sista inlägget i år kanske...
Joh 14:27
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Det är redan söndag igen. Imorgon är det årets sista dag. Det här året har varit ganska omvälvande. Jag har åkt bergochdalbana som aldrig förr, och bitvis har det varit riktigt jobbigt, men jag har fått väldigt mycket i år. Jag vet inte vart jag är på väg, och det är lite skrämmande ibland, men jag går någonstans äntligen. Jag har stått vid något slags vägskäl i flera år. Sedan vi flyttade hit till byhålan och jag tog ett vikariejobb tillfälligt har jag väntat på att gå vidare, men inte kunnat setillräkligt långt för att våga ge mig iväg.
Jag är faktiskt ute på promenad, och det enda jag vet är att jag inte vill vända tillbaka till vikariejobbet. Bibelversen från Johannes fastnade igår, och finns kvar idag. Den är nog bra just nu kanske. Ps 119:105 - Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig - leder mig också genom snåren. Jag tycker det är fantastiskt att tänka mig en liten lykta med ett levande ljus i. Det lyser inte upp särskilt mycket i kompakt mörker, men det räcker ändå för att se tillräkligt mycket framför sig för att kunna ta ett steg. Den lyser just där jag befinner mig, och sakta kan jag gå, hur mörkt det än är omkring mig.
Det var en ganska annorlunda predikan idag förresten. Riktigt bra tycker jag, men samtidigt blev jag lite förvånad, för det var så rakt på sak. Prästen pratade om syndafördärvet, barn och dop på ett sätt som jag aldrig hört "live" förut utan bara läst om i gamla postillor, men det funkade. Jag är oerhört imponerad av hur han lyckades lägga fram vad han ville ha sagt (om jag nu förstod rätt) så utan omsvep, men ändå på ett mjukt och kärleksfullt sätt. Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur de andra i bänkarna tog till sig arvssynden utan förklarande ord kring begreppet. Det låter lite tungt ju, men jag tyckte det var ganska uppfriskande att vara i kyrkan idag. Lite att fundera på igen...
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Det är redan söndag igen. Imorgon är det årets sista dag. Det här året har varit ganska omvälvande. Jag har åkt bergochdalbana som aldrig förr, och bitvis har det varit riktigt jobbigt, men jag har fått väldigt mycket i år. Jag vet inte vart jag är på väg, och det är lite skrämmande ibland, men jag går någonstans äntligen. Jag har stått vid något slags vägskäl i flera år. Sedan vi flyttade hit till byhålan och jag tog ett vikariejobb tillfälligt har jag väntat på att gå vidare, men inte kunnat setillräkligt långt för att våga ge mig iväg.
Jag är faktiskt ute på promenad, och det enda jag vet är att jag inte vill vända tillbaka till vikariejobbet. Bibelversen från Johannes fastnade igår, och finns kvar idag. Den är nog bra just nu kanske. Ps 119:105 - Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig - leder mig också genom snåren. Jag tycker det är fantastiskt att tänka mig en liten lykta med ett levande ljus i. Det lyser inte upp särskilt mycket i kompakt mörker, men det räcker ändå för att se tillräkligt mycket framför sig för att kunna ta ett steg. Den lyser just där jag befinner mig, och sakta kan jag gå, hur mörkt det än är omkring mig.
Det var en ganska annorlunda predikan idag förresten. Riktigt bra tycker jag, men samtidigt blev jag lite förvånad, för det var så rakt på sak. Prästen pratade om syndafördärvet, barn och dop på ett sätt som jag aldrig hört "live" förut utan bara läst om i gamla postillor, men det funkade. Jag är oerhört imponerad av hur han lyckades lägga fram vad han ville ha sagt (om jag nu förstod rätt) så utan omsvep, men ändå på ett mjukt och kärleksfullt sätt. Fast jag kan inte låta bli att fundera på hur de andra i bänkarna tog till sig arvssynden utan förklarande ord kring begreppet. Det låter lite tungt ju, men jag tyckte det var ganska uppfriskande att vara i kyrkan idag. Lite att fundera på igen...
sådär ja...
Hemma är här nu.
