Flygande tankar

Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”

Kain blev tjurig för att Gud gillade Abels offergåva bättre än Kains. Gud såg att Kain var sur och varnade honom för synden.

Fast vaddå råda över synden? Det är inte riktigt min grej att inte synda. Menar Gud att Kain var man nog att råda över sin synd? (fast han hade ju inget val, det var ju innan Jesus kom till jorden i och för sig.)

Idag predikades något som borde varit uppmuntrande, men jag är på dåligt humör så jag tolkar efter det :-(
Vi i församlingen fick höra att Gud trodde på oss, att vi KAN råda över synden. Att vi inte prövas över vår förmåga. Jag är glad för de andras skull om de lyckas leva upp till de förväntningarna, men jag är väl förtappad och bortom allt hopp om förbättring känns det som, för det går inte en dag utan att jag gör eller tänker något som jag inte är stolt över.
Visst kan jag låta bli att slå ihjäl min bror, och visst kan jag vara en hygglig människa i stort (eller i alla fall få det att verka som jag är "snäll") men räcker det? Räcker det att avstå vad man föresatt sig att avstå under fastan och att inte stjäla, vara otrogen eller göra någon illa? Är det bara de stora allvarliga synderna som begås med uppenbart ont uppsåt som vi är betrodda att klara av att låta bli på egen hand så köper jag resonemanget, men för mig är synd så mycket mer än det som är rent uppenbart.
Har inte Kain redan syndat när han blir sur och avundssjuk? Har jag inte redan syndat när jag i min egoism tycker det är jobbigt att dottern redan vaknar för det innebär att JAG inte kan sitta här vid datorn mycket längre och tjura?
Jag önskar jag kunde bli glad (det blir jag också, hon är underbar och jag älskar henne så hjärtat svämmar över, men jag önskar att jag kunde bli ogrumlat glad, utan egoistiska små elaka tankar som flyger förbi i mitt medvetande) över att snart få se hennes nyvakna bedårande ansikte.
Mina "syndiga" (fast jag gillar inte ordet, det låter för strängt och dömmande, men något bättre ord finns inte i mitt ordförråd just nu) tankar rår jag inte på. De kommer som objudna gäster, och ibland lämnar de en känsla kvar i mig, som jag inte heller vill ha där, ibland flyger de vidare lika fort som de kom in i huvudet.

Nä... Jag vet inte jag...

Jag är nog ganska jobbig att leva med…

Inatt har jag legat sömnlös och funderat på varför jag har så svårt att se hur mitt eget beteende i olika vardagliga situationer bidrar till hur saker utvecklar sig, och det som är riktigt trist är att jag ganska oreflekterat bara handlar på ett sätt, utan att tänka på om och i så fall hur det kanske borde förändras.

Det är väl i och för sig inget mer än vardagliga små saker för det mesta, men inte desto mindre borde jag väl kunna förstå att mina fel och brister är det enda jag faktiskt kan (försöka se och) göra något åt. Andra människor kan jag inte förändra, och det inbillar jag mig att jag inte försöker göra heller, men jag brister säkert även där. Det vore ju enklare för MIG (egoegoego) om mina närmaste anpassade sig till hur jag fungerade istället för att JAG ska behöva anstränga mig och jobba på min attityd.

Tufft! Men en nyttig insikt antar jag.

Jag läser just nu ”Stengrunden” av Bo Giertz, och får även där den ena tankeställaren efter den andra. Boken är skönlitteratur, men väldigt själavårdande. Rekommenderas!

Idag är jag trött och lite nere, fast bara lite. Inatt har jag bett och gråtit, funderat och bett.

Jag är så full av ”skräp” som gör det omöjligt att se klart. Alla har väl sitt eget skräp antar jag, och det är väl inget märkvärdigt, men frustrerande att det inte är någon ordning bland skräpet. Jag skulle vilja sorterade i prydliga skräplådor åtminstone, men det är bara utspritt i ett jämtjockt lager i hela mig och jag är så van att leva med mitt skärp att jag inte ens ser det för det mesta.

Så tänkte jag på förlåtelsen, på hur Gud upprättar och ”städar” gång på gång. På ett sätt känns det hopplöst otacksamt att inte lyckas hålla ordning själv, men så är det ju. Jesus dog ju inte för nöjes skull, utan för att det var vad som krävdes. Enda sättet för oss att få städat en gång för alla. Det är både tyngande och befriande. Jag måste ju acceptera att det är för mina synder också som Jesus dog, att krypa till korset och bekänna att jag bara är den jag är och inte den jag vill vara är en befrielse, för jag är älskad ändå. Det är skönt att tänka att jag inte är skapad som ett litet syndigt kräk, utan att Gud faktiskt gjorde mig hel och sann. Att synden/brustenheten kom med i bilden först när jag föddes till jorden. Men det är inte utan att jag blir lite klaustrofobisk och känner mig fast i mitt ego och spruckna halvtarskiga självbilder och min tvivel.

Det ÄR inte lätt att vara människa.

Ååh vad jag ÄLSKAR min familj!
Just nu är jag både glad och ledsen. Mest glad... Det goda vinner över det onda :-)

Huvudärendet i mina ögon är kärleksbudet, fast ganska flummigt formulerat.

Jag tänker mig Ordet som Jesus, eller kärleken, (eller kanske egentligen från början ”de Guds egenskaper” som så småningom blev människa i Jesus.)

