Flygande tankar

Okej... Det är måndag. Första dagen på höstlovet, och Herre förbarma dig!

Om jag ska försöka sammanfatta lite av mina tankar just nu så kan jag säga att predikan igår satt där den skulle, speciellt idag när jag har varit fast i ett parhus med tre osnutna ungar som till och från har gjort allt för att sabba för varandra och jag har kännt mig som hon som stod mitt i korselden och försökte "finnas till för andra" och dessutom finna glädje i umgänget. Jag ville helst stänga in dem i varsitt madrasserat rum och råka tappa bort nycklarna tillslut, men nu är det kväll och dagen har faktiskt inte bara varit jobbig utan vi har haft riktigt trevligt mellan varven också...

Nä, men vad jag sitter och funderar på är faktiskt just det med att finnas till för andra. Jag tror nämligen att det är så att det är lätt att bli självcentrerad och bara fokusera på vad jag önskar och mår bra av, medan nyckeln till glädje och frihet är att tänka helt annorlunda och helt vända sig utåt mot alla andra människor och vara öppen för vad de behöver och mår bra av.
Jag blir så innerligt trött på mig själv när jag märker att jag är snäv: hör "oljuden" och tycker det är jobbigt, utan att reflektera över varför barnen kan tänkas vara ur balans, och fundera på om det inte är minst lika jobbigt att vara liten och frustrerad. Det är inte förrän fokus hamnar där det ska vara som jag står ut med oljuden och kan hjälpa till att få slut på dem. Försöker jag gå in och göra något i barnens konflikt för min egen skull så kan jag vara säker på att jag bara gör saken värre. Det är när jag finns för deras skull som något kan ordna sig, och då skäms jag och undrar hur i hela friden jag kan hamna så fel precis hela tiden. Ego!

Jesus är ganska hård ibland. Han tjatar på oss om att vi ska se våra medmänniskors behov, att vi ska älska vår nästa, att vi ska ta bort bjälken ur vårt eget öga innan vi kan ta bort grandet i vår broders. Han säger åt oss att inte döma, utan frikänna, så ska vi bli frikända.
Jesus frågar "varför säger ni Herre Herre när ni kallar på mig, om ni ändå inte gör som jag säger?"

Ja, men hur? Hur ska han få mig att förstå att jag också mår bäst av att vända mig bort från egot?
Jag får väl försöka vara som ett barn, fast det också är svårt. Alltså, varför ska det vara så svårt för? Och varför frågar jag varför när jag inte varken vill ha eller kan få svar på det jag undrar? Skit samma! Barn gör inte som man säger. Inte mina barn i alla fall. Barn gör (förhoppningsvis) som man gör. Det sägs att det är så, och chanserna ökar ju definitivt att få barnen att göra som jag vill ifall jag själv föregår med gott exempel.

Jesus visar oss hur han förväntar sig att vi ska agera i olika situationer. Följ mig. Jag har gett er ett exempel. Ta på er mitt ok och lär av mig.

Vart jag än vänder mig så får jag försöka att vara vänd mot Jesus. Det är min enda chans. Och inför varje val kan jag försöka tänka på att det jag gör och säger, kommer att beröra både mig själv och andra. I varje människa jag möter får jag försöka se Gud själv, och fundera på om jag genom mitt sätt att bemöta andra gör det möjligt för andra att se Guds avbild i mig.

Aj... Idag har jag varit en ovanligt smutsig spegelbild tror jag. Jag har varit grinig och trött och håglös och mest bara längtat till kvällen. Nu är det kväll, som sagt, och här sitter jag och behöver be och bekänna... Så, nu blir det inte mer bloggat den här gången!

Adjö

A och O, den förste och den siste, början och slutet.
Det finns inga gränser va? Ingen början och inget slut?
Framtiden börjar hela tiden, och det förflutna tar vid i samma "nu" som bara följer med oss. Vi kan aldrig vara något annat än här och nu. Bara presens... Gud är här och nu, och har alltid varit. (Uppenbarelseboken. Håhå jaja.. Men det sätter fart på funderingar...) Början är här och nu, slutet är här och nu. Helt obegripligt. Typiskt Gud! Nä, men det är klart att det som har hänt har hänt. Vi åt inte köttfärssoppa till lunch imorgon, utan för en stund sen, men när vi åt den så gjorde vi det här och nu. Inte kan vi leva annorlunda...