Jag bor i ett vitt hus med blå fönsterluckor.
Jag har ett stort tyst rum att sitta i och jag har blivit nersläppt här i min nya verklighet.
Igår kväll landade jag.
Det var ganska hårt, men samtidigt befriande att inte ha det framför sig.
Jag grät, och Gud lyssnade tålmodigt.
Jag somnade i någon slags bön om en annan väg, men jag vet inte.
Det är en termin kvar efter lovet.
Bara ett halvår.
Jag försöker att låtsas att jag aldrig måste vidare, men ett halvår är bara ett halvår.
Nu blir det nog vardag igen.
Tiden går, och jag får varje dag när den börjar. Varken förr eller senare.
"Tänk inte så mycket" säger min make. Jag får försöka låta bli helt enkelt...
Jag bor i ett vitt hus med blå fönsterluckor.
Jag har ett stort tyst rum att sitta i och jag har blivit nersläppt här i min nya verklighet.
Igår kväll landade jag.
Det var ganska hårt, men samtidigt befriande att inte ha det framför sig.
Jag grät, och Gud lyssnade tålmodigt.
Jag somnade i någon slags bön om en annan väg, men jag vet inte.
Det är en termin kvar efter lovet.
Bara ett halvår.
Jag försöker att låtsas att jag aldrig måste vidare, men ett halvår är bara ett halvår.
Nu blir det nog vardag igen.
Tiden går, och jag får varje dag när den börjar. Varken förr eller senare.
"Tänk inte så mycket" säger min make. Jag får försöka låta bli helt enkelt...
lugnt
Det är något speciellt med dagen före julafton. Just den här kvällen, före årets mest hysteriska dag - alla kategorier - är allt lugnt och fridfullt. Alla julklappar är inslagna och ligger under granen. Barnen har varsitt paket under sängen som de får öppna redan på morgonen imorgon. Vi har druckit glögg och suttit och småpratat en stund, och nu när brasan har slocknat och maken bjöd god natt dröjer jag mig kvar och tittar på glöden.
Frid! Lite i förskott fortfarande, men nu känns det som jul faktiskt.
Vi har varit på gudstjänst vid krubban idag. Det var fint, och det var fint att få någon slags bekräftelse på att fler föräldrar är trötta och slitna ibland. Livet är inte en dans på rosor alltid, eller kanske är det just så det är förresten. Rosor är vackra och doftar gott, men de har vassa taggar, och går sönder om man inte är försiktig med dem. Dansar man utan att se sig för, förlorar rosorna sina kronblad, och man river sig på taggarna. Hur som helst så har jag funderat vidare på varför jag blir så besviken på mig själv när jag inte alltid känner som jag önskar att jag kunde göra inför det där med att vara med barnen, och jag tänker att jag kanske inte måste slå mig själv på käften så hårt. Det är faktiskt okej att inte tycka allt är härligt. Jag kan inte mer än försöka göra det bästa av jobbiga situationer, jag måste inte tycka det är kul också. Det finns så oerhört många tillfällen med barnen som jag är tacksam över, då jag verkligen får tillfälle att känna sann och äkta glädje över att få dela mitt liv med dem, att jag inte behöver skönmåla det som inte är lika positivt. Det positiva med att vara mamma väger så mycket tyngre ändå. Jag behöver inte försöka lura mig själv, eller tro att jag måste vara glättigt munter hela tiden. Nyanser berikar hoppas jag, för jag varken kan eller vill försöka dölja vad jag känner och hur jag mår för familjen, ens när jag känner mig trött och risig. Det är inte rättvist det heller ju, att låtsas vara glad om man inte är det...
Jaja... Nog om det för den här gången. Snart är det jul!
Frid! Lite i förskott fortfarande, men nu känns det som jul faktiskt.
