sjuk :-(
Feber och elände *gnäller*
Över huvud taget har det här varit en kass dag. Jag känner mig så jättelåg och oduglig utan någon direkt anledning egentligen, men det blir ju såklart inte bättre av att jag är sjuk heller.
Jag har börjat en helt underbar kurs på en fantastisk folkhögskola, och jag är så glad och tacksam över att jag får gå där, men mitt självförtroende behöver ett lyft. Jag har brottats med känslan av att vara ett hopplöst fall av "ingenting" idag. Jag vet att det inte är så, jag vet att jag är någonting, men vad hjälper det när jag inte tror på mig själv?
Jag måste antingen göra högskoleprovet eller tenta både svenska och religion från gymnasiet för att kunna söka till universitetet. Jag har klandrat mig själv så många gånger för att jag var så utomordentligt korkad att jag sumpade två kärnämnen när jag gick gymnasiet. Då tyckte jag att det var jättesmart att ta körkort, plugga körkortsteori och ta lektioner på just svenskan och religionen - de två lättaste och roligaste ämnena - för de skulle vara lätt att bara tenta av dem på komvux sen. *tar mig för pannan* Men så blev det ju inte. Jag gick en treterminers kurs på vårdutbildningen, och har haft olika vikariejobb som undersköterska sedan dess, så många år och tre barn senare har jag fortfarande inte betyg så det räcker till högskolan, och inte tid så det räcker att både plugga heltid OCH tenta två ämnen utöver det. När den här terminen är slut så måste jag hitta på något att göra samtidigt som jag läser upp gymnasiebetygen om jag inte lyckas få hyfsade poäng på högskoleprovet. (Måste börja plugga lite gamla prov från nätet.) Hur stor är chansen att få bra poäng första gången man gör högskoleprovet egentligen?
Buäääh! Nu börjar jag förstå vad jag vill bli när jag blir stor, men vägen dit skrämmer skiten ur mig. Jag måste för det första ta tag i det rent praktiska som att bli behörig att söka till högskolan och så, och sen ska jag våga också...
förunderligt och märkligt är det
Jag upphör inte att förundras över hur fantastiskt det är. Gud, han som är större än allt vi kan tänka oss blev en människa av kött och blod. Gud som har skapat hela världen med omnejd, Gud som hör och ser och vet allt, Gud som är... han kom hit till sin skapelse för att rädda oss från död och kaos.
När en människa döps får hon del av Gud. Då tar Gud själv plats i henne och älskar henne både inifrån och utifrån... Fast orden begränsar min förmåga att formulera hur jag tror att jag tänker märker jag.
Idag har vi pratat om dopet, och jag sitter här och funderar på vad som egentligen händer... Hur? (Ja, nu är jag en treåring som ställer frågor igen, men det är så stort och märkligt det här med dop! Och fint! Nu blev jag helt tårögd när jag tänker tillbaka på mina egna barns dop.)
Tack Gud hur som helst! Vi förstår inte mer än vi måste förstå, och knappt det, men det räcker för att få en hisnande aning om det stora som övergår vårt förstånd.
synd
Men exakt vad som är synd, och vad som är dåligt samvete eller skam eller något annat är kanske inte helt lätt att hålla isär alla gånger.
Är det något skamligt att vara en syndare? Jag tycker inte det? Älskar man Gud på fel sätt om man anser sig vara "liten syndig människa"? (och det menar jag inte som något negativt, utan som något vi får leva med för det är sådana vi är jämfört med Gud.)
Är det mitt sätt att uttrycka det på som klingar i moll? Är synd ett "fult" ord idag? Varför?
För mig betyder inte synden att jag ser ner på mig själv, utan snarare i så fall att jag ser upp till Gud. Jag vet att Gud älskar mig trots mina fel och brister, och jag vet att Gud förlåter mig för att jag ständigt misslyckas med att leva ett liv i äkta kärlek till Gud mina medmänniskor och mig själv. Men jag ser inte ner på mig själv, tror jag inte i alla fall. Jag försöker verkligen att vara nöjd och glad och stolt över den jag är, men brister naturligtvis även där ibland (och det är väl också en synd antar jag, men men...)
Är det så att man för att "älska Gud på rätt sätt" ska förneka att vi som människor inte förmår att leva ett liv utan synd? Eller är det att älska Gud på rätt sätt att rycka på axlarna åt våra fel och brister och utbrista i någon klyscha "man är ju inte mer än människa"?