Jesus
När du sa "kom"
så föddes jag

När du sa "följ mig"
så tog jag mina första steg


Jag försöker komma ihåg hur det var att vara sådär riktigt liten, innan... ja, innan minnen och språk. Eller nåt? Jag minns ju inte liksom, så det är inte heller lönt att spekulera i egentligen... Det måste varit lättare då, när jag inte visste att det gick att förstå en hel massa, för då fanns det väl ingen anledning att försöka tänka logiskt heller... Bara presens, och inget snack om saken heller.

Jag sitter och försöker plugga, men någon har lagt psalmboken i min ryggsäck *ser mig om efter någon att skylla på* och jag råkade läsa söndagens texter och så var det färdigpluggat...

Jag måste bara skriva lite, innan jag glömmer att jag tänkte något. GT-texten handlar om att man ska lämna kvar det man glömmer på åkern när man skördat, att man ska lämna kvar oliverna som blir kvar i trädet när man slagit ner dem, och att man ska låta bli att göra en efterskörd i vingården. Åt de som inget har skall man lämna säd, oliver och vindruvor. Ja, det får vi ju tolka in i vår egen tid också, här odlas inte så mycket i trädgårdarna, men nog kan vi dela med oss av vårt överflöd ändå. Men det var inte det jag tänkte på, utan att säd och olivolja var huvudingredienserna i bröd då, och av vindruvor fick man vin. Dela bröd och vin med varandra!

Jag har just firat mässa, och det är helt fantastiskt det Gud ger oss. Sig själv ur levande människohänder. Ett mysterium så sant som det är sagt, och så oerhört stort, redan det lilla vi greppar av det...

Och så tillbaka till det jag tänkte. Evangelietexten berättar om hur tullindrivaren Sackaios i Jeriko klättrar upp i en sykomor. Vad är en sykomor egentligen? Jag orkar inte börja googla nu också för då hittar jag väl något annat som jag inte har tid att läsa egentligen. Något högt är det i alla fall, för Jesus ropar åt honom att skynda sig ner, och säger att han skall gästa hans hus. Sackaios skyndade sig ner och tog emot Jesus med glädje. Folk blev förargade och tyckte inte det var passande att Jesus tog in hos en syndare, men då ställde sig Sackaios upp och sa till Jesus att han skulle betala tillbaka åt folk han pressat på pengar, och hälften av sin förmögenhet skulle han skänka till de fattiga.
Jag tänker mig att det där om brödet och vinet kan få följa med in i evangelietexten, för Jesus äter ju med Sackaios. Måltidsgemenskap betydde mycket då. Man åt inte med vem som helst helt enkelt.
Fast det jag började tänka på var att Jesus sa åt Sackaios att skynda sig ner. Ner från de höga hästarna? Ner på samma nivå som alla andra människor? Ner inför Jesus? Nog för att han satt högt uppe i någonting, men jag tänkte ändå på uppmaningen som något djupare än bara klättra ner från en stolpe, ett träd, en radiomast eller what ever... Och fortsättningen. Sackaios skyndade sig ner, och tog emot honom med glädje. Ett väldigt prat om ner om det inte kan ha en betydelse till. Jesus kunde ju bara sagt "Hej du, jag kommer på middag ikväll om det är okej." ifall det inte var viktigt att han skulle ner också...
Och när folk gnällde om att Sackaios var en syndare så reste han sig upp! Därför att Jesus såg på honom som en människa, och inte bedömde utifrån yttre kriterier. Han fick upprättelse när han kom ner och gick tillrätta med det han gjort som inte varit så bra.

Samhällsansvar. Dela med dig av bröd och vin (det du får av Gud.) Gör inte skillnad på folk och folk, se inte ner på någon, utan klättra ner till honom eller henne och ta en fika tillsammans.

Tjohoo! Det var dagens utsvävning... Nu måste jag försöka skärpa mig och göra det jag ska och låta bli resten.

Att be
är att långsamt
låta Gud ta över

Att långsamt växa
in i sin kallelse

Att långsamt låta sig föras
hem
närmare sanningen
om sig själv

Att be
är att närma sig Gud
med hela sitt hjärta
och villigt lägga det
i hans händer

Idag har jag minsann varit effektiv. Vi var uppe vid halv sex som vanligt, och jag började på en uppsats redan innan jag väckte barnen.
Fyraåringen hade feber, så han fick följa med hem när vi lämnat de andra två på dagis. Jag hade ingen morgonlektion, så jag stannade hemma och skrev, utan några direkta förhoppningar om att bli färdig, men det blev jag. Sen var fyraåringen med mig till tandläkaren, och agerade söt väluppfostrad pojke som alltid sitter tyst och snäll där mamma sätter honom :-) Han fick välja en leksak ur tandläkarens låda för besväret, och har nu en sköldpadda i plast som heter svennis :-)
Eftersom han var feberfri frammåt lunch så åkte både han och jag till skolan direkt efter mitt tandläkarbesök, och han var med mig på eftermiddagslektionen. Han tycker det är roligare på dagis, trots allt, men han fick sin favoritmat, så några poäng gav han allt mammas skola ändå...

Nu känner jag mig frusen och trött. Tanden gör ont. Konstigt, för den sägs vara död, och har just blivit renoverad för jag vet inte vilken gång i ordningen. Bolibompa vaktar barnen och jag sitter här under korkeken... Det blir en tidig kväll, om Gud vill.

min fyraåring säger att man kommer upp i vinden när man dör. Igår tänkte jag på uttrycket, och jag tycker det är fint.

Uppe i vinden, i glädje och hälsa
bland vänner
i trygghet
hos Gud, med Gud

Uppe i vinden, levande och älskad
där var du
där är du
evigt med Gud

Jag skulle vilja skriva något positivt, för gårdagen var härlig. Det var en fin högmässa, och förbönen som konfirmanderna läste var helt fantastisk tack vare en modig insats av en ung kille. Han blev min idol för dagen! Predikan var bra också. Inte blev jag klokare direkt, men vaddå? Idag finns det annat att tänka på.

En lärare på skolan dog igår.
Det känns hårt att skriva det och se det framför sig såhär, men jag tänker inte använda eufemistiska omsvep. Hon finns inte här längre, och det är bara några dagar sen jag hälsade på henne och hon log och pratade lite om vädret. Det känns konstigt och sorgligt, och... konstigt igen.
Vi hade ingen personlig relation. Jag kände henne inte annat än som en lärare, men jag tyckte om henne. Hon var engagerad och varm och väldigt mån om alla. Hon lånade ut sina privata böcker när jag skulle skriva ett arbete förra terminen, och hon brydde sig verkligen om människor på alla sätt.
Nu tänker jag på alla som kände henne personligen. På hennes släktingar och på alla andra lärarna på skolan som har förlorat en kollega och vän.
Tungt att gå till jobbet misstänker jag... Lite tungt att gå till skolan också faktiskt, men inte på samma sätt som sagt

Att leva tillsammans är temat imorgon, och jag tror att det är jätteviktigt att fundera på. Vi lever tillsammans med alla människor, på ett eller annat sätt, varje dag. Vi kan inte leva som om våra val inte påverkade andra människor, för det gör dem.
Jag lever tillsammans med min familj, dagligen. Mina val påverkar mina familjemedlemmar, positivt och negativt. Väljer jag att sitta vid datorn istället för att göra något annat så kanske det inte verkar som en stor grej, men det är ett val, som får konsekvenser. Nu blir det ett inlägg i bloggen, och jag får fundera lite. Det ger mig något positivt, eftersom jag tycker om att skriva och fundera, och egen tid ofta gör mig lugn och glad. Men det leder också till att maken sitter ensam i soffan, och vi båda kanske går miste om ett samtal, eller i alla fall lite tid tillsammans. Jag skulle kunna välja att vika tvätthögen istället för att sitta här, och då hade antingen jag eller maken sluppit det en annan dag, och kunnat lägga tiden då på att umgås med barnen eller något annat. Det ena ger det andra, och allt spelar faktiskt roll...
Jag lever tillsammans med andra människor också, det är inte bara min familj som berörs av vad jag hittar på. Jag går i skolan och träffar många människor där. Jag har släktingar och vänner och jag ingår i det svenska samhället. Istället för att arbeta och betala skatt studerar jag och får bidrag. Mitt bidrag tillbaka, vad är det? Och globalt sett är jag en människa, som lever i ett land där människor konsumerar mer än vi "har råd" med egentligen. Det berör miljontals människor, hur vi alla människor, väljer att leva tillsammans.
Och det är svårt naturligtvis. Det mesta går att krångla till. Men innerst börjar det nog hos var och en av oss, hur vi ser på våra medmänniskor och vår egen roll i relation till andra. Jag kan inte rädda världen ensam, men jag kan försöka att "leva tillsammans", med eftertanke och respekt för alla andra människor, och jag kan försöka blir lite bättre för varje dag på att vara medmänniska. Färdig och helt mänsklig blir jag aldrig, men det finns en som lyckades. Till honom och korset får jag komma, med det jag inte lyckas med i mina relationer till andra, och sen är det bara att fortsätta försöka leva upp till ambitionerna...
Så var det evangelietexten, som jag egentligen tänkte skriva om. Varför dröjde han kvar i två dagar (Jesus alltså) innan han gick till Judeen när han fick höra att Lasaros var sjuk? Det verkar ju som han hade en plan, att visa människor Guds härlighet. Redan på väg till Judeen visste Jesus att Lasaros var död, och berättade det för sina lärjungar. Han visste säkert långt i förväg, men lät ändå bli att komma fram i tid. Fast berättelsen slutar ju med att Jesus ropar åt den döde Lasaros att komma ut ur sin grav, och Lasaros kommer ut, livs levande. Glädje och jubel, och alla var glada. Men innan vi är så långt fram i berättelsen så händer det massor. Jesus bekänns som Messias av Marta, redan innan han gett Lasaros livet tillbaka, och Jesus säger själv "jag är uppståndelsen och livet." Jesus talar med människor, han berörs själv till tårar av andra människors sorg. Han skakas i sitt innersta... Han är närvarande helt och hållet när han äntligen kommer fram, och han full av medlidande och empati. Han lever tillsammans med andra människor på ett sätt som gör att de vet att han ser dem, de vet att han bryr sig, de vet att han till och med råder över liv och död.
Väntade Jesus för att visa Marta och Maria vilken betydelse det har ifall man har någon att dela sin sorg med. Ville han ge dem en kontrast mot förtvivlan och ensamhet? Maria satt kvar hemma, medan Marta kom Jesus till mötes. Talade de inte med varandra? Försökte de inte nå fram? Var det först när Jesus kom som de sörjande kunde sörja tillsammans? Väntade han för att de skulle hinna förstå vilken förlust som drabbat dem och vad en nära familjemedlem och bror faktiskt betyder. Vilket enormt tomrum det blir i tillvaron när någon man älskar försvinner och man blir lämnad ensam kvar. Ville han visa oss alla hur ovärderligt livet är, och hur en människa bland människor spelar oerhört stor roll?
Jag vet faktiskt inte. Jag förstår inte riktigt hur evangelietexten för söndagen hör ihop med temat... Jag hoppas på en bra predikan imorgon så jag kan få mer att bita i. Texten i psalmboken slutar ju med att Jesus ger sig av, efter att med flit ha dröjt sig kvar trots att en nära vän var svårt sjuk. Att leva tillsammans...
Jaja. Nu ska jag gå och leva lite med min make, för imorgon får han klara sig utan mig.

Jag känner mig lite ensam, faktiskt. Ibland gör jag det, fast jag är omgiven av människor och egentligen är allt annat än ensam... Konstigt minsann.
Det är nog kanske trötthet, och att tempot fortfarande är högt. Jag har dåligt samvete över att jag är så dålig på att höra av mig till mina vänner, och inte tar riktigt vara på de tillfällen då det faktiskt finns tid att skicka iväg ett mail, eller ringa ett samtal. Nu t.ex. sitter jag här och spenderar tid, på ingen annan än mig själv, fast jag nog egentligen borde göra något annat än att gnälla i cyberspace. Men just nu orkar jag inte. Jag försökte sätta mig med en av mina böcker som jag knappt haft tid att öppna sedan jag köpte den för flera veckor sen, men den kräver viss skärpa tror jag, och jag är inte skarp just nu. Bara lättrörd och flummig.
Ibland tänker jag mig livet som en strand, och Gud som vattnet som sköljer över sanden. När det är vindstilla är jag skarp. Då kan jag ta tag i saker och vara rationell, tänka tankar färdigt och titta ut över vattnet och vila där med blicken. Men när det blåser spolas allt jag ritar i sanden bort av varje våg. Gud är så tydlig, och jag kan inte värja mig. Inte bygga några sandslott eller murar. De rasar hela tiden och saker från havets botten kan spolas upp.
Just nu blåser det, tror jag. Jag brukar säga att jag gillar väder med attityd, för då lägger man märke till naturens krafter, och jag har nog inte ändrat mig för all del, men det vore skönt med lite vila nu. Jag känner mig sårbar och förvirrad, och lite ensam i blåsten. Jag vill inte värja mig mot Gud, men känner att jag försöker göra det ändå när vågorna går höga. Jag är en fegis. Så är det. Jag är rädd för att spolas av stranden om jag slappnar av. Gud är stor liksom... och jag är liten. Men det är frestande att bara lägga mig ner och låta vågorna ta mig med ut på havet. Våga lite, som omväxling... våga haha, det blev ju riktigt roligt :-)