Vi har varit på gudstjänst vid krubban idag. Det var fint, och det var fint att få någon slags bekräftelse på att fler föräldrar är trötta och slitna ibland. Livet är inte en dans på rosor alltid, eller kanske är det just så det är förresten. Rosor är vackra och doftar gott, men de har vassa taggar, och går sönder om man inte är försiktig med dem. Dansar man utan att se sig för, förlorar rosorna sina kronblad, och man river sig på taggarna. Hur som helst så har jag funderat vidare på varför jag blir så besviken på mig själv när jag inte alltid känner som jag önskar att jag kunde göra inför det där med att vara med barnen, och jag tänker att jag kanske inte måste slå mig själv på käften så hårt. Det är faktiskt okej att inte tycka allt är härligt. Jag kan inte mer än försöka göra det bästa av jobbiga situationer, jag måste inte tycka det är kul också. Det finns så oerhört många tillfällen med barnen som jag är tacksam över, då jag verkligen får tillfälle att känna sann och äkta glädje över att få dela mitt liv med dem, att jag inte behöver skönmåla det som inte är lika positivt. Det positiva med att vara mamma väger så mycket tyngre ändå. Jag behöver inte försöka lura mig själv, eller tro att jag måste vara glättigt munter hela tiden. Nyanser berikar hoppas jag, för jag varken kan eller vill försöka dölja vad jag känner och hur jag mår för familjen, ens när jag känner mig trött och risig. Det är inte rättvist det heller ju, att låtsas vara glad om man inte är det...
Jaja... Nog om det för den här gången. Snart är det jul!
dan före dan före doppardan
Du vet
Du är
Du har alltid varit
Till oss kommer du, vår Gud
Du som är större än allt vi kan föreställa oss
Du som skapat allt, som gett oss livet och som upprätthåller allt i din skapelse, kom som ett naket spädbarn och lät dig tas omhand av människor
Vi älskade dig
Vi var nyfikna och rädda
Vi var förväntansfulla och hänsynslösa
Vi förnekade dig och misstrodde dig
Vi förrådde dig och korsfäste dig
Men du fortsatte älska
Du förlät oss och gick i döden för oss
Du kom tillbaka till oss och räddade oss från döden
Helt oförtjänt fick vi, och får vi
liv och kärlek av dig
Du ger dig själv åt oss, och vi får ge oss åt dig
Gud, vi lever genom dig
Hjälp oss att förstå
Hjälp oss att leva i kärlek till dig, andra människor och oss själva
I Jesu namn och efterföljelse
Du är
Du har alltid varit
Till oss kommer du, vår Gud
Du som är större än allt vi kan föreställa oss
Du som skapat allt, som gett oss livet och som upprätthåller allt i din skapelse, kom som ett naket spädbarn och lät dig tas omhand av människor
Vi älskade dig
Vi var nyfikna och rädda
Vi var förväntansfulla och hänsynslösa
Vi förnekade dig och misstrodde dig
Vi förrådde dig och korsfäste dig
Men du fortsatte älska
Du förlät oss och gick i döden för oss
Du kom tillbaka till oss och räddade oss från döden
Helt oförtjänt fick vi, och får vi
liv och kärlek av dig
Du ger dig själv åt oss, och vi får ge oss åt dig
Gud, vi lever genom dig
Hjälp oss att förstå
Hjälp oss att leva i kärlek till dig, andra människor och oss själva
I Jesu namn och efterföljelse
kväll
Det är sent redan, och jag är splittrad. Det är så mycket jag vill, efter allt jag måste, och timmarna räcker inte till mer än hälften. Nu behöver jag vila, jag är helt slut, men jag behöver varva ner också. Jag sätter mig här så får vi väl se om det finns något i mitt huvud ikväll...
