våryra
Jag vill tvärbromsa bilen, springa ut på en åker och lägga mig i det torra fjolårsgräset och bara leva.
Dansa och sjunga och tacka Gud för att jag lever.
Jag vill gråta och skratta och bära mig åt som jag känner mig.
Men då skulle jag förmodligen bli tvångsintagen,
eller i alla fall betraktas som galen och helknäpp.
Och det vill jag ju inte...
Man får inte skilja sig för mycket från mängden liksom.
Jag känner mig fri!
Våren är här!
Gud också, alldeles precis just här och överallt. Just nu och hela tiden. Hos allt och alla är Gud.
Nu och alltid och i evigheters evighet.
Sådeså!
nu...
Obegripligt:
nbueaålc,xutalkjdkygsdoeldkfdj
ucwirujf !!! tusjkhyvt... amtior?
Men även om man inte fattar vad det betyder så står där något. Ellerhur?
Ungefär som Gud. Obegriplig, men verklig...
Jag vill bli präst. Så nu har jag hävt ur mig det också.
Det kanske inte alls är vad Gud vill, och i så fall vill jag inte heller. Men jag kommer inte ifrån tanken, och hur vansinnigt det än låter så hoppas jag att jag hört rätt... Det visar sig nog i någon avlägsen framtid kanske...
livets bröd
Jag min hemska sabbatsbrytare har bakat bröd, och det luktar sååå gott i köket :-)
Om jag ser på brödet som symbol för allt som är gott eller nödvändigt för oss och sen tänker på vem det nu var som sa "i honom är allt vi lever rör oss och är till" någonstans i Bibeln (dålig koll, och orkar inte leta) så blir det tydligt för mig att Gud ger oss vårt bröd varje dag. Vårt liv, som gåva varje liten stund som vi finns här på jorden.
Bröd är ingen självklarhet. Livet är ingen självklarhet. Vi människor har ansvar för varandra, och om någon behöver bröd är det vår skyldighet att dela med oss.
Gör vi det?
fönster
Genom ett smutsigt fönster såg hon på stjärnorna.
Små handavtryck på fönsterrutan skvallrade om vem som brukade titta ut genom glaset.
Inga moln syntes på natthimlen, och det enda som hördes var barnets rytmiska andetag från sängen.
Hon satt på knä på det kalla golvet.
Stilla bakom det smutsiga fönstret med tårar i ögonen och en blick som sökte sig bort från världen, för att få vila.
Luften ute var fuktig, det la hon märke till.
I skenet från gatlyktan på andra sidan vägen såg hon dimma, och hon föreställde sig morgonsolen som ännu inte syntes.
Hur de första trevande solstrålarna skulle skifta i orange och få den blöta naturen att glänsa.
Så var hon tillbaka i världen igen.
Den världen som hon älskar så och som hon tycker är så förtrollande vacker.
Gud var där hos henne, och bar henne in i sömnen tillslut.Vänligt men bestämt fortsatte Gud att tala,
men hon hörde bara sin tvivel.
______________________________________________
Genom ett rent fönster såg hon trädens grenar mot morgonhimlen.
De sträckte sig uppåt, som långa fingrar som försökte röra vid molnen.
Dimman låg kvar som en tunn slöja över ängarna närmast skogen.
Hästar och får betade i hagarna utanför fönstret.
Fåglarna sjöng en sång om beslutsamhet och tillit.
Hon satt ensam i kapellet.
Doften av tändstickor och stearinljus blandades med liljornas doft från altaret.
Gud såg att hon log med hela sitt hjärta medan hon strök bort en tår ur ögat.
Hon skulle nog inte få något mer konkret än såhär, en vilja och en längtan.
Så förstod hon då kanske att dörren redan var öppen, och att Gud bjöd henne att gå in?
träd och vatten
kärleken
Är det inte kärleken som är grunden i varje känsla egentligen?
Bakom ilska ligger kärleken, förbisedd eller skadad.
Bakom sorgen ligger kärleken som ville fortsätta älska.
Bakom glädjen jublar kärleken.
Bakom vreden lyser kärleken blodröd, och kräver rättfärdighet.
osv...
Jag vet inte riktigt hur tankarna for igår, men när jag har svårt att somna kommer jag ofta att tänka på en massa - ibland ganska osammanhängande.
