Flygande tankar

Mitt ute i ödemarken nu. Men det är påsk och livet vinner... Det känns gott att veta.
Här känns allt besynnerligt tomt och lugnt. Nästan kusligt faktiskt de där stora ledsna ögonen.

Plötsligt har han så mycket att säga. Plötsligt lyser någon slags värme igenom, men det kanske är för sent... Jag har väntat och hoppats och trott så länge. Jag har bett så mycket och gråtit så för honom. Jag har haft kraft och vilja, men nu är kanske allt dött.

Jag vet bara att det är Gud som får bära nu, för jag orkar inte bära honom längre. Det blir äktenskapsrådgivning. Han som har vägrat följa med dit i flera år vill börja kämpa nu. Nu när jag i princip har gett upp...

Men det känns ganska bra ändå. Det kan bara bli bättre - faktiskt. Jag har allt att vinna, för det känns redan som allt gått förlorat. Och om jag så bara vinner min egen frihet så blir allt bättre. Vinner jag förtroende för honom igen kan vi kanske börja bygga upp något nytt, men jag anar en lång och krokig väg...

Det blåser hårt den här långfredagen.
Jag ser ingenting och jag hör inget annat än dånet från vinden.
Jag måste släppa taget.
Jag är fullständigt skräckslagen, men här finns ingen växtkraft kvar.
Allt är djupfryst.
Jag måste tro på livet på andra sidan mitt fönster.
Vad finns det annars att tro på som är sant?

Herre förbarma dig

Skärtorsdag...
Sista måltiden...

Det känns lite märkligt att sitta här i skolan såhär nära passionsberättelsen och förstå att för de allra flesta av mina vänner är det här som vilken dag som helst. Det här är ju så fantastiskt annorlunda mot allt annat. Det är det här allt handlar om! Det Gud gör för oss under påsken börjar nu men folk verkar inte bry sig.

Jo, en del gör ju det såklart... Det var som vanligt fint i kapellet imorse.
Att tvätta varandras fötter kan bli så oerhört stort med sinnet öppet för att det var/är Jesus som med det visar oss hur han ser på oss. Kan vi också försöka att på samma sätt ödmjukt tjäna varandra så kan vi nog gå tillsammans allihop. Jesus gjorde det för alla. Så oavsett vad påsken betyder för någon annan så känns det skönt för mig att veta att alla fått sina fötter tvättade och har samma möjlighet att gå med Jesus. Det vore ännu roligare om alla kunde förstå hur fantastiskt det är! Men men?

Det snöade imorse. Jag satt i bilen och väntade på en klasskompis som brukar samåka med mig till skolan och idag hade hon försovit sig.
Det gav mig tio minuter under morgonhimlen och evigheten tillbaka inuti. Just där och då i alla fall. Men så är det väl med Gud. Ständigt närvarande i allt, men så ofta fördold eller överröstad av tid och rum, i världen.
Snön smälte långsamt på motorhuven, trots att bilen fortfarande var kall och avstängd. Bara lite värme behövs för att snöflingor ska bli vatten igen. Bara några grader räcker. En liten förändring... Och det är så vackert med snöfall. Det är som om tystnad blir ett ljud i snön. Ett sällsamt kompakt ljud av... frid...?

Inatt somnade jag inte förrän framåt småtimmarna. Ibland dröjer sig bönen kvar, eller håller mig kvar och återkommer envist tills jag släpper allt och låter Gud göra som han vill. Det är nästan jämförbart med en förlossning faktiskt. Det gör så vansinnigt ont och jag tigger om hjälp att ta mig igenom all smärta. Ber att få se konturerna av korset innan jag förgås och så plötsligt är allt bara kärlek och det finns inget att vara rädd för längre...
Och den kraft, som låter liv födas ur liv och fyller det nyfödda barnets lungor med syre, är samma kraft som bär oss genom allt. Bär i bönen, i glädjen och sorgen genom hela livet. Det är Gud. Och jag är så tacksam över att jag får vara med om livet varenda dag.