Jag känner mig så otillräcklig just nu. Det är en känsla jag typ lever med, men mer eller mindre. Nu har den slagit till med full kraft, och det har inte med julstress att göra tror jag. Kanske lite, för barnen har också jullov och maken har jobbat fram tills idag, och... Det har varit tre mot en här i två dagar, eller alla mot alla kanske. Jag vet inte, men jag slits mellan barnens viljor och behov, och har inte kunnat ena flocken mer än tillfälligt lite då och då. Någon kommer i kläm hur jag än bär mig åt, och det kanske är oundvikligt. Antagligen. De är i olika åldrar, men samtidigt så små allihop att det är svårt för dem att medvetet sänka sig (de två äldsta) till en någorlunda lagom nivå för alla. Spelar vi spel funkar det inte att låta lillasyrran spela lite som hon vill, mellanbror kan inte ta att hon ska särbehandlas utan kräver att spelreglerna följs. Storebror förstår att hon är för liten för spelet, och accepterar att hon får göra som hon vill, han räknar liksom inte henne som konkurrent utan lyckas tänka att hon är med för sin skull på sitt sätt. Läser vi en bok blir det tråkigt för alla. Syrran förstår inte berättelsen om jag läser något som är för svårt för henne, då blir hon rastlös och orkar inte lyssna utan försöker få oss att sluta vara så tråkiga. Lässtunden blir upphackad, och tillslut tröttnar killarna också. Läser jag något som syrran har utbyte av blir det bara henne jag ägnar mig åt, och killarna får klara sig själva (vilket de också gör för all del.) Men det känns som att framförallt mellankillen alltid kommer sist. Han är så social, och vill så gärna leka och pyssla och han gör verkligen allt för att få tid av mig, men det slutar med att han blir ledsen även om jag ger honom tid. För syrran klarar sig inte själv, och är för liten för att visa hänsyn. Det blir på hennes villkor. Hon är ju minst och jag kan inte kräva att hon ska kunna anpassa sig till en 4½ årings nivå. Han känner sig oviktig och blir ledsen, och jag blir ledsen och irriterad på lillasyster. Hon blir ledsen såklart, för hon är liten och fungerar bara som alla andra (egoistiska) små 2½ åringar, och har inte nått den mognad som krävs för att kunna sätta sig in i hur andra människor känner och tänker. Storebror har vi helt skyfflat undan, och han spelar tv-spel och är nöjd med det, men mitt samvete gnager.
Som tur är kom varsin kompis hit till killarna idag, och räddade mig i ett par timmar. Tänk att jämnåriga barn är de bästa små barnvakter en mamma kan få.
Det enda jag behöver göra då är att servera lite roliga tips på vad de kan hitta på, bjuda på fika och hålla mig i närheten. Att ha tvillingar har nog sina fördelar...
Jag är så glad att maken också är ledig nu... Två vuxna är verkligen minimum vad som går åt för att hålla den här familjen flytande.
Jaha... Nu har jag gnällt så det räcker för hela vintern. Det låter säkert värre än vad det är, men ibland tänker jag att jag kanske inte är lämplig som förälder. Det är inte kul att känna så, men jag älskar barnen så mycket, och jag önskar verkligen att jag kunde ta bättre vara på tiden med dem än att tycka det är jobbigt och frustrerande. De är värda något bättre helt enkelt. Jag vill tycka det är roligt att spendera tid med dem, men den bittra sanningen är den att alla tre tillsammans är som en flock älgar i mitt sinne. Jag blir så trött. Får jag ägna mig åt ett barn i taget, eller åt tre barn som samarbetar är det en helt annan sak. Då är det en fröjd att vara med dem. Men oftare än jag ens vågar erkänna för mig själv så är jag inte en sån där lycklig och präktig mama deluxe som skulle kasta mig över ett vårdnadsbidrag och njuta av att vara hemma med barnen. Det känns nästan lite tabu att säga det, men jag längtar tills de blir äldre... Fast utan att för den skull önska bort den här tiden. Det är inte så jag menar. Jag vill absolut ha varenda kaotisk dag, för de är fantastiska mina jobbiga ungar, jag önskar bara att jag kunde se det fina i den stund det händer. Att jag hade nog med barnasinne kvar för att kliva in i deras värld lite mer, och fungera i den. Men jag är väl förtappad vad det gäller det kanske. Jag vet verkligen inte om det är fel på mig, eller om det är fel på "vuxna människor" över lag...
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.
Jo, tjena! Det där citatet kom som ett brev på posten. Jesus läxade ju upp sina lärjungar som hindrade barnen att ta plats. Jag tar åt mig, och ber om hjälp. Vad annat kan jag göra liksom...
Jag får nog sluta sitta här och gnälla nu skulle jag tro...
Jag känner mig så otillräcklig just nu. Det är en känsla jag typ lever med, men mer eller mindre. Nu har den slagit till med full kraft, och det har inte med julstress att göra tror jag. Kanske lite, för barnen har också jullov och maken har jobbat fram tills idag, och... Det har varit tre mot en här i två dagar, eller alla mot alla kanske. Jag vet inte, men jag slits mellan barnens viljor och behov, och har inte kunnat ena flocken mer än tillfälligt lite då och då. Någon kommer i kläm hur jag än bär mig åt, och det kanske är oundvikligt. Antagligen. De är i olika åldrar, men samtidigt så små allihop att det är svårt för dem att medvetet sänka sig (de två äldsta) till en någorlunda lagom nivå för alla. Spelar vi spel funkar det inte att låta lillasyrran spela lite som hon vill, mellanbror kan inte ta att hon ska särbehandlas utan kräver att spelreglerna följs. Storebror förstår att hon är för liten för spelet, och accepterar att hon får göra som hon vill, han räknar liksom inte henne som konkurrent utan lyckas tänka att hon är med för sin skull på sitt sätt. Läser vi en bok blir det tråkigt för alla. Syrran förstår inte berättelsen om jag läser något som är för svårt för henne, då blir hon rastlös och orkar inte lyssna utan försöker få oss att sluta vara så tråkiga. Lässtunden blir upphackad, och tillslut tröttnar killarna också. Läser jag något som syrran har utbyte av blir det bara henne jag ägnar mig åt, och killarna får klara sig själva (vilket de också gör för all del.) Men det känns som att framförallt mellankillen alltid kommer sist. Han är så social, och vill så gärna leka och pyssla och han gör verkligen allt för att få tid av mig, men det slutar med att han blir ledsen även om jag ger honom tid. För syrran klarar sig inte själv, och är för liten för att visa hänsyn. Det blir på hennes villkor. Hon är ju minst och jag kan inte kräva att hon ska kunna anpassa sig till en 4½ årings nivå. Han känner sig oviktig och blir ledsen, och jag blir ledsen och irriterad på lillasyster. Hon blir ledsen såklart, för hon är liten och fungerar bara som alla andra (egoistiska) små 2½ åringar, och har inte nått den mognad som krävs för att kunna sätta sig in i hur andra människor känner och tänker. Storebror har vi helt skyfflat undan, och han spelar tv-spel och är nöjd med det, men mitt samvete gnager.
Som tur är kom varsin kompis hit till killarna idag, och räddade mig i ett par timmar. Tänk att jämnåriga barn är de bästa små barnvakter en mamma kan få.
Det enda jag behöver göra då är att servera lite roliga tips på vad de kan hitta på, bjuda på fika och hålla mig i närheten. Att ha tvillingar har nog sina fördelar...
Jag är så glad att maken också är ledig nu... Två vuxna är verkligen minimum vad som går åt för att hålla den här familjen flytande.
Jaha... Nu har jag gnällt så det räcker för hela vintern. Det låter säkert värre än vad det är, men ibland tänker jag att jag kanske inte är lämplig som förälder. Det är inte kul att känna så, men jag älskar barnen så mycket, och jag önskar verkligen att jag kunde ta bättre vara på tiden med dem än att tycka det är jobbigt och frustrerande. De är värda något bättre helt enkelt. Jag vill tycka det är roligt att spendera tid med dem, men den bittra sanningen är den att alla tre tillsammans är som en flock älgar i mitt sinne. Jag blir så trött. Får jag ägna mig åt ett barn i taget, eller åt tre barn som samarbetar är det en helt annan sak. Då är det en fröjd att vara med dem. Men oftare än jag ens vågar erkänna för mig själv så är jag inte en sån där lycklig och präktig mama deluxe som skulle kasta mig över ett vårdnadsbidrag och njuta av att vara hemma med barnen. Det känns nästan lite tabu att säga det, men jag längtar tills de blir äldre... Fast utan att för den skull önska bort den här tiden. Det är inte så jag menar. Jag vill absolut ha varenda kaotisk dag, för de är fantastiska mina jobbiga ungar, jag önskar bara att jag kunde se det fina i den stund det händer. Att jag hade nog med barnasinne kvar för att kliva in i deras värld lite mer, och fungera i den. Men jag är väl förtappad vad det gäller det kanske. Jag vet verkligen inte om det är fel på mig, eller om det är fel på "vuxna människor" över lag...
