Tillfälligt avbrott
Det händer mycket just nu, inte just i familjen, men omkring oss. Det engagerar oss alla, och jag behöver skriva dagbok som ingen mer än jag kan läsa, om jag nu ska skriva alls...
*vinkar ut mot cyberspace*
..:: i dina händer ::..
Jag vill överlåta mig åt dig, och lita på dig.
Jag vill gå din väg, utan tvivel, i visshet om att du tar hand om mig
och ger mig vad jag behöver.
Jag vill Gud, men jag lyckas inte.
Ta emot mig som den jag är Herre.
Ta emot min tro och min tvivel.
Mina misslyckanden och mina hemligheter.
Du känner både min smärta och min glädje.
Allt jag är känner du redan till...
Upprätta mig, och hjälp mig att leva till din ära.
Hjälp mig att tro på att Jesus befriar till liv.
Att verkligen tro, av hela mitt hjärta, även när jag upplever
dig som frånvarande och det ekar tomt i mitt huvud när jag ber.
Hjälp mig att följa dig Jesus, även när jag inte har en aning om vart du tagit vägen.
Hjälp mig att våga,
ge mig hän i tro, och kasta mig ut i det okända.
Ta emot mig Herre!
Amen
längtan
Jag har det bra! Egentligen har jag precis allt jag kan önska mig, och ändå känns det nästan alltid som något saknas. Jag längtar, och ibland känner jag mig nästan förtvivlad då jag inte kan förstå vad det är som fattas mig, för jag kan inte säga exakt vad det är jag längtar efter, eller vad som skulle kunna göra mitt liv bättre. Jag har det ju bra, som sagt. Maken och jag har det bra, vi älskar varandra och han är min bästa vän och min trygga famn. Vi har tre underbara barn, som mår bra och är glada och friska. Vi trivs där vi bor, vi har allt vi behöver. Vänner, släktingar, mat, kläder, fred och frihet osv. Vad längtar jag efter? Varför känner jag mig ibland så fångad och instängd? Jag vill ju inte ha det annorlunda än jag har det liksom, så det är bara knäppt alltihop :-/
Jag tror jag längtar efter Gud. Jag tror att jag kommer att känna den här rastlösa längtan så länge jag lever, för jag har längtat så länge jag kan minnas och trott att "bara jag blir vuxen så kommer jag att bli tillfreds" eller "bara det blir sommar så kommer jag att vara helt nöjd med allt" men det är bara sällan allt känns helt på alla sätt. Lösryckta stunder av frid... eller nåt. När jag lyckas fånga ett ögonblick och stanna där i kärleken till barnen eller livet ellet Gud eller vad som helst. När jag har så mycket att göra att jag inte hinner tänka på något alls, eller när jag sover. Det mesta av min tid mår jag bra och är glad eller i alla fall neutral. Jag är inte ofta ledsen eller arg eller olycklig, och det måste ju betyda att jag är lycklig liksom. Nu låter det kanske som jag är deprimerad eller nåt, men så är det inte alls. Jag mår bra och trivs med livet, trots att jag längtar. Eller tack vare det kanske?
Man blir aldrig färdig kanske? Meningen med livet... Kanske är att längta... efter Gud... För även om mycket (det mesta) har en mening för mig - barnen, familjen, livet i sig - så kanske jag inte skulle drivas att leva och sträva efter något diffust, vad det nu är, om jag visste exakt vad jag sökte och längtade efter och till och med hittade det. Jag tror inte att Gud låter sig hittas helt och hållet. Det är nog en del av vårt mänskliga liv kanske, att ständigt vara Gud "på spåret" men inte mer än så. Längtan driver oss vidare...
Ja, jag vet inte. Och flummigt blev det. Jag ville mest försöka sätta ord på mina tankar för mig själv, och jag märker att jag inte riktigt lyckas då jag inte vet själv riktigt hur jag menar...
tretton timmars sömn!
Idag har jag varit inne på stan och tittat på rean. Där var jag inte ensam minsann, och det var riktigt kul att gå där på storgatan som i min ungdoms dagar ;-) Jag hade bara lilla dottern med mig, och hon sov middag i sin vagn, så jag kunde gå och fundera och titta på människor och kläder i godan ro.