Fast fattar gör jag ju inte... Men det gör ingenting. En oerhört tung vecka har släppt greppet om mig och jag känner mig flera kilo lättare nu. Jag är trött, men det har varit en fin dag. Lite snö som smälter bort. Lite frisk morgonluft och tidegärden i kapellet tillsammans med andra var en perfekt start på den och inatt tror jag att jag kommer att få sova.

Söndag igen. Palmsöndagen. Glädje på ett lite annorlunda sätt. Jesus rider in i Jerusalem, helt viss om vad som väntar, men ingen annan förstår. Jublande glädje över att han kommer till staden. Men ganska dubbelt på något sätt. Nu kommer stilla veckan och det brukar vara lite upp och ner för mig. Liv och död. Glädje och sorg. Guds rike här i tiden och dess fullbordan när Jesus kommer tillbaka. Tänk om fullkomligheten ändå är här parallellt med vår verklighet och det är upp till oss att bara öppna tillräkligt många dörrar så att det inte längre finns någon återvändo annat än att det sker, det som skall ske.

Predikan idag var också helt fantastisk. En spark i baken och en pinsam visshet om hur mycket som går mig förbi av vad Gud säger. Idag skulle jag läsa förbönen efter predikan. Det var inte läge att riva muren (som episteltexten idag beskrev) och ta in det som jag antar jag borde tagit emot direkt i gudstjänsten, för då hade jag väl... Ja, vaddå? Börjat gråta som jag gör för minsta lilla för tillfället och inte kunnat dölja det. Riskerat att någon frågat på allvar hur det är och med försvaren nere råkat säga att det inte är julgransplundring och klackarna i taket just idag... Det är ju hela tiden jag själv som bygger och bygger på den där muren och inte låter den förbli nerriven.

Det var ungefär det jag behövde höra tror jag. Att det som syns inte nödvändigtvis visar vad som finns. Vitkalkade gravar... *aaah* Vad är äkta i en människa? Vi bestämmer ju själva hur vi vill se ut att vi mår, i alla fall till stor del och jag tror att det kanske är helt nödvändigt. Vem kan (över)leva utan masker och försvar? Och hur mycket stänger vi egentligen in oss i oss själva för att hålla andra människor på avstånd?

Jag skulle vilja vara ensam en hel dag. I alla fall ha tid att ta en lång promenad i naturen och rensa ut ordentligt. Jag är, med kort minneslucka pga sjukdom, fortfarande lika splittrad. Om inte mer... Jag missade ett prov, som jag varken kunde plugga färdigt till eller skriva när jag var dålig. Jag har tusen smågrejer som ska fixas och jag känner mig smått förlamad faktiskt. Jag måste lära mig att prioritera. Jag måste verkligen det...
Och tänk om jag kunde låta bli att tänka så förtvivlat mycket på sånt som ligger längst ut, så nära gränsen för galenskap att jag borde ha bättre vett än att promenera där... *suck* Jag är en konstig människa...

Hon satt och räknade regndropparna som föll mot fönstret. Till att börja med gick det lätt, men det regnade snart så mycket att hon sökte sig med blicken bortom fönstret. Det fanns en trädgård där på andra sidan fönsterrutan och bortanför trädgården träd, några fler hus och en skog. En hel värld fanns där ute, bara en glasruta ifrån henne. Men även om hon gick ut i världen skulle hon komma tillbaka till det här rummet, sitta och drömma med blicken utanför, om hur saker kunde varit.

Hon visste nog att det inte lönade sig att drömma och fundera. Det är något som bara de som redan har det bra kan unna sig tänkte hon, att sitta stilla och fundera över vad de behöver. Leta inuti efter vad som saknas. Vill man förändra saker så är det handling som gäller, men först måste hon ju veta vad hon ville förändra. Vad önskade hon sig egentligen? Vad drömde hon om? Vad ropar hennes innersta efter? Det var inte en trissvinst eller en ny soffa. Hon hade redan allt och behövde inte vara hungrig. Hon hade det bra...

