Flygande tankar

Mellansonen och jag ska tälta. Han har pratat om det så mycket att jag tillslut lovade att vi skulle åka iväg och sova i tält en natt någonstans. Kanske på fredag, om det inte ösregnar.
Det ska bli riktigt mysigt, men jag kommer förmodligen inte att kunna sova. Det tar alltid minst två nätter för mig innan jag kan sova gott på ett ställe jag inte är van vid...
Vi har ett litet tvåmanstält, men en ny ficklampa måste jag nog köpa.
Så måste jag kolla upp om det finns grillplats, eller om vi måste gräva själva. Det kan inte vara eldningsförbud längre som det har regnat nu...

Iiih! Lägerliv :-)

Nu går saker som på räls känns det som. Det ena efter det andra löser sig, och vi får bara ta emot.

Jag har kommit in på folkhögskolan. Så istället för komvux och vikariejobb ska jag gå två terminer till på folkhögskola. Lite onödigt kanske, om jag måste vara kritisk, att göra så när jag skulle kunnat tenta av svenskan på komvux under en termin samtidigt som jag jobbar, men det här känns mycket bättre. Nu kan jag gå i skolan, och få lite fler ämnen uppfriskade inför högskolestudier, samtidigt som jag får möjlighet att ta det lite lugnt (hoppas jag.) Skolan har varit en oas för mig det halvåret som har gått, och att vara kvar där och låta saker sjunka in samtidigt som jag är där med andra människor i ett annat sammanhang tänker jag kan vara bra. Jag behöver få lite perspektiv på verkligheten igen och förhoppningsvis bli mer säker på att jag inte tar miste på vad Gud vill med mitt liv. Det ska bli kul att sitta i skolbänken "på riktigt"! SKG är ju lite speciellt liksom, fast på ett bra sätt.
Så nu vet jag både vad jag ska göra i sommar - jobba, och vad jag ska göra till hösten - plugga.

Sen har svärmor fått hemsjukvård beviljat, och det ger mig och maken lättad arbetsbörda då vi har både handlat, städat och tvättat åt henne nu i flera månader. Hon mår inte bra, vilket naturligtvis är jättetråkigt, men hon är ändå gladare nu, mer tillfreds liksom. Jag tror hon också tycker det blir skönt att slippa känna att hon är en belastning för oss. Vi kommer att hinna umgås mer med henne än innan nu när vi slipper göra en massa när vi är och hälsar på henne. Nu väntar vi bara på att hon ska bli utskriven från sjukhuset.

Barnen har bara två dagar kvar på dagis och i skolan innan sommarlovet. De kommer att få vara hemma ända till augusti, och det behöver de verkligen. Visst, ärligt ska jag säga att jag bävar lite inför att leva familjeliv 24-7 hela sommaren, men tar för givet att jag får vad jag behöver av Gud. Det låter förmodligen helt knäppt, men hur mycket jag än älskar min familj, och hur fantastiskt det än är att vara med barnen och maken så behöver jag vara ifred, bara ensam, med jämna mellanrum, annars känner jag mig vissen tom och labil. Men det ordnar sig alltid. Jag har ju nätterna om inte annat. När de andra sover :-)

Och så fick vi tillbaka pengar från kommunen idag. Vi fick en konstig räkning på barnomsorgsavgifter från 2005 för någon vecka sedan. Det vara bara två dagars förfallo och ingen förklaring eller någon information om vad det handlade om alls med i brevet. Det såg ut som en retroaktiv höjning av taxan, men det var väldigt oklart. Vi betalade den samma dag i alla fall, men det visade sig vara fel och kommunen bad om ursäkt i lokaltidningen några dagar senare. Många familjer hade visst fått såna räkningar, och blivit upprörda och ville veta vad det handlade om. Vi försökte ringa massor av gånger, men kom aldrig fram. Jag tänkte maila hon som har hand om saken, men idag kom pengarna tillbaka, och det känns som vi vunnit på triss eller nåt.

Och nu regnar det ute. Stilla stilla regn som naturen behöver så väl.
Jag ska faktiskt gå ut och ställa mig på gräsmattan en stund... Hoppas inte grannarna ser mig :-D

Nu när jag skrev rubriken kom jag att tänka på ett barnprogram som gick när jag var liten. Daniel doppsko! Ååh, det var länge sen :-D
Signaturmelodin gick såhär: Daniel doppsko från sålunda stad, doppar sin sko i jag vet inte vad. Vatten och vin, och en dunk bensin. Åh vad min sko ska bli blank och fin.

Det var bättre barnprogram förr! Eller? Nä, kanske inte egentligen. Det är väl för att det var då jag var barn och tänker tillbaka och blir nostalgisk idag. Det är nog så med en hel del av sånt där jag tänker att "på min tid - då var var det annorlunda." Klart det var annorlunda på många sätt, jag var ju barn då och inte lika insyltad i vuxenvärlden som jag är nu. För mina barn är det ju barndomstid nu, och de har sin tid som säkert är "bättre förr" för dem när de blir vuxna en dag. Och "min tid?" så korkat! Det är ju lika mycket min tid idag, bara det att jag inte kommer att fatta det förrän imorgon...