Innan dottern somnade så småpratade vi lite med varandra. Hon är så rolig nu när hon börjar prata lite ordentligt och man förstår henne. Jag berättade för henne att jag tycker sååå mycket om henne, och så visade jag med händerna. Hon härmade och svarade "mamma mycket" och så fortsatte hon "pappa med om ila" och hon menade att pappa med tycker om henne - såklart. Jag sa något i stil med "ja, du är den allra finaste och mysigaste lilla flickan i heeela världen" och hon bara log och nickade och hennes vackra bruna ögon glittrade. Sen somnade hon, och jag började tänka på hur fantastiskt det måste vara att kunna känna sig som världens finaste och mest värdefulla, som man nog bara kan som väldigt liten. Min lilla dotter är bara 1½ år, och hon vet inte mycket om världen än. Hon har inte förstått att världen är full av krav, och att man inte kan leva upp till alla. Hon är så oförstörd än, och det behövs så lite för att hon ska vara lycklig. Hon funderar inte över hur hon uppfattas om hon blir arg eller ledsen, utan lever ut sina känslor utan att tänka sig för. Hon bryr sig inte om vad hon har på sig, eller om hon har något alls på sig, så länge hon är lagom varm. Hon bekymrar sig inte över vad som ska hända sen, utan lever för stunden. Hon är helt fantastisk och hon tycker det själv också. Hon behöver inte spela några spel, utan kan vara precis den hon är, och ingen tycker illa om henne eller tycker hon är konstig. Det finns liksom inte i hennes världsbild att någon skulle kunna tycka illa om henne - än. Hon är ett litet litet barn, och det finns nog inget som är mer äkta än ett barn som inte har förstått att det finns krav på hur man ska vara för att vara accepterad. Hoppas hoppas att lite av den där barnsliga självklara självkänslan sitter kvar i barnen även när de blir äldre och livet svårare. Pojkarna har ju varit med ett tag, även om de fortfarande är små de också. Sexåringen har gått en termin i förskoleklassen i skolan, och den världen - skolan - kan nog bli en match för hans självkänsla. Där ska man vara "normal" och även om alla är unika så tillåts inte vilken form som helst för då passar man inte riktigt in i mallen. Det blir nog tydligare ju närmare tonåren man kommer kanske, men redan nu så tycker jag att jag kan märka att han tar det ganska hårt om han inte lyckas lika bra som kompisarna med något. Alla vill vara bäst på allt, och det är det ju ingen som kan vara liksom... Hoppas de fixar det utan att deras självkänsla blir lidande, att de förstår både nu, sen och alltid, att de är lika fantastiska, perfekta och "bäst" oavsett vad de lyckas eller misslyckas med. Att värdet inte sitter i vad de gör, utan vem de är...
Annandagen
nu sänker sig friden, efter två hektiska dagars julfirande. Julens budskap drunknar lite i klappar och mat kan jag känna, men nog har vi haft trevligt.
Jag delar med mig lite
* Jag handlade det sista inför julafton, tillsammans med ett stort svettigt gäng andra "sista minuten handlare" Jag stod i kö både länge och väl innan jag försökte betala med makens nyckelkort som han har på jobbet. :-o Så det blev till att åka hem och hämta visakortet istället
* Vi var i kyrkan på Gudstjänst vid krubban på julaftons morgon. Dottern hade ganska tråkigt tror jag och förde en del oväsen. Sönerna tyckte just själva dockteatern vid krubban var kul, men längtade nog mer efter farbror röd och hans ho-ho-ho...
* Vi åt julmiddag hemma hos min mormor i hennes pyttelilla lägenhet, tillsammans med mina föräldrar, min bror och min morbror. Trångt, varmt och långtråkigt för barnen. Mormor har lite dåligt med leksaker, fast väldigt gott om sånt som inte lämpar sig att leka med. Barnen roade sig med att reta varandra, knuffas och skrika i härlig julanda. Fortfarande ljust ute, och ingen jultomte på ingång än på länge... Vi åkte tidigare än beräknat vidare hem till mina föräldrar.