Min tro är att Gud är stor och vi är helt beroende av Guds nåd - dagligen. Vi är oändligt värdefulla och älskade av Gud, trots att vi inte lever ett perfekt liv helt enligt Guds vilja. Det vi kan göra är att försöka och försöka och anstränga oss att göra gott, men acceptera att vi behöver Guds förlåtelse ständigt eftersom vi inte ens ser allt skräp som står ivägen mellan oss och Gud - som de små syndiga människor vi är... *s* Men från det till att slå sig själv på käften tycker jag steget är långt. Kan man inte älska sig själv och samtidigt erkänna att man inte är perfekt. För mig är det en förutsättning för att kunna älska någon alls. Ingen är perfekt, och det är så skönt att slippa känna sig misslyckad och fel bara för att man inte är perfekt. Gud älskar oss ändå, så då kan vi väl också göra det - med alla våra fel och tillkortakommanden. Vi behöver inte förklara bort dem, eller skylla dem på andra. Vi får lov att vara trasiga och ändå tycka att vi är helt okej!
Äsch... En vecka till av diskussioner och tankar har gått, och det är jättespännande, men just det här hakade jag upp mig på lite...
en vecka
Nu har jag gått första veckan på SKG, och det känns helt underbart!
Jag tror att det här halvåret kommer att ge mig otroligt mycket, och jag är så glad och tacksam att jag får möjlighet att gå den här kursen. Allt känns nästan för bra för att vara sant... jag är nästan som om jag vore nyförälskad.
Ämnena verkar intressanta och böckerna har jag börjat bläddra lite i. Människorna på skolan - ja, hela atmosfären där - är varm, vänlig och öppen. Det känns nästan som jag har kommit hem på något konstigt sätt, som om det här är något jag längtat efter länge, fast jag har inte vetat om det riktigt...
Vi har inte kommit igång med så mycket, annat än att vi har pratat mycket med varandra i vår lilla klass (vi är bara sex personer) och börjat lära känna varandra och lärarna.
Nu är det helg, och tillfälle att smälta lite av alla intryck. Ta det lite lugnt och umgås med familjen och goda vänner. Men jag längtar redan till på måndag :-D
glasboll
Jag kommer ofta att tänka på en glasboll. En ofärgad slät boll av glas, som ligger gömd någonstans. Den döljer sig själv bland färgerna som omger den, och jag ser den inte om jag bara sveper förbi med blicken, men när jag fått ögonen på den så syns den klart och tydligt.
I gräset skiftar den i grönt, i snön är den vit, mot himlen är den blå, och tittar jag genom den ser världen inte ut som vanligt, utan får lite underliga former.
jag har fått tillbaka läshörnan
Vår julgran har vissnat, och nu är den utslängd på altanen. Fotöljen är tillbaka där den ska, och golvlampan lyser igen istället för julgransbelysningen. Så var det ingen mer julstämning i vårt vardagsrum... Ganska skönt faktiskt. Nu får livet återgå till det normala!
Nästa vecka börjar jag i skolan, och jag har suttit och bläddrat lite i kursliteraturen idag. Det ska bli riktigt spännande och jag är förväntansfull och ivrig som när jag var barn och skulle gå första dagen i ny årskurs efter sommarloven :-)
De senaste dagarna har jag kännt mig ganska frånvarande, och det är nog inget bra i sig, men faktum är att jag tror att jag behövde vila lite, för att få distans både till mig själv och till det som är trassligt för ganska många av våra släktingar och vänner just nu. Tidegärden är guld värd när jag inte har ork eller lust att formulera något eget, och språket i bönerna är mycket vackrare än något som annars kommer över mina läppar. Att bara få vara med i en färdig bön, och vila där, viss om att jag inte är den enda som ber den, gör ofta att jag hittar nya krafter och känner mig mer "med" igen...
Det har varit ett långt, och lite tufft jullov. Intensivt, men härligt också på många sätt. Det ska bli skönt att komma igång nästa vecka. Att barnen börjar i skola och på dagis igen, så jag får paus från ansvaret och får vara "jag" och inte i första hand "mamma" i ett par timmar varje dag. För hur fantastiskt det än är att vara mamma åt mina älskade barn, så är det jobbigt ibland att ständigt vara "i tjänst" dygnet runt...
Tid
Det tillfälliga avbrottet blev inte så långt visst...