Jag skulle inte prata om barnprogram och tid. Jag vet inte vad jag tänkte på egentligen... Vatten och vin...
Brunt sjövatten så håret luktar skog när det har torkat. Svalt och uppfriskande.
Jag tycker om att bada ute. Det är helt underbart att bara simma rakt ut i sjön, så att jag ser allt vatten som omger mig och känner hur liten jag är där ute där jag inte bottnar. Blir jag trött så kan jag bara lägga mig på rygg och titta mot himlen, låta solen lysa i mitt ansikte och vattnet bära mig medan jag hämtar ny kraft.
Fast det är ju en liten sjö...
Jag tänker på havet, och de stora vågorna... Där vill jag inte simma. Där är det djupt på riktigt, även om det inte spelar någon roll egentligen så länge man ändå inte når botten. Men havet är ändå vilt jämfört med en brun liten sjö med näckrosor och frömjöl som flyter på ytan. Havet kan vara så otroligt vackert, det ger en slags evighetskänsla att titta ut över havet och inte se land på andra sidan. En sjö är "havet-light" och jag är glad över att det är sommar, så jag kan simma igen.

Jaja... Vatten är livsnödvändigt, och en sån här varm dag förstår jag bättre att sätta värde på vattnet än annars. (En väldigt bra predikan i söndags gav mig mer att tänka på vad det gäller havet, vatten, liv och tillit också förresten. Men jag orkar inte skriva hur mycket som helst. *lat*)
Och när jag nu har både badat och druckit vatten en hel dag sitter jag nu en helt vanlig måndag och dricker ett glas rött vin! Riktigt gott faktiskt, det borde jag göra oftare. Jag dricker nog bara sammanlagt en flaska vin om året tror jag, men om det gick att köpa pyttesmå flaskor så man slapp att hälla ut det mesta efter att en öppnad flaska stått i kylen en vecka skulle jag nog kosta på mig att njuta av gott vin lite oftare i alla fall...

Det känns lite tomt faktiskt, att skolan är slut. Fast det är nog först idag som jag har haft tid att känna efter. Jag har haft att göra, och kommer att ha tiden ganska full i fortsättningen också verkar det som, så jag får ta tillvara på de små stunderna av stillhet och försöka göra något bra av dem. I tisdags var jag i Kalmar en heldag. Det var stiftsmöte, och massor av folk på olika seminarier och utställningar. Det var en lång och rolig dag!

Till och från känner jag mig rädd och liten. Vad tänker jag på egentligen? Vill jag verkligen?

Jo, det vill jag verkligen, men varför?
Jaja... det visar sig väl med tiden...

Idag på morgonen var äldste sonen helt uppochner och på väldigt dåligt humör. Jag tog mig tid att sitta i bilen ensam med honom en stund innan vi gick från parkeringen in till skolan. Det behövde vi båda.

När vi gick hand i hand mot skolgården bad jag tyst att Gud skulle ge honom kraft att möta dagens prövningar utan att göra sig illa. Vad kan jag göra annat än att be, egentligen?

Kanske är jag pessimist nu, men jag undrar om inte alla mina försök att nå fram till honom i hans ilska är i onödan. Bara Gud är god, och jag är nog till störst hjälp om jag slutar försöka själv att hjälpa, och istället lämnar mig och allt åt Gud i varje situation. Det svåraste av allt är att ge upp det stora egot. *suckar*

När vi gick där han och jag, så fick jag orden jag sökt hela morgonen, bara att lämna vidare åt min lille pojke.

Jag berättade vad jag ville och kände, och vad jag önskade även om det är omöjligt. Jag sa att om det var möjligt så skulle jag kunna ge honom allt jag hade av glädje, skratt, vilja och kunskap, rakt från mitt hjärta, ut genom armen och handen, vidare till hans hand och in i hans hjärta. Jag berättade att om jag bara kunde så skulle han få allt han behövde av mig, men jag kan ju inte. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte. Jag kan bara älska honom, och prata med honom och försöka få honom SJÄLV att tänka och förstå och hitta det han behöver SJÄLV.

Jag kan inte ge honom något alls egentligen. Det är Gud som ger... Jag kan vara mer eller mindre motsträvig när Gud försöker använda mig. Ofta vill jag nog själv ta hand om saker, känna mig oumbärlig och ta åt mig äran för det mesta. Men det är inte jag som lyckats med något idag heller, det är Gud.

Sonen förstod nog, Gud talade med honom, och han hörde. Han kände nog att kärleken är på riktigt, och att mamma är maktlös. Vi behöver varandra. Inte bara han och jag, utan alla, på sätt och vis. Vi behöver inte bygga murar och stå och ropa till varandra så högt att vi inte hör något annat än oss själva.

Han hade en bra dag i skolan sen... Och jag har också haft det bra! Trots att jag har varit hos tandläkaren och spenderat hela skatteåterbäringen på en rotfyllning.