* Jag åkte och hämtade min mormor efter att hon varit hemma och diskat helt ensam (stackaren, men hon ville inte ha hjälp, utan hellre bli av med oss) och höll på att backa över jultomten som var på väg till ett annat hus. Han hoppade vigt åt sidan, vinkade glatt, och var misstänkt lik mina föräldrars granne... Tänk om jag kört på honom! Tack Gud för att du räddade tomten!
* Tomten kom! Och efter honom lite efterlängtad julefrid och choklad. Hurra! Barnen var glada och upprymda och rev upp den ena kartongen full med smågrejer efter den andra. Jag känner nästan varje jul lite olust över var fokus ligger, och hur mycket mycket mycket saker vi har köpt åt varandra. Visst, det är roligt att ge, och roligt att få presenter, men shit alltså... Det är verkligen frosseri vi ägnar oss åt på julafton. Papper flyger runt, och bergen av prylar tornar upp sig...
* Vi packade bagagen i princip full av alla julklappar barnen fått och åkte hem, långt efter läggdags. Belåtet rapande och med rosiga kinder av trängsel och varm glögg.
* Barnen somnade i bilen hem. Jag och maken sprang fram och tillbaka och försökte hitta plats åt alla grejer. Kokade kaffe och sjönk ner i soffan helt utmattade. Jag gick på julnattsmässa senare, för jag behövde verkligen få komma bort från julfirandet för att känna lite julefrid. Maken tittade på tv-vakan med påven och katolska kyrkan.
* Och så på julnatten föddes ett litet gossebarn till världen. Barnen fick en kusin igår, och det har alltså varit dubbel födelsefest för oss den här julen!
* Juldagen var ganska lugn jämfört med julafton. Vi var hemma, och det är faktiskt lättare även om det då är vi som får stå vid spisen. Barnen var mer tillfreds, och vi kunde ägna oss åt att ha roligt med alla nya saker istället för att de skulle gå och vara spända och vänta och gnabbas. En bra dag! En riktig juldag. Julafton är för uppskruvad för min smak, men samtidigt är jag glad att klapparna delas ut då, så att juldagen får vara ifred liksom...
Idag är det högmässa och mer julmat som gäller...
God fortsättning!
sjuk
Igår slog vi in julklapparna, och idag skulle jag åkt och handlat när maken kom från jobbet, men han ska jobba över och jag orkar inte ta med hela flocken till affären så jag struntar i det. Imorgon är maken ledig, och vi kan ju hoppas att inte alla andra också tagit ledigt från jobbet imorgon och är och trängs i affären. (Fast förmodligen är det folkfest på coop då. Bara några dagar till jul, och löningsdag...)
Styrka häråt tack!
någon har fel
*tystnad*
lugn i stormen
Det har hänt ganska mycket omkring oss i familjen den senaste tiden, och jag har ägnat mer tid åt förbön än vanligt, men trots en del "jobbigheter" så har jag hittat viloplatser där jag bäst behövt dom.
Igår i kyrkan var en sån viloplats. Jag kom dit, ganska uppriven och ledsen, och gick därifrån lugn och glad. Jag släppte lös tankarna till musiken, och allt trassel i mitt huvud försvann, och kvar blev bara trygg förvissan om hur det än är så är det okej så länge jag vågar lita på att Gud är med mig. Det största och viktigaste är det vi snart ska fira - Kristi födelse. Andra små eller stora saker har naturligtvis också betydelse, men i ljuset av Jesus och vad vi människor faktiskt fått av Gud, är det svårt att inte känna sig någorlunda trygg mitt i allt elände. I alla fall för en stund, och det är mycket värt. Tack Gud!
Julkonsert
Här hemma har vi klätt granen och bytt gardiner i köket, nu är det bara en vecka kvar till julafton, och stämningen kommer smygande mer och mer minsann :-)
bevismaterial
Kan jag bevisa att jag älskar någon t.ex. eller är kärlek något som bara kan förmedlas via känslor?
Hur bevisar man att man verkligen älskar, och hur ska man våga tro att någons kärlek är äkta om man inte litar på vad känslan säger?
