hektisk lördag
I vanlig ordning har det varit mycket att göra, men inte mer än att vi har hunnit med. Mitt på dagen fick jag till och med en stund för mig själv, när minstingen sov middag och de andra var ute en sväng med pappa.
Att få bli stilla sådär mitt uppe i allt, hemma en helt vanlig dag, är bra. Jag fick med mig en hel del tankar i eftermiddagens hålligång sen.
Ibland känns det som det jag ägnar mig åt är ett arbete, där det gäller att vara så effektiv som möjligt. Jag kan känna det som att jag behöver få undan en massa innan jag kan ta vara på livet i lugn och ro, men det är ju galet. Livet passerar revy framför mina ögon hela tiden, och det enda jag behöver göra är att förstå det. Jag är levande med Gud, och bara med Gud. Och jag lever hela tiden, aldrig utanför Guds kärlek och omsorg. Inte ens när jag känner mig som mest splittrad kan jag vända mig ifrån Gud, för det finns ingenstans där Gud inte är. Att jag inte kan se är en annan sak, det handlar om min oförmåga... Det tunga ordet... synden...
Och när barnen leker, ropar, bråkar eller kladdar ner soffan, så händer det att jag måste skämmas för att jag missar att Jesus är där, mitt i bullret, när telefonförsäljaren ringer olämpligt som vanligt och det luktar bränt från stekpannan, och min hjärna vill gå i tusen bitar för det jag tror är viktigast av allt är att ringa det där viktiga samtalet innan klockan ett. Då är Gud nära. I telefonsamtalet, när jag torkar barnens kladdiga fingrar, när de busar högljutt och ögonen glittrar av leklust och liv. Det är Gud som ger oss kärleken att leva i tillsammans, och vad är lite vidbränd lök eller tandkräm i soffan egentligen att bli stressad över?
Och nu är det kväll. Vi har bakat bröd tillsammans idag, och det luktar nybakat i hela huset. Imorgon ska fyraåringen få en bibel i familjegudstjänsten, och hela familjen ska gå i kyrkan tillsammans... Senast det inträffade var flera månader sen. En trevlig hektisk dag, faktiskt!
Att få bli stilla sådär mitt uppe i allt, hemma en helt vanlig dag, är bra. Jag fick med mig en hel del tankar i eftermiddagens hålligång sen.
Ibland känns det som det jag ägnar mig åt är ett arbete, där det gäller att vara så effektiv som möjligt. Jag kan känna det som att jag behöver få undan en massa innan jag kan ta vara på livet i lugn och ro, men det är ju galet. Livet passerar revy framför mina ögon hela tiden, och det enda jag behöver göra är att förstå det. Jag är levande med Gud, och bara med Gud. Och jag lever hela tiden, aldrig utanför Guds kärlek och omsorg. Inte ens när jag känner mig som mest splittrad kan jag vända mig ifrån Gud, för det finns ingenstans där Gud inte är. Att jag inte kan se är en annan sak, det handlar om min oförmåga... Det tunga ordet... synden...
Och när barnen leker, ropar, bråkar eller kladdar ner soffan, så händer det att jag måste skämmas för att jag missar att Jesus är där, mitt i bullret, när telefonförsäljaren ringer olämpligt som vanligt och det luktar bränt från stekpannan, och min hjärna vill gå i tusen bitar för det jag tror är viktigast av allt är att ringa det där viktiga samtalet innan klockan ett. Då är Gud nära. I telefonsamtalet, när jag torkar barnens kladdiga fingrar, när de busar högljutt och ögonen glittrar av leklust och liv. Det är Gud som ger oss kärleken att leva i tillsammans, och vad är lite vidbränd lök eller tandkräm i soffan egentligen att bli stressad över?
Och nu är det kväll. Vi har bakat bröd tillsammans idag, och det luktar nybakat i hela huset. Imorgon ska fyraåringen få en bibel i familjegudstjänsten, och hela familjen ska gå i kyrkan tillsammans... Senast det inträffade var flera månader sen. En trevlig hektisk dag, faktiskt!
Kommentarer
Trackback