Hon frågade Gud, som vanligt. Gud vet, tänkte hon. Kanske om hon bara tjatar tillräkligt mycket på Gud så kommer han att tröttna och ge henne svaren på något konstigt oväntat sätt, som vanligt. Och som vanligt stannade bönen vid kärleken. Den läkande, livgivande och förlösande kärleken, som kanske är just vad hon längtar efter i rummet bakom fönstret.

Hon ville inget hellre. Hon önskade fred och kärlek inomhus. Inte bara den fred som betyder att det inte är krig, utan den fred som med allt strävar efter respekt och harmoni. Den fred som alltid vill varandras bästa. Den fred som ÄR kärlek. Plötsligt undrade hon för sig själv om hennes önskan var en orimlig dröm. Kanske går det inte att nå dit ens i ett litet hus i ett litet samhälle. Kanske går det inte att nå dit inom sig själv ens. Kanske är fred i dess fullkomlighet något som bara finns hos Gud och kärlek likaså...

Hon såg fortfarande ut genom fönstret. I luften där ute andades människor in och ut luften ur sina lungor. Där såg fler än hon mot himlen just nu och kanske bad också de om fred och kärlek. Där ute, nära och långt härifrån, står hus med människor i och i varje människa finns nog en önskan om att leva gott med andra människor. Och enda vägen till fred är kärlek. I överdos. Genom öppna dammluckor... Men vi förmår inte. Inte hålla fred. Inte älska varandra...

Hon grät nu. Bad om nåden att få bära kärlek ut i världen. Att få bära kärlek ner i källaren i sitt eget hus. Att få läka och befria. Att kunna se på människor på ett sätt som hjälper dem att se på människor med kärlek. Det är att önska sig mycket tänkte hon... Det är att önska sig allt, men hon ville inte nöja sig med mindre.

Jag verkar ha överlevt. Jag vaknade just av att ytterdörren slog igen och maken åkte iväg med alla barnen och jag mår ganska bra faktiskt. Förutom att jag haft magsjuka och inte ätit något sedan i onsdags mitt på dagen och är lite trött och matt så känns det riktigt bra. Jag sitter faktiskt upprätt och har en massa att läsa som jag tänker hugga in på så fort jag har duschat. Får jag bara i mig lite mat också så borde jag ta mig in till stan. Men jag vågar nog inte köra bil i det här tillståndet trots allt. Får vänta tills ikväll kanske...

Aah! Jag hade ju inte tid att vara sjuk! Nu får jag lite panik... Men det är så dags nu. Bara att gilla läget och sätta igång där jag slutade helt enkelt.
Det är konstigt hur avstängd i sinnet man blir när kroppen inte funkar som vanligt. Jag har legat till sängs i över ett dygn och varit helt utmattad, försökt hålla lite koll på vad klockan är och vad som händer i världen (min lilla värld) men det funkar inte. Jaja... Det ger mig ju en tankeställare i vilket fall som helst. Det finns så många människor som är kroniskt sjuka, som är magsjuka pga. dåligt vatten t.ex. och inte kan bli friska för det finns inget friskt vatten att dricka. Det finns människor som trots sjukdom inte kan ligga till sängs när de mår dåligt, för de måste ta hand om familjen osv. Så jag har legat sjuk i en varm skön säng, och bett för hela världen. Sett och förstått hur orättvist allt är och hur lite jag har att gnälla över trots allt. Feberdrömmar om fred och rättvisa. Och nu är jag vaken och ganska klar i huvudet... Ska duscha i rent dricksvatten och börja leva mitt liv i överflöd igen. (Det är ju så man mår illa bara av tanken på det egentligen.)