Det oändligt goda – kärleken -  fanns hos Gud redan innan skapelsen. I kärlek skapades allt i begynnelsen, genom att Gud hade en önskan/tanke i ren kärlek föddes liv fram ur ”inget” Gud vill väl. Gud vill liv. Gud vill ljus. I kärleken, eller det oändligt goda, tog livet form i skapelsen. (Och Gud såg att det var gott…)

”Ordet var liv, och livet var människornas ljus.” Läser jag som ”Gud blev människa i Jesus, och Jesus är människornas väg tillbaka till Gud.” ungefär… tror jag…

I Jesus ger Gud oss en möjlighet att vända åter till livet och den rena kärleken (där ingen ondska/mörker finns), som är vårt ursprung, alltings ursprung, för Gud är oändligt god och innan något annat fanns var bara Gud…

Innan något fanns, var Gud…

Gud skapade universum och allt som finns där. Galaxer, rymd, stjärnor och planeter satte Gud på sin bestämda plats. Allt som är till är skapat genom Guds vilja och kärlek.

På jorden skapade Gud vatten och land, och lät livet börja växa fram som en process. Ur livet föddes nytt liv. Gud såg till att varje livsform blev till just så som han räknat ut, och snart var planeten i blomstrande liv både i vattnet och på land. I skapelsen som pågående process tog allt mer komplicerade sammanhang form, och när förutsättningarna i naturen var optimala lät Gud människor utvecklas. Människorna skapade Gud till sin avbild, och var och en av oss har i väldigt liten skala drag av Gud själv.

Gud har gett av sig själv till oss människor, vi har kommit till livet genom Gud, och är personligt älskade av honom. Åt varje människa ger Gud gåvor som inget annat levande i skapelsen har. Vi har fått förmåga att tänka och reflektera över världen och oss själva, vi har ett samvete och en fri vilja. Gud ger oss ett val – ont eller gott – och förväntar sig att vi ska välja det som är gott och leder till liv. Vi har fått i uppdrag att förvalta skapelsen och att leva i harmoni med allt annat liv omkring oss. (Vi missköter oss och klarar inte av det ansvaret, men det är en annan historia…)

Men skapelsen är inte hel. Någon gång hamnade något i skapelsen som inte ska vara där. Kanske hamnade det i skapelsen när livet skapades, kanske redan när universum skapades. Något som inte går att förstå, men som ändå är så uppenbart – motkraften (synden).

Motkraften är inte Guds vilja, och inget som är skapat av Gud. Motkraften är det som skapar oordning och förstör. Det som slår i blindo och gör det omöjligt för oss människor att leva ett liv i sann kärlek till Gud och varandra. Allt som motverkar kärleken och livet och som finns överallt i hela skapelsen – också i var och en av oss människor.

Gud vill ha en relation med oss människor, och vara oss till hjälp i kampen mellan ont och gott. Gud är hela tiden både i skapelsen och utanför den. Både i tiden och i det ”eviga nu” som står utanför tid och rum. Överallt är Gud, och andas nytt liv över sin skapelse. Förnyar och skapar vidare lika kreativt som alltid.

Marta och Maria föll på min lott...

I Lukasevangeliet får Maria beröm för att hon sitter stilla och lyssnar på Jesus, men det var faktiskt Marta som bjöd in honom. Själv springer Marta runt och fixar med allt möjligt, och förebrår Maria som inte hjälper till. Jesus säger: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Jag tror inte Jesus menar att Marta gör något fel direkt, eller att det hon gör inte är värt något. Utan jag tänker att han kanske menar att Maria prioriterar klokt just i den situationen. Han är ju bara där på tillfälligt besök, och ska, som jag uppfattar det, inte stanna någon längre tid. Maria väljer då att låta alla vardagliga sysslor vänta och lyssnar uppmärksamt på Jesus. Jag tror att Jesus vill att vi ska göra genomtänkta val, och ge Gud tid. Jag tror inte att han värderar vardagliga sysslor som något onödigt, utan jag lutar mer åt att han vill få oss (Marta i det här fallet) att stanna upp ibland. Ta oss tid att lyssna efter Gud och inte bara rusa på i vardagen hela tiden. Jag tror han tyckte att Maria hade gjort ett smart val just då som satt stilla och lyssnade. Sysslorna skulle ju finnas kvar när han gått.

I Johannesevangeliet målas en mer fördelaktig bild av Marta upp.

Där berättas att ”Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros.” Maria nämns inte ens vid namn i det stycket.

Jesus är på väg hem till Marta, Maria och Lasaros som var svårt sjuk. Innan Jesus hinner fram dör Lasaros, och då är det Marta som ger sig ut och går Jesus till mötes. Maria sitter kvar hemma och sörjer. Marta pratar med Jesus, och låter nästan anklagande för att han inte kommit tidigare, för då kunde han ha botat Lasaros. Hon säger att hon tror att han är Messias, Guds son. Hon pratar också om uppståndelsen på domens dag, så visst har hon tagit till sig budskapet hon också, trots att hon inte suttit stilla framför Jesus fötter. Marta är den allra första som bekänner Jesus som Messias, men det talas det inte så mycket om. (Beror det på att hon är kvinna?) Utan det är Petrus bekännelse i alla fall jag har hört mest om. Det är Marta som rullar bort stenen framför Lasaros grav, och över huvud taget är det Marta som är aktiv initiativtagare medan Maria är passiv tänkare mer. Den ena är inte mer betydelsefull än den andra som jag ser det. Båda behövs (alla behövs) och båda har sin relation till Jesus/Gud.

Fast jag fattade aldrig riktigt hur vi skulle redovisa... Det märker jag på tisdag :-)