öde

Mitt ute i ödemarken nu. Men det är påsk och livet vinner... Det känns gott att veta.
Här känns allt besynnerligt tomt och lugnt. Nästan kusligt faktiskt de där stora ledsna ögonen.

Plötsligt har han så mycket att säga. Plötsligt lyser någon slags värme igenom, men det kanske är för sent... Jag har väntat och hoppats och trott så länge. Jag har bett så mycket och gråtit så för honom. Jag har haft kraft och vilja, men nu är kanske allt dött.

Jag vet bara att det är Gud som får bära nu, för jag orkar inte bära honom längre. Det blir äktenskapsrådgivning. Han som har vägrat följa med dit i flera år vill börja kämpa nu. Nu när jag i princip har gett upp...

Men det känns ganska bra ändå. Det kan bara bli bättre - faktiskt. Jag har allt att vinna, för det känns redan som allt gått förlorat. Och om jag så bara vinner min egen frihet så blir allt bättre. Vinner jag förtroende för honom igen kan vi kanske börja bygga upp något nytt, men jag anar en lång och krokig väg...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback