Flygande tankar

Någon har börjat en resa idag.
Från punkt A till punkt B. Geografiskt är det inte så långt, egentligen. Hon är säkert redan framme. Men från nu. Hur långt och jobbigt blir det för henne? Orkar hon?
I dina händer Gud! Och håll i henne ordentligt...

i sju år har har han funnits hos oss nu, vår älskade lille pojke som börjar bli stor. Sju år! På sätt och vis känns det fjuttigt, för jag kan inte minnas riktigt hur det var förut. Han har en så självklar plats här att tanken på att han bara är sju år känns helt absurd. (Och de andra barnen är ännu yngre. De har ju också "alltid" funnits känns det som.)
Märkligt hur man fungerar egentligen. Det som är helt omistligt får så stor plats i ens liv att man ser det som självklart... Dags igen att tänka till och tänka om och verkligen sätta värde på det viktigaste av allt. Livet och varandra!

Samtidigt har sju år gått fort. När blev han så stor liksom? Dagen då han föddes minns jag som om det vore igår, men det kommer jag nog alltid att göra.

Jaja... Idag har vi haft födelsedagskalas här hemma. Pojken är stolt och glad över sin klocka och om jag känner honom rätt så kommer han att kunna klockan innan veckan är slut nu. Han har blivit uppvaktad i skolan, bjudit släkt och vänner på tårta här hemma och fått mer presenter än mamma mår bra av. Varför köper de alltid så MYCKET saker? (Egentligen kanske jag inte ska tänka så, jag vill ju honom allt gott, precis som mormor och morfar också vill, men är det gott att få saker i överflöd bara för sakernas skull? Jag är inte så säker på det, men det behåller jag för mig själv, och på bloggen. Just idag i alla fall... Sonen sover efter en lång rolig dag, och maken har en bilbana att leka med nu... *ler*)

Orden rymmer mycket, men i det språk som inte kan talas annat än med Gud ryms något som inte går att beskriva. Där är inte orden så viktiga...
Bönen är ibland som att måla konturer av något ogripbart och oändligt, i osynligt bläck.
(Tja, ungefär, något ditåt kanske, om jag ska försöka med ord trots allt.)
Någonstans finns helheten och sanningen, och vi trevar efter den.
Längtar, längtar och älskar, vidrörs till tårar, och vet att vi är både nära och långt ifrån...

Och det där kunde jag ju lika gärna låtit bli att skriva egentligen, för inte blir man klokare av det. Fast äsch då! Spelar roll :-)

och vaken har jag varit sedan igår morse. Konstigt nog är jag inte så trött, och det är jag tacksam för...

Det är mycket nu. Fast på ett bra sätt.
Gud har haft ett och annat att reda ut med mig inatt, och det hela började i biblioteket. Trött bön om att få vila i tanken. Trött förbön som börjar kännas sliten, trött på känslan av otillräklighet, osäkerhet, feghet och maktlöshet. Trött på att snurra runt runt i mig själv och bara handlingsförlamat be för dem som är för långt ifrån mig för att jag ska kunna hjälpa på annat sätt.

Men jag fick förstå att det inte handlar om mig... Jag fick lämna egot och allt och låta Gud ta över. Det är ju så det är! (Jag skulle ha nickat bifallande förut också, men nu fick jag uppleva det själv, och förstå i alla fall lite bättre.) Jag kan inte, men Gud kan.
Så jag ska inte ta mig själv på så stort allvar. Inte tro att jag måste bli stor och duktig, bara lita på att Gud vet vad han gör. Och om jag bara får fortsätta vara liten, så behöver jag kanske inte vara rädd heller!

Äldste sonen var med på gudstjänst idag. Han hoppade i sina foppatofflor och sprang ifatt mig på väg till bilen och frågade om jag skulle till kyrkan och om han kunde få följa med.
Jag har slutat fråga honom, för han brukar aldrig ha lust, men idag var det verkligen på hans eget initiativ. Fast efter tjugo minuter eller så började han nog ångra sig, för då suckades det en del och han ville hem...
Hur som helst så verkade det inte direkt som han hörde på något vidare, men när vi var i skogen senare så tog han själv upp liknelsen om sönerna och vingården som var evangelietext idag.

Vi satt och pratade en lång stund om hur det är att vara människa och vilja/inte vilja en massa saker men ändå innerst inne veta vad som är rätt. Hur svårt det kan vara att lyssna och känna efter, och att tillåta sig själv att visa vad man verkligen känner. Ett så gott samtal var det länge sen vi hade, och jag tackar Gud för att sonen hamnade i kyrkbänken just den här söndagen.
Han har så lätt för att bara se sina egna fel, och han tänker nog ganska ofta på sig själv som "dålig" tyvärr. Min lille pojke som har ett så hårt skal för att skydda sin känsliga själ. Om han bara kunde känna en liten droppe av den ocean av kärlek som omger honom och tro på att den är hans. Att han inte behöver gömma sig bakom en tuff yta utan att han är bra precis som han är, trots att han inte alltid gör allt rätt. Det finns det ju ingen som gör liksom...

Idag har vi mest suttit av tiden i skolan. Handledarna har haft individuella samtal med var och en, och medan vi har väntat på vår tur fick vi intervjua varandra lite, sedan bara vänta.

I tankarna på det som har varit, och det som ska komma blir nog det som hela tiden är, just nu, liksom det som förbinder. Inte helt logiskt kanske, men vaddå?
Där det förflutna och framtiden möts, måste tiden stå stilla!
Frontalkrocka, explodera i ett bländande tidlöst ögonblick.
I det ögonblicket är det Guds tid, eller evigheten kanske...
Där allting möts, och där Gud ständigt är närvarande hos oss, just där vi befinner oss i vår tid och i vår verklighet, där finns också evigheten ständigt närvarande. Det som blev "fullbordat" i Jesus...
Men vi märker det bara ibland...

Här i min tid känns det helt okej. Det som har varit finns fortfarande kvar. Det har satt spår i mig och jag bär det med mig, nu och in i framtiden. Den tid som kommer till mig bär med sig nytt, som kommer att landa och växa ihop med det som redan finns. Gud är med, och hjälper mig att knyta ihop trådarna, och hålla mig kvar just nu, i frontalkrocken och ljuset.

Idag har skolan börjat. Det var riktigt roligt att svänga in på vägen ner mot parkeringen, och det känndes bra att få komma dit igen.
Både gammalt och nytt, på samma gång. Ganska märklig känsla, men jag var beredd på det. Att träffa en massa nya människor, som jag vet kommer att finnas omkring mig nu en tid framöver, är spännande men lite nervöst. Det är ju inte som förra terminen, att vi alla vet att vi har något gemensamt och att vi i gruppen kommer att bindas ihop i samtal kring kristen tro. Det här är annorlunda, men annorlunda behöver inte betyda sämre... (Även om jag nu ikväll saknar mina gamla klasskompisar mer än jag trodde jag skulle göra efter ett helt sommarlov.)

Nu ska jag vara där, på samma plats, fast i ett annat sammanhang. Det känns bra! Jag har ingen aning om vilka människorna i min klass är, vilka grupperingar som kommer att bildas, vad vi kommer att prata om och hur dagarna kommer att se ut. Första känslan jag fick var att jag börjar bli gammal, eller att jag i varje fall inte är ung längre. Det är ingen jobbig tanke, och säkert finns det saker att prata om med "ungdomarna" också. (Nu låter jag som mormor minsann *skrattar*)

Hur som helst...
Nu får Gud hjälpa mig att hålla ihop och hålla isär mina tankar. Det kanske blir tvära kast... Och på fredag kväll ska jag jobba, lovade jag när de ringde på förmiddagen. Tur att kapellet står där det står. Det är så härligt och fint att få börja skoldagen med att sitta där helt tyst på morgonen och verkligen samla tankarna efter dagislämningar och morgonbestyr. Att kunna vända mig till Gud, i lugn och ro, och be för dagen och allt den bär med sig. Inte bara överlåtelse i förbifarten, i kommunens bil, eller i kön på hemköp. Gud finns överallt, men stillheten kan vara svår att finna. Kapellet betyder jättemycket för mig!