Bla bla bla...

Jag satt och tittade igenom bilder i datorn, och den här fick jag i ett mail för länge sen. Jag visar den här för den är kul. Titta på de fyra små punkterna i mitten av bilden i ca en minut. Sitt nära skärmen. När du är färdig så blunda och luta huvudet bakåt. Det funkar inte i ett mörkt rum, så tänd taklampan eller "blunda" ut genom fönstret i dagsljus och vänta tills bilden framträder.

Ganska häftigt hur ögat funkar, till och med när det är fullt av bjälkar och annan bråte ;-)

ibland undrar jag varför jag ens funderar och försöker förstå... Men det är på något sätt ändå helt omöjligt att låta bli, även om jag vet att det bara gör mig förvirrad.

Predikaren (är det va?) säger "ett jagande efter vind" på ett ganska bittert och dystert sätt, och Jesus (är det va?) säger något som jag inte orkar kolla upp exakt, men går ut på att vi hör vinden blåsa, men har ingen aning om varifrån den kommer eller vart den tar vägen. Den blåser som den vill.
Och så är det ju. Men jag tror inte Jesus menar att vi inte ska jaga vinden. Eller kanske förresten. Det är ju ingen idé, för vinden blåser rakt mot oss, och tar oss med ibland, utan att vi behöver jaga oss trötta.

Och varför skriver jag när jag inte vet vad jag vill skriva? Sak samma... Det får stå kvar :-)

en uppgift från skolan, att beskriva mitt liv som om det vore ett hus. Svårt, men roligt :-)

********************

Mitt liv som ett hus

Mitt livs hus ligger mitt i naturen. Jag kom hit på en solig grusväg, kantad av gamla stabila lindar. Jag minns inte hur det såg ut längs vägen, men allén ser jag från trädgården, och det är enda vägen som leder hit där jag bor. Jag minns inte varifrån jag kom, men jag längtar tillbaka ibland. Fast jag vill bo här i mitt hus i många år till. Jag trivs väldigt bra här, och jag har nog inte ens varit i alla rum ännu...
Det är svårt att beskriva mitt hus. Det finns så många rum här, och jag hittar inte själv bland alla valv och stora salar, mörka korridorer, trappor och små underliga rum fulla av speglar och tavlor med abstrakt konst på väggarna. Det är Gud som har byggt huset, och som bor här med mig. Det är bara Gud som hittar exakt, och han är ganska hemlighetsfull av sig.
Men här finns välkända rum också, helt vanliga rum dit människor kan få komma på besök. Hallen är det första man ser hemma hos mig. Där är det ibland lite rörigt, men det får folk ta för vad det är. I hallen är jag artig och saklig. Lämnar inte ut mig, men avvisar ingen som fryser och behöver komma in och värma sig lite, eller bara undrar hur mycket klockan är.
Köket är stort, och glatt. Det är liv och rörelse där och ofta smulor på golvet eftersom det nästan alltid är någon på besök som äter middag hos mig, och inte alla har bordsskick. Fina middagar äter jag i ett annat rum, i köket är det vardagsmat, småprat och samtal med yviga gester. I köket har jag mina vänner. De som gått igenom hallen, och som inte blev avskräckta av röran utan tackade ja till en kopp te.
Vardagsrummet hittar jag också lätt till. Man går igenom köket, och hamnar där när man har tid eller lust att bara ta det lugnt utan att göra något speciellt. Där är i vardagsrummet jag brukar umgås med familjen och mina allra närmaste vänner. Om det sitter någon i soffan i mitt vardagsrum så är det någon som står mig nära. Någon som kan dela tystnad med mig utan att det känns jobbigt. Någon som trivs i mitt hus och som inte reser sig upp och går ifrån mig ifall samtalen blir svåra, utan stannar kvar, lånar en filt och lägger fötterna på bordet.
Hallen, köket och vardagsrummet delar jag med min familj. De har egna ingångar dit från sina egna hus, men dessa rum är våra gemensamma.
In i biblioteket får min make följa med ibland, dit släpper jag verkligen inte vem som helst, och inte ens mina närmaste vänner har varit där. Där går samtalen på djupet. Där finns inget fönster. Där kan jag vara säker på att ingen annan ser och hör vad jag visar och berättar. Det som sägs i biblioteket stannar där. Smärta, trasighet, rädsla och sådant som ingen annan vet om mig, viskar jag i biblioteket. Där är jag ofta ensam med Gud, och därifrån brukar Gud ta mig med till nya fantastiska rum. Jag vågar inte gå vidare från biblioteket själv, längre än dit hittar jag inte på egen hand... I biblioteket finns alla möjliga böcker. Ritningarna till mitt hus finns där i en hylla, men de är komplicerade och jag kan inte tyda dem.