Idag känner jag mig som en disktrasa. En sur disktrasa...
Det bästa med den här dagen är att den snart är slut. (Blä vad jag tycker illa om att vara på sånt här humör, men nu tänker jag gnälla!)
Jag har något konstigt lock för ena örat, som gör att allt jag hör låter dubbelt så högt som vanligt. Jag riktigt känner vibrationerna inuti örat när någon pratar och det gör ont. Jag fryser och är trött och grinig och allt känns faktiskt skitjobbigt just nu. Till och med att gå och lägga mig. Då måste jag ju resa mig upp, gå ner för trappan, klä av mig och lägga mig i en iskall säng. *ryys*

Morgonen idag var riktigt fin i och för sig. Solen lyste redan när jag åkte till skolan, och det hade varit kallt, så luften var sådär härligt krispig och fåglarna sjöng (ett ljud som är allt annat än störande...) I kapellet fick jag tid att be och faktiskt en kort stund hitta skärpa och fokus igen, men lika fort suddas allt ut och blir otydligt på nytt. Det är bara vissheten om att det finns en riktning som gör att jag kan gå. Väldigt ofta känner jag mig vilse och snurrar runt runt i hopp om att få syn på det där lilla flämtande ljuset igen. Jag är så rädd att bli lämnad ensam. Samtidigt vet jag att det inte kommer att ske. Gud överger inte människor. Inte ens mig. Men periodvis känner jag mig så blind och så övergiven att jag nästan börjar tvivla på riktigt. Fast alltid bara nästan. Det där lilla ljuset blinkar till i precis rätt ögonblick. Tillräkligt för att jag ska rycka upp mig och än en gång fatta att det finns där och att jag tvivlar i onödan. Samtidigt som längtan efter att få vara där i ljuset, efter att ha fått en flyktig aning om det igen, kan göra mig nästan galen.
Jag vill inte vara här. Jo, det vill jag ju egentligen, men ibland är jag så rädd. Den här världen förstår jag mig inte på. Och inget annat heller i och för sig. Jag känner mig fångad i en absurd verklighet som jag själv måste beskriva för att den ska bli verklig, och jag kan inte beskriva den. Jag känner mig kluven ända uppifrån och ner, och kan inte värja mig varken från Gud eller från synden. Jag är så oerhört trött just nu och orkar inte annat än att be att Gud ska hålla mig över ytan så att jag inte drunknar i allt som bara "drabbar" från alla håll.

Och jag skäms över hur jag låter... Jag vet med förnuftet att jag inte har rätt att gnälla såhär. Jag kan inte sätta fingret på något konkret som får mig att vara såhär låg, men idag är jag pytteliten och vill bara ligga i fosterställning och gråta. Men det är ju inte så konstruktivt... Och det är det kanske inte att sitta här heller för all del... Men jag har faktiskt gjort en hel del nytta också idag, trots att jag inte fattar hur det har gått till. (Eller, ööh. Jo... Tack för hjälpen vore nog på sin plats antar jag... Guds närvaro är inte beroende av att jag är medveten om den ju...) Och någonstans vet jag nog också att det är okej ändå. Jag vet att jag har ett eget ansvar och att det handlar om hur jag förhåller mig till det som jag lurar mig att tro bara drabbar. Allt ÄR ju under kontroll och jag ska bara vila lite innan jag tar nya friska tag, så blir allt mycket lättare...

Tystnad bara
Solsken på den slitna blå bänken under fönstret
En stund
Bekymmerslös frid
Med Gud
i tystnad

Tja... Saker och ting blir sällan som man tänkt sig.
Jag sitter hemma med ett barn som i morse var så sjuk att han omöjligt kunde gå till skolan, men nu är så frisk att han står framför spegeln och dansar och sjunger till The Ark... Jag antar att jag kan ta med honom till min skola och lämna in lite uppgifter i alla fall, sen får vi väl se vad vi ska hitta på idag.