Det är konstigt med tid, och hur den upplevs. Ibland tycker man att det går så sakta, och ibland försvinner bara en dag så snabbt som om den bara varit några timmar lång, ändå är vår tid lika lång varje dag och varje ögonblick.
Jag känner mig jagad av tiden ganska ofta. Det kanske inte är så ovanligt att man känner så, jag vet inte. Jag lever liksom i min lilla bubbla, i min lilla värld, och kikar ut ibland och längtar efter att ha tid att ta en promenad i den riktiga världen. Världen utanför vardagens stress för att få tiden att gå ihop, räcka till, och bli över så att den räcker lite åt mig också. Idag hade jag tid att uppdatera mig lite på nyhetsfronten, och insåg att de för mig stora nyheterna är något jag borde kännt till för flera dagar sen. Jag har inte sett eller läst några nyheter på en vecka, minst. Tiden räcker inte till mer än åt min lilla värld, och jag känner mig så isolerad ibland. Ensam nästan... Fast jag har ju barnen, Gud vare lov, men hur underbara de än är så är de inga vidare samtalspartners om det inte handlar om teletubbies, playmo-gubbarnas jakt på den försvunna giraffen som redan rymt från arken barnen fick i julklapp, eller något i den stilen. Politik, livsfrågor, meningen-med-livet-flummeri, och annat som jag gärna skulle ägna ett samtal då och då, får jag lov att skriva om när alla viktiga plikter och måsten är avklarade, och alla andra samtal och planeringar är avklarade... och då är det bara jag som orkar, så... det är nog därför jag bloggar skulle jag tro. För min egen skull, för att jag inte har någon i min lilla värld att prata med, förutom Gud, som jag inte förstår mig på särskillt bra... Inte just nu i alla fall...
Vad gör vi här egentligen? Vad ÄR egentligen meningen med livet?
Gud skickar en efter en av oss till liv här på jorden, barn föds varje dag, dygnet runt, men varför? Gud ser ju hur vi bär oss åt, vet ju hur vi slits mellan valen och viljorna, och hur vi kämpar för att förstå utan att fatta ett endaste dugg av vad som verkligen är viktigt. Alternativt skiter vi i det, eller misslyckas i våra ambitioner att göra gott, gång på gång. Folk är inte kloka! (Och det inkluderar naturligtvis även mig, jag är inte så förmäten att jag tror att jag är klokare än någon. Tvärtom börjar jag mer och mer på allvar tvivla på om hissen verkligen gått ända upp här.) Vi är här under en livstid, och ägnar oss åt våra stora egon, förhoppningsvis har vi det ganska bra och anser oss vara ganska lyckliga, men vem hittar någon mening förutom Gud, som håller i längden? Allt utom Gud (eller typ kärleken, som Gud ger oss, men det kommer ju från Gud så det går under samma kategori) är förgängligt och bräckligt, så om vi skulle påstå att meningen med livet var att ha ett bra jobb, fint hem, skaffa barn och en trevlig hobby, skulle då livet vara meningslöst om man blev av med jobbet, huset brann ner, man visade sig vara infertil och pga dålig ekonomi (till följd av arbetslöshet) inte hade råd att spela golf eller ta dyklektioner längre. Tufft - javisst, men meningslöst? Det går säkert att leva och hitta många meningar med livet, vara nöjd och glad och surfa på en räkmacka, men oavsett vad så funderar jag på vad vi gör här. Vad är Guds mening med att just jag (och mitt stora ego) är här. Vad ska jag göra med mitt liv? Har jag något att tillföra mänskligheten? Varför fattar jag inte det i så fall? Är det ett stort skämt alltihop? Ska vi gå här och ropa på Gud och spela teater och fjanta oss, så han har något att skratta åt ett tag innan han äntligen förbarmar sig över oss och tar oss dit vi verkligen ska vara, där vi förstår hur det hänger ihop och ser meningen glasklart tillslut(samtidigt som vi garvar åt och ser med medlidande på de stackarna som fortfarande är kvar i förvirringen...)
Bah... Klockan är mycket, jag är trött och lite upprörd. Jag behöver verkligen gå och lägga mig. ..Jag tar kanske tillbaka hälften av det jag har skrivit imorgon, för jag har inte orkat läsa igenom och fundera på om jag kan stå för det här. Jag bara häver ur mig, och den som har läst får ha överseende.