Nu har jag jobbat färdigt för den här sommaren. Mest skönt eftersom jag inte riktigt hittar min plats där, men samtidigt lite vemodigt också. Om/när jag tjänstgör där igen, så kommer inte alla gamla att vara kvar. Det var inte utan att det känndes att säga hejdå idag.
Fast om ett par veckor har jag lovat att komma med hembakad sockerkaka till en pratglad farbror, för att rapportera om ett hus vi är spekulanter på.
Han kan allt (nåja, bra mycket i alla fall) om gamla byggnader i byhålor och avkrokar, och vill hålla sig uppdaterad ;-)
Tänk om det blir så att vi flyttar ut på landet... Det är faktiskt inte alls omöjligt, men visningen är inte förrän nästa torsdag så det är bara att vänta.

Fast det känns ganska lugnt... Vi kan inte påverka varken visning eller budgivning, utan får kura ihop oss i Gud och be att vi får vad vi behöver. Förnuft och vishet innan vi bestämmer oss för om vi vill vara med och bjuda. Tröst om vi vill, men det blir för dyrt.
Hur det än blir så blir det bra. Egentligen vill jag fortsätta tillhöra min församling här, men det är nog mest feghet... Eller inte...
Det är inte farligt att flytta, och det är inte farligt att bo kvar. Så! Nu tänker jag inte mer på det där! (Höhö som om...)

Idag var jag på mässa och gick igång på en liten detalj i en väldigt bra predikan. Temat idag är ju nådens gåvor, och predikan var som gjord för tonåringar med prestationskrav och dåligt självförtroende. Alla har något värdefullt att dela med sig av till världen. Alla är viktiga och behövda osv.
Men så sas något i stil med att vi skulle använda våra gåvor till att göra något för Gud, eller om det var hjälpa Gud. Det spelar inte så stor roll, för i sammanhanget var det inte alls konstigt utan väldigt välformulerat, men jag gick igång som sagt och började fundera på vad vi egentligen kan göra för att hjälpa Gud. Inte nåt?
Fast vi kan ju göra mycket gott, och det är ju bra, men inte hjälper det Gud utan människor? Riktigt klurigt i min hjärna faktiskt. Om jag är snäll, glad och from och sprider en massa glädje och kärlek. Slänger ihop en bedårande middag och läser tre långa godnattsagor utan att tycka det är långtråkigt efter två så blir nog folk glada runtomkring mig. Ja chanserna ökar i alla fall, men hjälper det Gud. Hjälper jag Gud genom att göra gott eller är det Gud som hjälper mig att göra gott. Är det inte Gud som använder mig som redskap för sitt rikes spridning då, eller kan jag genom arbete och vilja prestera kärlek själv? Njäe? Ööh...
Jag kan be om nåden att få följa Jesus. Jag kan själv försöka vända mig åt rätt håll och söka det som är gott, men jag tänker mig nog som så pass liten inför Gud att jag inte är till så stor hjälp där. Gud hjälper människor genom andra människor. Jag kan, om jag vill, erbjuda min kropp och min själ till Guds förfogande, men även om viljan och ambitionen är att göra gott så är jag liten och trasig och i ständigt behov av Gud (genom andra, och i mig själv,) för att inte hamna bakom en tall i ett hål...

Jaja... Det kvittar som sagt, men det är alltid roligt när man får något att fundera över :-)

Faktum är att det känns ganska mycket bättre, och nu vågar jag verkligen hoppas på att det är morgonen som kommer. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det spelar inte så stor roll...
Nu har jag en halv dag kvar att jobba, sen börjar hösten (ja, i min värld i alla fall) och hösten är min favoritårstid!

Vi kan inte välja att leva utan Gud.
I varje andetag som fyller våra lungor med luft
i varje hjärtslag som pumpar runt blodet i våra kroppar
i varje ögonblick vi är till,
kommer livet till oss, givet oss av Gud.

Vi kan välja att förneka att det är så,
men vår attityd till Gud förändrar inte Gud.

Utan Gud skulle inget vara till.
Vi kan inte själva, inte alls...