligen. Om han väljer att hata mig och vara bitter så lider han mer av det än vad jag gör. Jag behöver inte rädda honom från sig själv. Jag kan inte göra det heller. Jag vet inte ens om jag ville göra det om jag kunde. Jag är så trött!
Fast det är inte bara han som berättar för mig hur jag känner och varför. Det finns fler som ser mig som lite sjuk, eller i varje fall inte helt vid mina sinnen. Det är också okej. Jag kan inte annat än vända andra kinden till. Jag är den jag är. Kanske har jag inte full koll på det, men det är inte värre nu än tidigare. Vem vet egentligen allt om sig själv? Jag gör inte anspråk på att sitta inne med någon helhetsbild av någonting. Jag tror på Gud. Jag tror att det bara är Gud som finns i framtiden just nu och att när jag når dit så har Gud varit där liksom i det förflutna i samma evighet som är just nu. Där kan jag tänka mig att snacka om sanningar och kunskaper om människors inre. Vi själva kan bara anta och spekulera och försöka komma så nära som möjligt det som är sant innuti oss. Men där vi inte vet mer, finns fortfarande Gud med hela bilden klar.
Att inte lita på vad jag känner utan till varje pris försöka leva efter vad samhälle, andra människor och kyrkan anser vara rätt är kanske bra. Det vore definitivt enklast i alla fall, men faktum är att jag tycker tvärtom. Att välja att kämpa emot glädje, liv och kärlek är för mig att älska mörkret mer än ljuset. Vad ska jag lita på om jag varken kan lita på mina egna känslor, min bön eller mina tankar? Det kan inte vara rätt att låta andra berätta för mig vad jag känner. Det kan inte vara rätt att förneka kärleken med motivering att... den inte är sann? Vilken kärlek kommer inte från Gud? Vilken kärlek är inte sann? Vem är det egentligen som vill hindra människor från att älska varandra?
Och även om jag försökte att inte älska, eller att intala mig att det jag känner är ett resultat av psykisk obalans så tror jag på att kärleken är större och starkare än så.
Jag vill inte heller någon något ont. Lika lite som jag tror att kärleken inte vill någon något ont. Jag kanske inte är lika tålmodig och god som kärleken, men jag vill inte skada någon med den... Det bästa är väl att hålla tyst. Eller nä. Det enklaste är att hålla tyst och korset är tungt nog ändå just nu. Jag fixar inte att bära andras fördömande av min kärlek också, så jag ska förvara den i hjärtat. Tyst och stilla. Aldrig förneka den, inte en chans, men det är som med tron. Man behöver inte gå med ett plakat där det står att man är kristen. Jesus är där lika mycket oavsett. Det räcker att leva med sin tro i hjärtat. Man behöver inte berätta för folk vem man älskar eller på vilket sätt. Det räcker att leva med kärleken i hjärtat. Den finns där lika mycket oavsett...
Jag är van att bli hånad och förnedrad för att jag tror på Gud. Jag kan leva med att människor dömer mig, fast det är synd att det måste vara så...
Jaja... Annars är allt riktigt bra. Det börjar bli vår! Det är fantastiskt väder och i skogen utanför min balkong sjunger fåglarna bedövande vackert tidigt om morgonen. Livet återvänder. Jag kan andas, jag kan andas! När allt det här jobbiga blir lite mindre jobbigt kommer sommaren och livet att fullkomligt explodera. Jag ser fram emot framtiden. Jag är för första gången på väldigt länge riktigt lycklig innerst inne. Mycket tungt och jobbigt finns också i mig, men längst inne är det ljust nu och dit når inte skuggorna.
Jag var beredd på att det här skulle bli tufft och det är tufft. Jag har lämnat min make. Skilsmässopappren är inlämnade och underskrivna av oss båda, men det är jag som går. Det är jag som förstör det sista av något som inte har funnits annat än i fantasin i flera år. Det är jag som får skulden. Det är mitt fel och jag visste att det skulle bli så. Jag tar gärna på mig att vara syndabock. En sådan behövs ofta och efter flera år som "soptipp" så kan jag stå ut med att vara det ett tag till. Kanske för alltid... Jag tvivlar på att han kommer att förlåta mig.
Men det är hans förlust i så fall och jag orkar inte bry mig om det just nu egentligen. Om han väljer att hata mig och vara bitter så lider han mer av det än vad jag gör. Jag behöver inte rädda honom från sig själv. Jag kan inte göra det heller. Jag vet inte ens om jag ville göra det om jag kunde. Jag är så trött!