Finns kärleken över huvud taget? Hur ser den ut? Ljusrosa och lite fluffig, eller är det mer som en kraft? Visa mig kärlek så ska jag tro att den finns ;-)
Nä, men allvarligt talat. Om jag tänker mig att någon skulle ifrågasätta kärleken mellan mig och min make, då vi hävdar att vi älskar varandra. Hur skulle vi bevisa att det vi känner är äkta och inte bara något vi hittat på eller inbillar oss. Vi känner ju att vår kärlek är levande och stark, men kan vi bevisa det för någon annan än varandra? För en utomstående kan det kanske tyckas ofattbart hur han kan älska henne, eller vad hon ser hos honom, men för den som älskar är det ingen tvekan om ifall det är kärlek eller ej. Går det att jämföra med tro på Gud?
Om man inte skulle lita på det man känner, vad ska man då lita på? Det någon annan känner, eller det som har granskats källkritiskt och som skrivits av någon expert med magisterexamen. Vad tråkigt det skulle bli, och vad begränsad jag skulle känna mig.
andra advent
En fråga från prästen på högmässan idag. Det tål att tänkas på.
Vad får oss att fortsätta vår resa i livet, och att vilja fortsätta? Vad driver oss? Vad strävar vi efter?
Som världen ser ut är det kanske lätt att förlora sig i hopplöshetens mörker och tycka att det brakar käpprätt med hela världen hur vi än bär oss åt, men ändå måste det väl vara hoppet som håller oss över ytan? När hoppet dör och man ger upp, är det inte då livet känns meningslöst och man riskerar sin hälsa på olika sätt?
Någon sa en gång något som fick mig att tänka lite extra på metaforen om Gud som ljus. Om man tänker sig att man sitter instängd i ett helt mörkt rum, så mörkt att man inte ser handen framför sig, och så öppnar man dörren ut mot en strålande sommardag. Det blir inte mörkare ute för att man öppnar dörren till det mörka rummet, utan det är mörkret som blir ljusare. Ljuset vinner över mörkret, utan att ljusets styrka blir svagare. Jag hoppas att Guds ljus ska vinna över ondskans mörker även här på jorden.
vägen
Skillnaden mellan att tro och att veta finns väl någonstans antar jag.
För mig handlar det om övertygelse, snarare än tro, när jag säger att jag tror på Gud. Jag VET att Gud finns, jag har kännt det så många gånger och känslan av total frid och bekymmerslöshet i Guds närvaro har övertygat mig om att Gud är verkligheten själv. Däremot tror jag "bara" en massa saker om Gud, och där är nog skillnaden för mig. Jag kan helt enkelt inte förstå ens en bråkdel av hur stor Gud är, eller beskriva hur det känns när Gud fyller mitt hjärta med kraft så inget annat spelar någon roll för en kort sekund. Jag vet inte vad Gud har för avsikter med mig eller andra, jag vet inte vad som är Guds vilja, jag vet inte vet inte vet inte, men vad spelar det för roll egentligen?
Idag är jag bara tacksam över att få finnas till, tacksam över att Gud ser till var och en av oss med kärlek och förlåtelse, tacksam över att få undra och längta och ha ett mål att sträva mot även om vägarna jag går kommer att vara både långa, och har uppförsbackar bitvis. Framför mig anar jag Gud, och jag kommer aldrig att nå dit så länge jag lever här på jorden, men jag har i alla fall klart för mig åt vilket håll jag ska styra stegen - varåt jag vill gå... Svårt att beskriva riktigt, för jag tror ju inte att Gud är avlägsen i fjärran, och att han låter oss jaga honom, men tanken på livet som en resa gör att det är lätt att tänka sig Gud som målet, samtidigt som Gud hela tiden är nära och vandrar med på vägen mot målet. Jag vet inte vart livet för mig. Vad jag kommer att få se och uppleva på vägen genom livet, men jag vet att jag vill låta Gud vara med mig och visa mig vägen. Hur vägen går har jag ingen aning om, men jag får väl helt enkelt lita på Gud... Har inget annat val direkt ;-)
Jag som skulle...
Jag har lämnat barnen på dagis eftersom jag ska jobba ikväll, men jag har två timmar på mig innan jag ska åka hemifrån så jag borde verkligen göra nytta och inte sitta här. Jag "fick" ju den här lediga tiden för att personalen på dagis hellre ville att barnen kom innan mellanmålet än efter, för att de skulle vara lönt att ens lämna dom innan deras pappa hämtar. (Annars hade det bara handlat om en halvtimme på dagis idag.)
Det har varit skymmning hela dagen hittills. Regn och blåst och ruggigt. Vi har inte ens varit ute idag, och det hör verkligen till ovanligheten att vi stannar inne en hel dag (ja, eller en halv... men jag tänker inte gå ut nu heller för jag har ingen lust.) Idag är jag inte alls på topp. Känner mig deppig och negativ idag och lyckas inte vända tankarna till något bra eller positivt hur jag än försöker. "Det kunde varit bra mycket värre" tänker jag halvhjärtat, och försöker intala mig att jag ska vara glad över att jag inte har större sorger än dåligt väder och ostädat hemma, men förnuft och känsla går inte alltid hand i hand som bekant... Så jag tänker tillåta mig att vara ledsen och uppgiven i en timme från och med nu. Jag ska göra kaffe och sätta mig och läsa en stund, och när äggklockan ringer så ska jag rycka upp mig, sätta på glad musik och vika tvätt och i alla fall låtsas att jag är glad ;-)
idag
Fader vår som är i himmelen, du som har skapat allt och alla och tar hand om det du skapat.
Helgat varde ditt namn. Hjälp oss att leva till din ära.
Tillkomme ditt rike. Var med oss Gud! Vi behöver dig. När dommen faller har du väl en plan inte bara för alla som tillhör dig genom dopet, utan för alla - alla?
Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden. Hjälp oss att inte kämpa emot så förtvivlat. Hjälp oss att förstå att vi inte alltid förstår. Det du gör Gud, är av kärlek och omsorg!
Vårt dagliga bröd, giv oss idag, Ge oss näring, kärlek och liv. Ge oss omsorg om varandra och vår omgivning. Ge oss sinnesro och hjälp oss att visa respekt och acceptans inför varandras olikheter. Ge oss det du vet att vi behöver. Ge oss din närhet.
och förlåt oss våra skulder. Gud förlåt oss för det vi inte är medventa om att vi gör samtidigt som vi ber om syndernas förlåtelse och rannsakar oss själva. Tack för att du tar emot oss gång på gång.
såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro. Gud, hjälp oss att förlåta, varandra och oss själva.
Och inled oss icke i frestelse. Hjälp oss att lyssna efter dig i vårt inre innan vi gör något dumt. Gud, tala tydligt, och led oss på rätt väg.
utan fräls oss ifrån ondo. Och när vi ändå hamnar i diket, så res oss upp i Jesu namn och låt oss fortsätta på din väg.
Ty riket är ditt, och makten, och härligheten, i evighet. Jag längtar efter evigheten. Var med mig i min tid, och hjälp mig att leva väl här på jorden medan jag väntar på att få se allt jag inte kan förstå.
Amen
imorgon...
Jag har inget att vara rädd för! Jag är inte sjuk eller så, utan det är helt ofarligt, så förnuftet säger mig att jag är en mes, men det kan inte hjälpas. Jag har ombokat tiden flera gånger, och förklarat hur det ligger till så hon vet att jag är nervös och varför, men imorgon är det ingen återvändo, för jag har kvar tiden och det är för sent att boka om den.
Det funkar inte att vara sin egen psykolog. Eller kanske? Lite kognitiv betéendeterapi i all enkelhet kan jag ju försöka se det som imorgon.
Jag måste ju lägga av med att vara rädd för sjukvård. Jag jobbar faktiskt inom vården, och följer glatt med vem som helst till sjukhuset, men när jag är patient är det skillnad. Fast jag har lyckats med att inte bekymra mig om det ända fram till nu i alla fall, och nu ska jag snart sova och när jag vaknar är det bara några timmar kvar innan jag släpps ut i det fria igen ;-)
Gå Sion din konung att möta!
