Tid
Jag har inte tid att sitta här, men jag gör det ändå.
Det tillfälliga avbrottet blev inte så långt visst...
Det är konstigt med tid, och hur den upplevs. Ibland tycker man att det går så sakta, och ibland försvinner bara en dag så snabbt som om den bara varit några timmar lång, ändå är vår tid lika lång varje dag och varje ögonblick.
Jag känner mig jagad av tiden ganska ofta. Det kanske inte är så ovanligt att man känner så, jag vet inte. Jag lever liksom i min lilla bubbla, i min lilla värld, och kikar ut ibland och längtar efter att ha tid att ta en promenad i den riktiga världen. Världen utanför vardagens stress för att få tiden att gå ihop, räcka till, och bli över så att den räcker lite åt mig också. Idag hade jag tid att uppdatera mig lite på nyhetsfronten, och insåg att de för mig stora nyheterna är något jag borde kännt till för flera dagar sen. Jag har inte sett eller läst några nyheter på en vecka, minst. Tiden räcker inte till mer än åt min lilla värld, och jag känner mig så isolerad ibland. Ensam nästan... Fast jag har ju barnen, Gud vare lov, men hur underbara de än är så är de inga vidare samtalspartners om det inte handlar om teletubbies, playmo-gubbarnas jakt på den försvunna giraffen som redan rymt från arken barnen fick i julklapp, eller något i den stilen. Politik, livsfrågor, meningen-med-livet-flummeri, och annat som jag gärna skulle ägna ett samtal då och då, får jag lov att skriva om när alla viktiga plikter och måsten är avklarade, och alla andra samtal och planeringar är avklarade... och då är det bara jag som orkar, så... det är nog därför jag bloggar skulle jag tro. För min egen skull, för att jag inte har någon i min lilla värld att prata med, förutom Gud, som jag inte förstår mig på särskillt bra... Inte just nu i alla fall...
Vad gör vi här egentligen? Vad ÄR egentligen meningen med livet?
Gud skickar en efter en av oss till liv här på jorden, barn föds varje dag, dygnet runt, men varför? Gud ser ju hur vi bär oss åt, vet ju hur vi slits mellan valen och viljorna, och hur vi kämpar för att förstå utan att fatta ett endaste dugg av vad som verkligen är viktigt. Alternativt skiter vi i det, eller misslyckas i våra ambitioner att göra gott, gång på gång. Folk är inte kloka! (Och det inkluderar naturligtvis även mig, jag är inte så förmäten att jag tror att jag är klokare än någon. Tvärtom börjar jag mer och mer på allvar tvivla på om hissen verkligen gått ända upp här.) Vi är här under en livstid, och ägnar oss åt våra stora egon, förhoppningsvis har vi det ganska bra och anser oss vara ganska lyckliga, men vem hittar någon mening förutom Gud, som håller i längden? Allt utom Gud (eller typ kärleken, som Gud ger oss, men det kommer ju från Gud så det går under samma kategori) är förgängligt och bräckligt, så om vi skulle påstå att meningen med livet var att ha ett bra jobb, fint hem, skaffa barn och en trevlig hobby, skulle då livet vara meningslöst om man blev av med jobbet, huset brann ner, man visade sig vara infertil och pga dålig ekonomi (till följd av arbetslöshet) inte hade råd att spela golf eller ta dyklektioner längre. Tufft - javisst, men meningslöst? Det går säkert att leva och hitta många meningar med livet, vara nöjd och glad och surfa på en räkmacka, men oavsett vad så funderar jag på vad vi gör här. Vad är Guds mening med att just jag (och mitt stora ego) är här. Vad ska jag göra med mitt liv? Har jag något att tillföra mänskligheten? Varför fattar jag inte det i så fall? Är det ett stort skämt alltihop? Ska vi gå här och ropa på Gud och spela teater och fjanta oss, så han har något att skratta åt ett tag innan han äntligen förbarmar sig över oss och tar oss dit vi verkligen ska vara, där vi förstår hur det hänger ihop och ser meningen glasklart tillslut(samtidigt som vi garvar åt och ser med medlidande på de stackarna som fortfarande är kvar i förvirringen...)
Bah... Klockan är mycket, jag är trött och lite upprörd. Jag behöver verkligen gå och lägga mig. ..Jag tar kanske tillbaka hälften av det jag har skrivit imorgon, för jag har inte orkat läsa igenom och fundera på om jag kan stå för det här. Jag bara häver ur mig, och den som har läst får ha överseende.