Jag tror att Gud är kärlek i dess renaste form. Kärlek som inte grumlas av någon "synd" (beroende på vad man ger det ordet för betydelse) eller ondska. Men jag tror inte att Gud är dum-snäll, utan den bild av Gud jag har säger att Gud är väldigt sträng och inte accepterar att kärleken smutsas ner med en massa annat. Men Gud är också suveränt överlägsen allt som kan smutsa ner kärleken, och sjunker inte till vår nivå när kärleken kränks. Guds kärlek kan inte dö, utan kräver ständigt sin rätt och har kraft att flöda vidare, ren och sann och rättvis oavsett vad vi blandar i för skräp i kärleken vi får att förvalta.
*flum*
Men har Gud inga känslor? Jag tror det, men ibland tänker jag att så funkar det inte. Känslor är ju det som gör oss människor så nyckfulla, och Gud är inte nyckfull. Jag vill bara tro Gud om gott, och samtidigt känns bilden av en Gud utan mänskliga känslor ganska... känslokall... liksom...
Gud som inte har överseende med mina oförrätter, men älskar mig ändå.
Gud som inte tål synden, men ändå sände sin son till världen för att ta alla människors synder på sig...
Kärlek och kärlek och bara kärlek kan jag förklara det med, och att Jesus hade mänskliga känslor råder väl ingen tvekan om... Och Gud är tre och tre är Gud, men de tre är oberoende av varandra... Är det lättare för oss att förstå Gud då? Är Gud inte mer än tre? Gud är alltid större? Jag kan inte förstå. Jag kommer aldrig att förstå, och det känns ganska skönt faktiskt... Men att fundera och tänka och undra och längta efter att få komma lite närmare sanningen är hisnande och spännande. Jag är gladare igen :-)
vilse igen
Det är inte enkelt längre... som om det någonsin har varit enkelt... Nä, för all del, men nu blir jag bara mer och mer säker på att jag bara är en naiv liten flicka som tror mig själv om för mycket.
Gud vad vill du?
Jag ber om någon enda tanke Gud, som kan leda mig rätt, men jag fattar inte!
Jag vet att du är här,
jag känner det.
Men jag har fastnat och känner mig bara trögfattad.
Inte ens be ordentligt kan jag göra.
Orden tar slut, eller gömmer sig i mitt trötta huvud.
Jag orkar inte tjata Gud.
Vill du mig något så vet du var jag är,
Nu flyr jag till tidegärden.
Amen
mossa
Mitt huvud är alldeles tomt. Jag är trött och sliten och känner mig väldigt gammal just nu.
Nu ger jag snart upp känns det som, i alla fall för tillfället. Det är inte lönt att jag försöker få något vettigt gjort, för det bara skiter sig och jag har inte tid (eller ork) att tänka färdigt eller fördjupa mig i något hur gärna jag än vill. Vi har mycket att göra i skolan, och det mesta är sånt som jag tycker är väldigt intressant och roligt, därför blir jag så ledsen när jag märker att jag inte hinner ta tag i det jag ska göra på det sätt jag skulle vilja. Jag hinner bara läsa igenom snabbt, inte reflektera eller fundera på djupet. Plöja igenom, skriva ihop något i sista minuten och hoppas på att Gud hjälper mig att ta fram det jag lyckats svepa över med blicken någon gång förra veckan ur mitt undermedvetna när jag behöver det. *suckar*
Jag vill så mycket mer än jag förmår, och det känns så ofta som jag prioriterar fel. Jag är trött... Splittrad i tankarna...
Idag har vi varit ute i skogen. Det börjar bli vår!
Vi fick i uppgift att leta upp något i naturen som vi kunde beskriva oss själva med. Jag valde mossa... Inte för att jag känner mig gammal och mossig, utan för att mossa är små små "träd" som växer så tätt att de tillsammans ser ut som en stor mjuk matta, men om man tar upp ett litet träd och tittar noga så ser man att det faktiskt är en egen liten skapelse. Väldigt liten, men tillsammans med många andra små mossträd är det en del av den stora mjuka mattan. En i mängden helt enkelt... En del av något större, men samtidigt något eget, med egna rötter och liv.