Han kommer från eviga fröjder,
han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser,
och lägges på strå i ett stall.
Idag var det Gudstjänst, och mycket folk i kyrkan. Vi fick sjugna Gå Sion, och det var helt fantastiskt fint med levande ljus och... *njuter* Nu adväntar vi, och det tycker jag om ;-)
En annan sak som berörde mig idag var när jag läste om hur Jesus grät tillsammans med de som sörjde Lasaros som hade avlidit. Över huvud taget så tycker jag bäst om evangeliet enligt Johannes, för där kan jag bäst leva mig in i hur det var att leva på Jesu tid. Johannesevangeliet målar en mer levande bild, lägger in mer känslor och ser lite djupare på saker känns det som.
I bilen nu på eftermiddagen satt jag och tänkte på vad jag läst, och på hur Jesus har trampat jorden rent fysiskt. Han har gått här, han har ätit, druckit, gråtit, skrattat, älskat, blivit besviken, sårad, törstig och svettig. Han har släppt sig och varit förkyld. Han har blivit hatad, hånad och förföljd. Uppspikad på ett kors. (Alltså, hur ont gör det egentligen? *ryser*) Och så fick han hänga där och plågas ihjäl... För vår skull. För att Gud inte vill låta oss gå förlorade eftersom han älskar oss. Undrar vad han tänkte på korset, om han fortfarande i den stunden tyckte att det verkligen var värt det?
Hur som helst så känner jag sån enorm tacksamhet och glädje över vad Gud har gett oss, och ger oss varje dag, men just att han valde det sättet han gjorde när han gav sig själv till oss fyller mig med respekt och förundran. Bevis för att Gud är Gud och att ingen kan komma i närheten av att ens beskriva hur stor Gud är!
tomten
Jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något skall ske bortom frostig advent.
Vi väntar en gåva som Herren sänt.
Det sjöng vi i advent när jag var barn, och den lilla sången dyker upp i mitt huvud varje år. När jag var liten så trodde jag att det betydde att gåvan var en julklapp, och funderade på hur Gud skulle lägga den under vår gran. Lite kul hur barn tänker...
Min sexåring blev nästan arg på mig idag för att jag frågade ifall han trodde på tomten. Det pratas ju mycket tomtar så här års, och vårt samtal kom in på jultomten. Sonen uttryckte sig som om han faktiskt trodde på tomten, och jag frågade. Han svarade ilsket att han tänkte tro även om han vet att det är morfar som klätt ut sig. Han tänker tro att det visst finns en riktig tomte någonstans, och det är helt okej för mig. (Och det går väl över.) Han tycker ju att jultomten är viktig, och jag håller väl med i och för sig även om jag tycker att den rödklädde mannen får lite väl mycket uppmärksamhet och drar fokus från Kristi födelse som ju faktiskt är anledningen till att man över huvud taget firar jul. (Fast jag har för mig att jag hört att tomten från början skulle represnetera en av de vise männen som kom med gåvor åt nyfödde Jesus i Betlehem. Eller det kanske bara är själva julklapparna som har den symboliken.) Eller viktig och viktig egentligen? För min del skulle vi gärna låta morfar slippa klä ut sig på julafton, men allt handlar ju om tomten för många barn, och efter jullovet pratar ju alla om sina jultomtar. Jag vill inte att mina barn ska behöva vara utan tomte och alltså inte kunna vara med i eftersnacket sen, samtidigt som det ju är kul att vänta på tomten på julafton även om man vet att det är någon som klätt ut sig. Jag gillar inte att luras, och har aldrig sagt något annat till barnen än att någon klär ut sig till tomte för att komma med julklappar. Någon gång i somras frågade treåringen om tomten verkligen hör och ser alla barn, och vet om dom är snälla. Jag blev lite förvånad, men har förstått att en del använder tomtehot på det viset. "Sköt dig, tomten ser dig" ungefär. Jag förklarade att det inte är så. Att bara Gud ser och hör allt, fast man behöver inte vara orolig för om man är tillräkligt "snäll" eller inte inför Gud, för han älskar alla lika mycket och vill att alla ska ha det bra oavsett hur de bär sig åt. Men Gud vill såklart att vi ska vara snälla mot varandra. De flesta mår nog bäst av att göra bra saker, och om andra gör bra saker mot dom. Tomten skulle nog också vilja det om han fanns på riktigt tyckte jag ;-)
Fast jag gillar ändå på något sätt tomtetraditionen som sagt. Barnen vet att det är någon som klätt ut sig och då känns det inte som ett bedrägeri längre, utan mer som en maskerad...