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.
Jo, tjena! Det där citatet kom som ett brev på posten. Jesus läxade ju upp sina lärjungar som hindrade barnen att ta plats. Jag tar åt mig, och ber om hjälp. Vad annat kan jag göra liksom...
Jag får nog sluta sitta här och gnälla nu skulle jag tro...
julen närmar sig
Imorgon är det julavslutning i skolan.
Vi har klätt granen och har lussekatter i frysen.
Herdarna närmar sig stallet i vår julkrubba på hallbyrån (fast alla figurer flyttar sig lite då och då, och ibland klättrar Maria upp på taket, och imorse stod en flodhäst och en giraff där mitt i smeten.)
Barnen har tagit med sig en massa julpyssel hem från dagis och skola, och jag börjar nog hinna ifatt trots allt.
Vi har öppen spis nu, och vi har tänt en brasa nästan varje kväll. Det är verkligen fint, och särskilt hemtrevligt är det att komma in efter att ha varit ute en stund, och det luktar eld, gran, clementin och hyacint i en väldigt lyckad kombination.
Det börjar kännas hemma här på riktigt nu, och det är väldigt skönt. Det har känts bra hela tiden, men idag kom jag verkligen hem när jag steg över tröskeln. Vi bor faktiskt här. Telefonen och internet fungerar och vårt efternamn står på postlådan. Snart är det jullov, och jag kanske får tid att läsa någon bok till och med under julen?
För några dagar sen fick vi en bild av barnen vi hjälper med lite pengar varje månad. Det var verkligen roligt att få se dem, och oj vad personligt det blev på en gång också. En riktigt fin julklapp!
Vi har klätt granen och har lussekatter i frysen.
Herdarna närmar sig stallet i vår julkrubba på hallbyrån (fast alla figurer flyttar sig lite då och då, och ibland klättrar Maria upp på taket, och imorse stod en flodhäst och en giraff där mitt i smeten.)
Barnen har tagit med sig en massa julpyssel hem från dagis och skola, och jag börjar nog hinna ifatt trots allt.
Vi har öppen spis nu, och vi har tänt en brasa nästan varje kväll. Det är verkligen fint, och särskilt hemtrevligt är det att komma in efter att ha varit ute en stund, och det luktar eld, gran, clementin och hyacint i en väldigt lyckad kombination.
Det börjar kännas hemma här på riktigt nu, och det är väldigt skönt. Det har känts bra hela tiden, men idag kom jag verkligen hem när jag steg över tröskeln. Vi bor faktiskt här. Telefonen och internet fungerar och vårt efternamn står på postlådan. Snart är det jullov, och jag kanske får tid att läsa någon bok till och med under julen?
För några dagar sen fick vi en bild av barnen vi hjälper med lite pengar varje månad. Det var verkligen roligt att få se dem, och oj vad personligt det blev på en gång också. En riktigt fin julklapp!
mer flyttfunderingar och blandat svammel
Jag känner mig inte helt med på noterna faktiskt. Julen närmar sig och jag bara flyter med på något sätt.
Flytten har gått förvånansvärt smidigt, och jag har liksom fått vara med om att flytta, utan att varken kämpa emot eller göra några direkta ansträngningar för att hamna rätt. Visst, jag har fortfarande träningsvärk efter att ha burit lådor och möbler, men det är inte sån ansträngning jag menar. Jag trodde det skulle vara jobbigare att flytta än det hittills har varit, rent mentalt. Jag brukar vara bra på att krångla till saker ju, men här har Gud verkligen varit med och burit allt som inte går att bära rent fysiskt. Allt känns så bra att det nästan blir för mycket...
Knäppt att jag funkar så! Varför kan jag inte bara vara glad över det utan att oroa mig för att bli nersläppt bland kraven igen? Varför måste jag hela tiden vara så förtvivlat angelägen om att försöka styra själv?