Igår var jag på taizémässa på kvällen. Efter en helg från himmel till helvete och tillbaka igen känns det som, var det perfekt att få landa i kyrkan och låta allt sjunka undan. Jag tänker på hur Jesus berättade att om man driver ut en ond ande ur en människa, så kommer den tillbaka med ett gäng kompisar och hittar sitt hus städat och snyggt igen. Det låter ju inte så kul, men jag tänker att om man fyller huset med Gud istället, så är det ju allt annat än tomt sen.
Jag har just läst en roman som utspelar sig i medeltida klostermiljö. Jag funderar varje dag på vår miljö och klimatförändringarna, på hur människor lider på olika sätt på olika platser. Och lite apokalyptiska vibbar finns i mitt liv. Mer än vanligt faktiskt. Ondskan är ingenting som vi bör avfärda som medeltida vidskepelser, även om det är länge sedan (antar jag) vi var rädda för antikrist på det sätt som munkarna var då. Kanske är det en seger för ondskan att folk inte ser den som motsats till Gud längre... Det är lättare att smyga sig in i människors liv ifall de inte vågar se vidden av dess existens... Fast så kanske det är omvänt också... Förmodligen. Gud är segrare, slutgiltigt och vad som händer i världen nu kanske måste hända. Och kanske är vi (jag) lika egocentriska som alla människor har varit före mig, för ingen har ju hittills levt i den yttersta tiden, men alla har väl funderat kring ifall det inte kan vara så ändå...

Idag är inte den ljusaste dag som världen har skådat i alla fall. Det är grått och regnigt, åtminstone här i min byhåla. Fast han är välkommen ändå. Det lär ju bli ljust när han kommer :-)

Jaja...

Det är inte min födelsedag dock, utan mannens :-)
Igår fick jag undan en del som har blivit liggande på hög och uträttat det sista inför idag. Det kommer folk i två omgångar - de första kommer nog när som helst - och det blir nog trevligt. Det bästa med födelsedagar är att de flesta inte är min egen. Jag firar gärna, men vill inte vara den som blir firad... Maken däremot har inga problem med det, så ikväll blir det nog bara roligt hoppas jag.

Fast jag funderar på det här med planering och vad som är målet. Ofta gör i alla fall jag saker för att de ska leda fram till något annat, som jag då ser som något slags mål, men jag tror att det är lite bakvänt att tänka så. För det behövs inte mer än ett varv till i tanken så kommer jag fram till att målet är själva livet, eller egentligen Gud som ju är mitt i livet hela tiden. Då kan inte det jag gör vara transportsträcka även om jag för mig själv har satt upp ett annat mål än det som är evigt och alltid är verkligt i varje litet ögonblick. Undrar just hur mycket av livet som ?inte upplevs? bara därför att jag är med tanken antingen i framtiden eller det förflutna. Samtidigt som både framtidsdrömmar eller planer och minnen finns med mitt i det liv jag lever idag, just nu.

Det finns så många små vardagliga saker som är så fantastiskt stora, bara man ger sig tid att lägga märke till dem.
Jag har just fått glasögon för allra första gången t.ex, så just nu har jag kanske lättare än vanligt att lägga märke till detaljer, just för att jag inte hunnit vänja mig riktigt. Det som är mest annorlunda genom glasen är alla konturer och hur världen liksom ser lite hårdare ut nu. Människor på långt håll har inte samma suddiga, diffusa konturer, utan är liksom avskiljda från omgivningen på ett tydligare sätt än jag är van vid att se. Föremål ser hårdare och kantigare ut och jag tycker till och med att jag ser färger klarare nu.

Nu hörs en bil. Dags att äta tårta!

Det är mycket olika saker som flyter runt på ytan just nu.
Planlöst liksom...
Som om något är på väg att ske, men jag har ingen aning om ifall jag ska vara rädd, frustrerad eller likgiltig inför det. Jag vet ju inte vad det är.
Det kanske är våren som anmäler sin ankomst. Eller vemodet som sätter sig tillrätta i en annan ställning bara.
Jag får vänta här
Vänja mig vid världen på nytt varje dag