Nu ska jag surfa lite och se om jag kan ta reda på vad tomten egentligen står för. Är det en av de vise männen? Nä, jag vet ju kom jag på! Santa Claus heter han ju på engelska, visst är det S:t Nikolaus som har blivit tomte? Måste utredas det här...
för mig själv
Jag tycker mycket om kvällar med maken, men uppskattar faktiskt kvällar utan honom också då och då. Idag har jag varit ledig och haft alla barnen hemma hela dagen. Vi har haft en helt underbar dag tillsammans. Jag har inte gjort något "trist vuxengöra" mer än att fixa med mat åt oss, utan vi har varit ute, målat, lekt med play dough, badat, byggt med lego, läst sagor, öppnat adventskalender och tittat på bolibompa tillsammans. Maken stannade i stan efter jobbet för han skulle ut och bowla och gå på krogen med ett gäng kompisar ikväll.
Nu ikväll gick vi ut på en mörkerpromenad (ett halvt varv runt kvarteret bara) och så in och åt kvällsmat. Efter maten bad vi aftonbön vid köksbordet, och pratade igenom dagen som vi annars gör när barnen ligger i sina sängar. Ikväll tittade vi på film i sovrummet, HAJK som gick som barnprogram när jag var liten *nostalgitripp* och killarna somnade framför TV:n.
Snart är det advent! Jag har alltid tänkt att det betyder väntan, men fick lära mig att det betyder faktiskt ankomst. Där ser man... Tänker att det är väl ankomsten man väntar på, fast jaja...
Maria var höggravid vid den här tiden, och hon väntade säkert med spänning. Jag tänker ibland, speciellt vid jul (och nu säger jag jul om advent igen, det ska jag också lägga av med) att jag ska läsa mer om Maria, men det blir aldrig av. Jag vet ingenting om henne annat än det som står i Bibeln, och det är faktiskt inte så mycket. Inte med tanke på hennes viktiga uppgift - att bära och föda Guds son - i alla fall, men hon var ju bara en kvinna för all del. Usch vad tjurig jag låter, men ibland orkar jag faktiskt inte med att tänka positivt på den bitvis unkna kvinnosynen som målas upp i böckernas bok. Det är nog en hel del av världens män som använder bibelcitat som försvar för kvinnoförtryck. Håhåjaja...
Jag beundrar alla starka kvinnor som orkar stå på barrikaderna. Själv gnäller jag i en anonym blogg, och det hjälper ju ingen utom mig själv som blir av med lite frustration. Inte för att varken jag eller min man är fast i några tydligt synliga könsroller, men vi lever ju i ett patriarkaliskt samhälle, och att tro något annat än att det satt spår i både honom, mig och kommer att forma barnen vore naivt tänker jag. (Fast jag är ju naiv, liten söt fnittrande kvinna som försöker tänka, men inte lyckas så bra för jag har ingen Y-kromosom, och anses därför som mindre vetande, och inte värd att tas riktigt på allvar.) Men ingen skulle uttrycka det så, för det är inte pk... Ibland får jag bara känslan av att det är så det är. Att jag förväntas vara lite korkad, som den kvinna jag är, och då kan jag lika gärna vara korkad också. Det är bara "gulligt" och gulliga vill ju alla kvinnor vara. *ler ironiskt*
Nää, varför blev jag sånhär? Jag är faktiskt inte så arg som jag låter. Inte arg alls egentligen, jag bara gick igång...
Tack Gud för att jag är den jag är! Jag är stolt och glad över att vara kvinna. Tack för att du fört tre underbara barn till livet genom min kropp. Det är stort och ärofullt för mig.