Musik är en gåva från Gud, som jag har varit tacksam över hela den här dagen. Någonting som jag får ta emot, lyssna till, beröras av, tack vare att Gud gett andra människor gåvan att kunna förmedla något genom musiken. Toner, röster och instrument i samspel kan ta fram känslor av både glädje, sorg, tacksamhet och längtan.
Utan musik är orden inga sånger. Musiken spelar väldigt stor roll, och ibland säger orden mer om de är talade eller lästa, men ofta gör musiken att orden får ett annat djup.
Idag spelades en sång i en temamässa i kapellet på skolan, och det var ganska annorlunda... Texten var mina ord, en dikt som jag skrev i bokskogen vid sjön för några veckor sedan, men musiken bar fram den på ett helt självklart sätt. Det var så fint, och jag tror att musiken kanske gjorde att texten kunde bli allas. Svårt för mig att säga, eftersom jag inte är opartisk utan tycker väldigt bra om de musikaliska begåvningar som ligger bakom tonsättning och framförande, ifall sången hade något att ge någon annan i gudstjänsten, men jag hoppas det...

Så var vi på familjegudstjänst på eftermiddagen, och jag fick mer att vara tacksam över. Snacka om perfekt tacksägelsedag! Det var en avslappnad, och trevlig gudstjänst, med lagom mycket av allt. Barnen kände igen psalmerna vi sjöng, och ingen blev rastlös och uttråkad. Vi var där hela familjen, och det var verkligen pricken över i den här helgen.

Nu har jag just sovit middag i en timme (jag somnade när jag la dottern) så jag är pigg och glad och redo att hugga in på skrivuppgifter inför nästa vecka. Det lär ta sin lilla tid, så tuppluren var nog en välsignelse även om det var i senaste laget...

I vanlig ordning har det varit mycket att göra, men inte mer än att vi har hunnit med. Mitt på dagen fick jag till och med en stund för mig själv, när minstingen sov middag och de andra var ute en sväng med pappa.

Att få bli stilla sådär mitt uppe i allt, hemma en helt vanlig dag, är bra. Jag fick med mig en hel del tankar i eftermiddagens hålligång sen.

Ibland känns det som det jag ägnar mig åt är ett arbete, där det gäller att vara så effektiv som möjligt. Jag kan känna det som att jag behöver få undan en massa innan jag kan ta vara på livet i lugn och ro, men det är ju galet. Livet passerar revy framför mina ögon hela tiden, och det enda jag behöver göra är att förstå det. Jag är levande med Gud, och bara med Gud. Och jag lever hela tiden, aldrig utanför Guds kärlek och omsorg. Inte ens när jag känner mig som mest splittrad kan jag vända mig ifrån Gud, för det finns ingenstans där Gud inte är. Att jag inte kan se är en annan sak, det handlar om min oförmåga... Det tunga ordet... synden...