Jag hörde en text av Nelson Mandela förra veckan, som jag letat lite efter sedan dess men inte hittat. Den handlade om ljuset, och att det kanske är så att det är ljuset inom oss som skrämmer oss mer än mörkret. Gud är ju där, och ju mer jag låter bli att styra desto mer kan Gud få ta över.
Jag minns inte exakt hur texten löd, men det var tänkvärt, och jag tror att det kan ligga en del i det faktiskt. Jag måste försöka hitta den...
Jag har skrivit förut om att det ibland känns som jag försöker värja mig från Gud, och jag vill verkligen inte göra det, men det kan vara så oerhört svårt att släppa taget om den där lilla kontrollen jag så gärna vill tro att jag har, och försöker hålla kvar vid. Det hindrar mig bara, och jag vet ju det, men ändå är jag ibland helt doppad i klister och sitter fast i mitt ego och min rädsla. När jag ber och ber, men inte kan ta mig förbi mig själv, eller vad det nu är... Överlåtelsen blir inte helhjärtad...
Och så ibland, så är Gud tydlig, ibland tydligare än mig själv, och då backar jag nervöst och försöker stänga dörren som står på vid gavel. Samma dörr som jag desperat bultat på för inte alls länge sen.
Knäpp knäpp knäpp...
Halvdunkel är väl vad jag är van vid förmodligen, och där jag känner igen saker i min omgivning, men det är till ljuset jag längtar, till Gud, där allt syns tydligt, och inget halvdunkel gömmer och förvränger. Jag längtar till allt det där som jag inte förstår och inte vågar riktigt, men önskar och hoppas på...
Mmmm... Dagens flummeri :-)
Flytten har gått förvånansvärt smidigt, och jag har liksom fått vara med om att flytta, utan att varken kämpa emot eller göra några direkta ansträngningar för att hamna rätt. Visst, jag har fortfarande träningsvärk efter att ha burit lådor och möbler, men det är inte sån ansträngning jag menar. Jag trodde det skulle vara jobbigare att flytta än det hittills har varit, rent mentalt. Jag brukar vara bra på att krångla till saker ju, men här har Gud verkligen varit med och burit allt som inte går att bära rent fysiskt. Allt känns så bra att det nästan blir för mycket...
Knäppt att jag funkar så! Varför kan jag inte bara vara glad över det utan att oroa mig för att bli nersläppt bland kraven igen? Varför måste jag hela tiden vara så förtvivlat angelägen om att försöka styra själv?
Jag hörde en text av Nelson Mandela förra veckan, som jag letat lite efter sedan dess men inte hittat. Den handlade om ljuset, och att det kanske är så att det är ljuset inom oss som skrämmer oss mer än mörkret. Gud är ju där, och ju mer jag låter bli att styra desto mer kan Gud få ta över.
Jag minns inte exakt hur texten löd, men det var tänkvärt, och jag tror att det kan ligga en del i det faktiskt. Jag måste försöka hitta den...
Jag har skrivit förut om att det ibland känns som jag försöker värja mig från Gud, och jag vill verkligen inte göra det, men det kan vara så oerhört svårt att släppa taget om den där lilla kontrollen jag så gärna vill tro att jag har, och försöker hålla kvar vid. Det hindrar mig bara, och jag vet ju det, men ändå är jag ibland helt doppad i klister och sitter fast i mitt ego och min rädsla. När jag ber och ber, men inte kan ta mig förbi mig själv, eller vad det nu är... Överlåtelsen blir inte helhjärtad...
Och så ibland, så är Gud tydlig, ibland tydligare än mig själv, och då backar jag nervöst och försöker stänga dörren som står på vid gavel. Samma dörr som jag desperat bultat på för inte alls länge sen.
Knäpp knäpp knäpp...
Halvdunkel är väl vad jag är van vid förmodligen, och där jag känner igen saker i min omgivning, men det är till ljuset jag längtar, till Gud, där allt syns tydligt, och inget halvdunkel gömmer och förvränger. Jag längtar till allt det där som jag inte förstår och inte vågar riktigt, men önskar och hoppas på...