Det tillfälliga avbrottet blev inte så långt visst...
Det är konstigt med tid, och hur den upplevs. Ibland tycker man att det går så sakta, och ibland försvinner bara en dag så snabbt som om den bara varit några timmar lång, ändå är vår tid lika lång varje dag och varje ögonblick.
Jag känner mig jagad av tiden ganska ofta. Det kanske inte är så ovanligt att man känner så, jag vet inte. Jag lever liksom i min lilla bubbla, i min lilla värld, och kikar ut ibland och längtar efter att ha tid att ta en promenad i den riktiga världen. Världen utanför vardagens stress för att få tiden att gå ihop, räcka till, och bli över så att den räcker lite åt mig också. Idag hade jag tid att uppdatera mig lite på nyhetsfronten, och insåg att de för mig stora nyheterna är något jag borde kännt till för flera dagar sen. Jag har inte sett eller läst några nyheter på en vecka, minst. Tiden räcker inte till mer än åt min lilla värld, och jag känner mig så isolerad ibland. Ensam nästan... Fast jag har ju barnen, Gud vare lov, men hur underbara de än är så är de inga vidare samtalspartners om det inte handlar om teletubbies, playmo-gubbarnas jakt på den försvunna giraffen som redan rymt från arken barnen fick i julklapp, eller något i den stilen. Politik, livsfrågor, meningen-med-livet-flummeri, och annat som jag gärna skulle ägna ett samtal då och då, får jag lov att skriva om när alla viktiga plikter och måsten är avklarade, och alla andra samtal och planeringar är avklarade... och då är det bara jag som orkar, så... det är nog därför jag bloggar skulle jag tro. För min egen skull, för att jag inte har någon i min lilla värld att prata med, förutom Gud, som jag inte förstår mig på särskillt bra... Inte just nu i alla fall...
Vad gör vi här egentligen? Vad ÄR egentligen meningen med livet?
Gud skickar en efter en av oss till liv här på jorden, barn föds varje dag, dygnet runt, men varför? Gud ser ju hur vi bär oss åt, vet ju hur vi slits mellan valen och viljorna, och hur vi kämpar för att förstå utan att fatta ett endaste dugg av vad som verkligen är viktigt. Alternativt skiter vi i det, eller misslyckas i våra ambitioner att göra gott, gång på gång. Folk är inte kloka! (Och det inkluderar naturligtvis även mig, jag är inte så förmäten att jag tror att jag är klokare än någon. Tvärtom börjar jag mer och mer på allvar tvivla på om hissen verkligen gått ända upp här.) Vi är här under en livstid, och ägnar oss åt våra stora egon, förhoppningsvis har vi det ganska bra och anser oss vara ganska lyckliga, men vem hittar någon mening förutom Gud, som håller i längden? Allt utom Gud (eller typ kärleken, som Gud ger oss, men det kommer ju från Gud så det går under samma kategori) är förgängligt och bräckligt, så om vi skulle påstå att meningen med livet var att ha ett bra jobb, fint hem, skaffa barn och en trevlig hobby, skulle då livet vara meningslöst om man blev av med jobbet, huset brann ner, man visade sig vara infertil och pga dålig ekonomi (till följd av arbetslöshet) inte hade råd att spela golf eller ta dyklektioner längre. Tufft - javisst, men meningslöst? Det går säkert att leva och hitta många meningar med livet, vara nöjd och glad och surfa på en räkmacka, men oavsett vad så funderar jag på vad vi gör här. Vad är Guds mening med att just jag (och mitt stora ego) är här. Vad ska jag göra med mitt liv? Har jag något att tillföra mänskligheten? Varför fattar jag inte det i så fall? Är det ett stort skämt alltihop? Ska vi gå här och ropa på Gud och spela teater och fjanta oss, så han har något att skratta åt ett tag innan han äntligen förbarmar sig över oss och tar oss dit vi verkligen ska vara, där vi förstår hur det hänger ihop och ser meningen glasklart tillslut(samtidigt som vi garvar åt och ser med medlidande på de stackarna som fortfarande är kvar i förvirringen...)
Bah... Klockan är mycket, jag är trött och lite upprörd. Jag behöver verkligen gå och lägga mig. ..Jag tar kanske tillbaka hälften av det jag har skrivit imorgon, för jag har inte orkat läsa igenom och fundera på om jag kan stå för det här. Jag bara häver ur mig, och den som har läst får ha överseende.
Kommentarer
Trackback