Flygande tankar

Igår hämtade jag mitt omdöme på skolan. Biljetten till min framtid... Nu är ansökan kompletterad och jag kan bara vänta på besked om antagning. Det ska bli väldigt spännande att läsa religionsvetenskap, men jag är osäker på vart det kommer att föra mig. Tankarna på att läsa till präst känns långt långt borta nu (igen) och nu känns det inte ens som om jag är speciellt angelägen om att försöka få ordning på dem. Det kommer att visa sig, hur som helst, hur jag förändras av att börja läsa teologi och innan jag har en aning om vad som händer med min tro och mitt förhållande till kyrka och religion(er) tänker jag inte ta kontakt med stiftet. Och innan jag vet om universitetsstudier över huvud taget är genomförbart i mitt liv just nu ska jag nog också mest vara tyst och inte försöka se längre än näsan räcker. En dag i taget. Det fungerar bäst då. Och så tilliten till att Gud förser mig med vad jag bäst behöver just den dagen. Det blir nästan alltid för mycket att fundera över när jag försöker se in i framtiden... Jag är glad idag. Jag mår bra just nu. Det räcker. Jag är trött, men inte så trött att jag inte kan sitta och skriva just nu. Jag kan låta bli att fundera över hur trött jag kommer att vara imorgon ifall och om och kanske. Jag gör det jag kan och lägger resten i Guds händer. Det får jag göra med studier, ekonomi, relationer, jobb (ja, jag sommarjobbar inom vården igen) och allt annat också... Det ordnar sig alltid. Det gör faktiskt det på något sätt. Jag klarar mig alltid. Det har jag gjort hittills och hur rädd jag än har varit för det som funnits i framtiden så har det aldrig visat sig vara omöjligt att ta sig igenom... Jag har faktiskt ett helt liv här och nu. Det verkade nästan omöjligt till en början, att gå ut i okänt kaos mot något jag inte visste vad det var, men tittar jag bakåt ett par månader så ser jag ganska tydligt hur Gud har burit mig framåt mot ljusare horisonter hela tiden. Lärt mig mer om mig själv och om livet och gjort mig än mer uppmärksam på hur mycket vackert det finns att ta vara på överallt. Inom synhåll finns, om jag bara vill se det, alltid något att tacka för. Naturen utanför fönstret, blommorna på bordet, taket ovanför mitt huvud eller klockan på väggen som med sitt tickande skvallrar om att det kommer tid till mig i en jämn ström oavbrutet. Livet är en pågående process som inte lämnar någon oberörd (förhoppningsvis.) Tja... och det är en ljus sommarkväll... Lite te på balkongen skulle inte skada ;-)

Jag saknar kyrkan. Gudstjänsten tillsammans med andra människor... Inte för att jag har slutat gå i kyrkan, men det är mer sällan nu än tidigare. Jag saknar hela atmosfären i kyrkan, orgelmusiken, psalmerna som jag får sjunga hellre än bra, gemensam bön... Jag har ju vant mig vid att börja dagen med morgonbön i kapellet, men mot slutet av terminen blev besöken i kapellet också allt färre. Jag gick dit ensam när jag hade tillfälle... Nu är skolan slut och min gudstjänst firas på balkongen, i köket eller liggande på en stor röd matta i mitt vardagsrum. Jag saknar inte Gud. Det enda riktigt verkliga i mitt liv och det enda som finns kvar när allt omkring bleknar och flyter ihop är Gud. Jag är medveten om att det inte bara är i överlåtelse och bön det är så, utan alltid. När jag diskar eller cyklar till busshållplatsen i regnet också. När jag sover och när jag pratar i telefon, fast jag tänker inte på det då på samma sätt. Märker det inte alls ibland, men det hör ju inte till saken. Det är i Gud och med Gud vi rör oss i tillvaron. Den inre och den yttre. Det är inte i kyrkan jag får se hur evigheten är förenad med allt i tiden och vardagen. Inte i första hand i kyrkan i alla fall, för Gud är större än att begränsa sig till en timme en förmiddag i veckan, men jag längtar verkligen efter gemenskapen i kyrkan ibland... På sätt och vis tänker jag att gudstjänstfirande i kyrkan inte ger Gud något vidare utrymme att handla genom människor, men jag har nog fel. Det är en viktig liten detalj i min gudsrelation att få komma till kyrkan och sitta i lugn och ro. Även om jag sällan hittar tilltalen just där och då så ger det mig väldigt mycket. Det är ju inte på kyrkbänken vi i första hand förväntas leva våra liv, men mycket av det jag tar med mig ut från kyrkan, med mig i mitt liv, kommer nog ändå till mig där, så nog handlar Gud i gudstjänsten. Oberoende av min upplevelse... Som vanligt... Jag är så oerhört bra på att förminska Gud och tro mig om att ha koll på vad som sker. Så är det inte. Jag har ingen koll och det är nog bäst så ;-)