Tomt
Det känns lite tomt faktiskt, att skolan är slut. Fast det är nog först idag som jag har haft tid att känna efter. Jag har haft att göra, och kommer att ha tiden ganska full i fortsättningen också verkar det som, så jag får ta tillvara på de små stunderna av stillhet och försöka göra något bra av dem. I tisdags var jag i Kalmar en heldag. Det var stiftsmöte, och massor av folk på olika seminarier och utställningar. Det var en lång och rolig dag!
Till och från känner jag mig rädd och liten. Vad tänker jag på egentligen? Vill jag verkligen?
Jo, det vill jag verkligen, men varför?
Jaja... det visar sig väl med tiden...
Idag på morgonen var äldste sonen helt uppochner och på väldigt dåligt humör. Jag tog mig tid att sitta i bilen ensam med honom en stund innan vi gick från parkeringen in till skolan. Det behövde vi båda.
När vi gick hand i hand mot skolgården bad jag tyst att Gud skulle ge honom kraft att möta dagens prövningar utan att göra sig illa. Vad kan jag göra annat än att be, egentligen?
Kanske är jag pessimist nu, men jag undrar om inte alla mina försök att nå fram till honom i hans ilska är i onödan. Bara Gud är god, och jag är nog till störst hjälp om jag slutar försöka själv att hjälpa, och istället lämnar mig och allt åt Gud i varje situation. Det svåraste av allt är att ge upp det stora egot. *suckar*
När vi gick där han och jag, så fick jag orden jag sökt hela morgonen, bara att lämna vidare åt min lille pojke.
Jag berättade vad jag ville och kände, och vad jag önskade även om det är omöjligt. Jag sa att om det var möjligt så skulle jag kunna ge honom allt jag hade av glädje, skratt, vilja och kunskap, rakt från mitt hjärta, ut genom armen och handen, vidare till hans hand och in i hans hjärta. Jag berättade att om jag bara kunde så skulle han få allt han behövde av mig, men jag kan ju inte. Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte. Jag kan bara älska honom, och prata med honom och försöka få honom SJÄLV att tänka och förstå och hitta det han behöver SJÄLV.
Jag kan inte ge honom något alls egentligen. Det är Gud som ger... Jag kan vara mer eller mindre motsträvig när Gud försöker använda mig. Ofta vill jag nog själv ta hand om saker, känna mig oumbärlig och ta åt mig äran för det mesta. Men det är inte jag som lyckats med något idag heller, det är Gud.
Sonen förstod nog, Gud talade med honom, och han hörde. Han kände nog att kärleken är på riktigt, och att mamma är maktlös. Vi behöver varandra. Inte bara han och jag, utan alla, på sätt och vis. Vi behöver inte bygga murar och stå och ropa till varandra så högt att vi inte hör något annat än oss själva.
Han hade en bra dag i skolan sen... Och jag har också haft det bra! Trots att jag har varit hos tandläkaren och spenderat hela skatteåterbäringen på en rotfyllning.