Fast det är inte bara han som berättar för mig hur jag känner och varför. Det finns fler som ser mig som lite sjuk, eller i varje fall inte helt vid mina sinnen. Det är också okej. Jag kan inte annat än vända andra kinden till. Jag är den jag är. Kanske har jag inte full koll på det, men det är inte värre nu än tidigare. Vem vet egentligen allt om sig själv? Jag gör inte anspråk på att sitta inne med någon helhetsbild av någonting. Jag tror på Gud. Jag tror att det bara är Gud som finns i framtiden just nu och att när jag når dit så har Gud varit där liksom i det förflutna i samma evighet som är just nu. Där kan jag tänka mig att snacka om sanningar och kunskaper om människors inre. Vi själva kan bara anta och spekulera och försöka komma så nära som möjligt det som är sant innuti oss. Men där vi inte vet mer, finns fortfarande Gud med hela bilden klar.
Att inte lita på vad jag känner utan till varje pris försöka leva efter vad samhälle, andra människor och kyrkan anser vara rätt är kanske bra. Det vore definitivt enklast i alla fall, men faktum är att jag tycker tvärtom. Att välja att kämpa emot glädje, liv och kärlek är för mig att älska mörkret mer än ljuset. Vad ska jag lita på om jag varken kan lita på mina egna känslor, min bön eller mina tankar? Det kan inte vara rätt att låta andra berätta för mig vad jag känner. Det kan inte vara rätt att förneka kärleken med motivering att... den inte är sann? Vilken kärlek kommer inte från Gud? Vilken kärlek är inte sann? Vem är det egentligen som vill hindra människor från att älska varandra?
Och även om jag försökte att inte älska, eller att intala mig att det jag känner är ett resultat av psykisk obalans så tror jag på att kärleken är större och starkare än så.
Jag vill inte heller någon något ont. Lika lite som jag tror att kärleken inte vill någon något ont. Jag kanske inte är lika tålmodig och god som kärleken, men jag vill inte skada någon med den... Det bästa är väl att hålla tyst. Eller nä. Det enklaste är att hålla tyst och korset är tungt nog ändå just nu. Jag fixar inte att bära andras fördömande av min kärlek också, så jag ska förvara den i hjärtat. Tyst och stilla. Aldrig förneka den, inte en chans, men det är som med tron. Man behöver inte gå med ett plakat där det står att man är kristen. Jesus är där lika mycket oavsett. Det räcker att leva med sin tro i hjärtat. Man behöver inte berätta för folk vem man älskar eller på vilket sätt. Det räcker att leva med kärleken i hjärtat. Den finns där lika mycket oavsett...
Jag är van att bli hånad och förnedrad för att jag tror på Gud. Jag kan leva med att människor dömer mig, fast det är synd att det måste vara så...
Jaja... Annars är allt riktigt bra. Det börjar bli vår! Det är fantastiskt väder och i skogen utanför min balkong sjunger fåglarna bedövande vackert tidigt om morgonen. Livet återvänder. Jag kan andas, jag kan andas! När allt det här jobbiga blir lite mindre jobbigt kommer sommaren och livet att fullkomligt explodera. Jag ser fram emot framtiden. Jag är för första gången på väldigt länge riktigt lycklig innerst inne. Mycket tungt och jobbigt finns också i mig, men längst inne är det ljust nu och dit når inte skuggorna.
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda
Jag har flyttat.
Det är jobbigt på många sätt, men nu känns framtiden ljus och hoppfull på ett sätt som är helt nytt för mig.
Gud har varit med. Gud är med.
Många människor har hamnat mitt i allt kaos och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till alla andras känslor inför vad jag har satt igång. Faktiskt så tror jag att jag gör bäst i att bara ta en dag i taget så länge och låta dem som berörs av det här finnas med mig i bön. Mycket mer kan jag inte göra för de flesta av dem...
Det är jobbigt på många sätt, men nu känns framtiden ljus och hoppfull på ett sätt som är helt nytt för mig.
Gud har varit med. Gud är med.
Många människor har hamnat mitt i allt kaos och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till alla andras känslor inför vad jag har satt igång. Faktiskt så tror jag att jag gör bäst i att bara ta en dag i taget så länge och låta dem som berörs av det här finnas med mig i bön. Mycket mer kan jag inte göra för de flesta av dem...
och vidare
Hon såg sig om i rummen... Det hade kunnat vara ett hem här, men det har varit ett fängelse. Nu skulle hon gå. Hon friger sig själv imorgon.
Det kändes underligt. Ett lugn inuti henne höll henne samman, mitt i allt kaos och hon visste att vägen skulle bli fortsatt lång och svår, men att den leder henne mot något positivt tillslut.
Det kändes underligt. Ett lugn inuti henne höll henne samman, mitt i allt kaos och hon visste att vägen skulle bli fortsatt lång och svår, men att den leder henne mot något positivt tillslut.