Och när barnen leker, ropar, bråkar eller kladdar ner soffan, så händer det att jag måste skämmas för att jag missar att Jesus är där, mitt i bullret, när telefonförsäljaren ringer olämpligt som vanligt och det luktar bränt från stekpannan, och min hjärna vill gå i tusen bitar för det jag tror är viktigast av allt är att ringa det där viktiga samtalet innan klockan ett. Då är Gud nära. I telefonsamtalet, när jag torkar barnens kladdiga fingrar, när de busar högljutt och ögonen glittrar av leklust och liv. Det är Gud som ger oss kärleken att leva i tillsammans, och vad är lite vidbränd lök eller tandkräm i soffan egentligen att bli stressad över?

Och nu är det kväll. Vi har bakat bröd tillsammans idag, och det luktar nybakat i hela huset. Imorgon ska fyraåringen få en bibel i familjegudstjänsten, och hela familjen ska gå i kyrkan tillsammans... Senast det inträffade var flera månader sen. En trevlig hektisk dag, faktiskt!

"Det fungerar inte"
Just nu (igen) beskriver de tre orden situationen i en lågstadieklass. Det fungerar inte. Så många människor berörs av ett "inte" och många känner sig frustrerade.
Det är något som fattas, eller något som felar. Något som inte är bra. Men vad situationen kräver är det ingen av oss som har lyckats förstå.

En sjuårig pojke fungerar inte enligt handboken. Han lider, klasskompisar lider, personal känner sig maktlös och "inte" beskriver ganska bra hur pojkens familj mår just nu. Vi mår inte, varken bra eller dåligt egentligen, men vi letar vidare...

Han är så otroligt begåvad på vissa områden. Han är blixtsnabb på att knäcka koder och spöar upp mig i backgammon och shack som ingenting. Han kan föra långa teoretiska resonemang och dra tankar långt längre än många andra i sin ålder, men han kan inte ta resonemangen in i verkligheten. Han vet och förstår, i teorin. Men i praktiken, i ilska vanmakt och frustration, går han över gräns efter gräns, och spärrarna slår inte ifrån. Trots att han vet, både innan och efter ett utbrott, var gränsrena går så forcerar han dem med våld om så nödvändigt, när han är mitt i stormen. Då är han inte kontaktbar. Då blir människor rädda för vad som kan hända. De andra barnens säkerhet hänger på om pojken med de ledsna ögonen håller ihop hela skoldagen eller bryter ihop innan mamma kommer och tar honom därifrån.

Krismöte? Vad hjälper det att vuxna pratar om honom? Vad hjälper? Vad mer kan jag göra än att lugnt och tålmodigt älska honom medan byråkratin och pappersvänderiet har sin gång? Vad måste hända innan alla valser är dragna. Det är barnens liv, flera timmar varje dag, som går medan vuxna bara pratar. Det fungerar inte.

Det finns en psalm i psalmer i 2000-talet som jag tycker mycket om. Jag tror det är den allra första, men jag är inte säker. Jag har inte den psalmboken själv så jag kan inte kolla heller. En del av andra versen lyder:
"sjung för de krafter som löser de bojor som binder. Söker den rädsla som göms bakom murar och hinder."
Det vill jag göra, men jag är inte så musikalisk, så jag skriver istället.

Bön är stort. Jag kommer nog aldrig att förstå mig på det där heller, men när murarna faller och jag kan be, med hela det lilla rädda hjärtat, så finns bara Gud, och då tar Gud över min bön. Då förstår jag inte längre vad jag ber, men känner att det är så jag önskar att bönen alltid kunde vara... Det är då, när jag kan släppa allt, som kraften i bönen är som allra tydligast.

Flummigt värre antar jag, men det blir inte bättre än såhär ikväll... Jag är trött och förkyld och ska nog gå och lägga mig tidigt för en gångs skull.

Mark 9:14-29

Lärjungarna kunde inte driva ut en stum ande ur en pojke, och Jesus blir lite trött... Pojkens far bad Jesus om hjälp, både med sin son och med sin egen tro. "Jag tror. Hjälp min otro!"
Utbrister pojkens far, och jag tycker det är ett helt underbart uttryck.

Men jag fattar inte... Det är nog därför jag lockas att läsa om och om igen, för att jag fascineras av att det är så svårtolkat. Det känns som det borde säga något viktigt, men jag hittar inget som direkt blir ett utropstecken för mig. Jag bara undrar en massa... Jag ska nog se om jag inte kan investera i någon kommentarsbok vid tillfälle...
"Den sorten kan bara drivas ut med bön." svarar Jesus när lärjungarna frågar varför de inte kunde bota pojken. Jag undrar:
Var det något väldigt speciellt som plågade pojken, eller är Jesus sarkastisk? Bad inte lärjungarna om Guds hjälp?
Berodde det på att lärjungarna, eller folket runt pojken inte trodde att de skulle lyckas, att de inte heller lyckades? Var de för teoretiska och för insyltade i teologiska diskussioner med de skriftlärda för att kunna samla sig inför uppgiften att driva ut demonen?
Pappans lilla tillägg "... om du kan", skulle det ha uteblivit om inte lärjungarna försökt innan Jesus dök upp?
Säger allt det här något om min tro? Drar jag saker för många varv själv
innan jag lämnar det till Gud för utredning eller bordläggning? Är jag för angelägen att göra en hållbar kalkyl över hur ett problem ska lösas innan jag vågar försöka ens med Guds hjälp? Borde lärjungarna litat på sin förmåga istället för att rådgöra med skriftlärda om hur de ev. skulle bära sig åt, göra och säga när de skulle hjälpa pojken?

"Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror." säger Jesus helt självklart, och jag önskar jag vore där och fick höra hans tonfall. Sa han det med glimten i ögat, för att göra människorna uppmärksamma på att de faktiskt inte var helt övertygade ens när han stod där mitt framför ögonen på dem. Lät han besviken? Irriterad? Uppgiven? Uppfodrande?

Bibeln blir aldrig tråkig!

Jag fick tid att gå till bryggan. Tid att vara i naturen, tid att vara tacksam. Solen lyste och vattnet var stilla. Då och då föll ett löv, och flöt iväg långsamt...
Allt har gått så fort i ett par dagar. Det kändes som tiden ställde in sig rätt igen när jag fick fästa blicken vid stranden och inte behövde titta på klockan.

Jag hade ingen anledning att skynda mig någonstans.

När allt är sådär kristallklart, när jag känner att jag är helt fri och glädjen bara bubblar så blir jag passiv. Fast det känns som jag skulle vilja dansa och skratta och jag vet inte vad så fastnar jag och bara förundras. Gråtande på knä och undrar varför jag blir förvånad. Överraskad och ändå tillbaka liksom, och förstår att jag verkligen inte förstår något alls att tala om...

Nu har många stenar fallit... En del är kvar, men inga tunga.

Mötet på sonens skola gick jättebra. Alla i personalen är helt fantastiska. Kompetenta och tillmötesgående och väldigt måna om alla elever. Det känns väldigt skönt att veta att det finns ett helt gäng med varma kärleksfulla människor runt sonen om dagarna, som gör allt för att se både ljusglimtar och problem, och bekräfta och förstärka det som är bra samtidigt som de på ett bra sätt tar tag i sånt som inte fungerar. Hjulet rullar, och det är gott att vara på väg någonstans. Vart det bär får vi se, men Gud är med oss!

Och så har vi köpt hus, mitt i all annat vi har att göra så har vi farit kors och tvärs och skrivit avtal, haft möte på banken, varit på kaffe hos säljarna, städat och sorterat här hemma, haft mäklaren här för värdering och för att ta bilder. Nästa vecka måste här vara kliniskt rent och i toppskick för då är det visning och vi måste till tippen, klippa gräset, rensa förrådet, sortera i klädkammaren... och och och... Så ska den här kåken bli såld också... Jag måste plugga! Men det ordnar sig alltid... Vi kan se fram emot att få fira jul i ett hus där julgranen slipper stå upptryckt i bokhyllan :-) Och där kommer att finnas plats för tystnad. Jag kommer att kunna plugga utan att ha hörselkåpor för att slippa tv:n eller annat oväsen som min älskade make envisas med om kvällarna. *pling* Dagens i-lands-problem

Allt går i hundranitti nu, men bra bra, då är det snart över. Det lät lite bittert, men jag menar det inte så. Bara precis som det står. Flytta verkar vara skitjobbigt med livet fullt av barn och fullbokade dagar, men det leder förhoppningsvis till något bra. Det ska bli skönt när allt är klart, eller när tempot sjunker igen...