Mmmm... Dagens flummeri :-)
innerst inne
I Jesu namn
I Jesu namn
Hela mitt liv i Jesu namn
Det är allt jag vet
Allt jag tror
Allt jag vill
Ändå tvekar jag
Men tvivlet är nog bara på ytan
I djupen är Gud
mäktig och tveklös
Bortom min tvivel
kan jag ta långa djupa andetag
I Jesu namn
Jag satt och funderade på en betraktelse jag hörde för inte så länge sedan, om att det är långt ifrån allt som vi gör och säger som vi skulle säga i Jesu namn. Det är ju så tyvärr, att mycket inte är speciellt genomtänkt eller uppbyggligt (vilket fantastiskt ord förresten - uppbyggligt. Det låter som något en gammal prost med basröst skulle kunna säga med eftertryck i en predikstol någonstans ute på landet...) men eftersom Paulus säger åt människor att låta allt de gör i ord och handling ske i Jesu namn så får vi väl försöka vi också. Jag vill. Men det goda som jag vill det gör jag inte och vice versa, för att fortsätta bland breven...
Någon frågade mig, halvt på skämt kanske, om jag inte kunde be för honom. Sen skrattade han bort det och började prata om något annat. Jag blev lite ställd faktiskt, och ber såklart, men kan inte låta bli att undra om han faktiskt hade något speciellt i tankarna, och om jag borde ha frågat honom på allvar om han bad mig om något viktigt medvetet, eller om det bara var menat som ett skämt för att jag hänger i kapellet varje morgon.
Det känns som jag fegade ur en situation som blev lite pinsam, och det grämer mig. Men det är så dags nu...
Jaja... Nu är det snart dags att sluta nöta den här stolen för idag :-)
I Jesu namn
Hela mitt liv i Jesu namn
Det är allt jag vet
Allt jag tror
Allt jag vill
Ändå tvekar jag
Men tvivlet är nog bara på ytan
I djupen är Gud
mäktig och tveklös
Bortom min tvivel
kan jag ta långa djupa andetag
I Jesu namn
Jag satt och funderade på en betraktelse jag hörde för inte så länge sedan, om att det är långt ifrån allt som vi gör och säger som vi skulle säga i Jesu namn. Det är ju så tyvärr, att mycket inte är speciellt genomtänkt eller uppbyggligt (vilket fantastiskt ord förresten - uppbyggligt. Det låter som något en gammal prost med basröst skulle kunna säga med eftertryck i en predikstol någonstans ute på landet...) men eftersom Paulus säger åt människor att låta allt de gör i ord och handling ske i Jesu namn så får vi väl försöka vi också. Jag vill. Men det goda som jag vill det gör jag inte och vice versa, för att fortsätta bland breven...
Någon frågade mig, halvt på skämt kanske, om jag inte kunde be för honom. Sen skrattade han bort det och började prata om något annat. Jag blev lite ställd faktiskt, och ber såklart, men kan inte låta bli att undra om han faktiskt hade något speciellt i tankarna, och om jag borde ha frågat honom på allvar om han bad mig om något viktigt medvetet, eller om det bara var menat som ett skämt för att jag hänger i kapellet varje morgon.
Det känns som jag fegade ur en situation som blev lite pinsam, och det grämer mig. Men det är så dags nu...
Jaja... Nu är det snart dags att sluta nöta den här stolen för idag :-)
luciatåg
Håltimme igen, och inget att göra i skolan såhär innan jullovet. Jag sitter och tänker på lucia, och vem hon var egentligen. En jungfru från Syrakusa som avlagt kyskhetslöfte och dog martyrdöden då hon vägrade gifta sig eller låta sig säljas till en bordell? Nåt sånt tror jag. Förmodligen brann hennes hår av någon anledning, och det var nog allt annat än stillsamt och mysigt. Hon var kristen i vilket fall som helst, och igår när vi var på lussefirande på äldste sonens skola undrade jag faktiskt vad de tänkt på när de valt sånger. Inte på Jesus i alla fall... Fast änglarna fick gå först i luciatåget, och det är ju alltid något ;-)
Barnen var jätteduktiga och det var fint med över tjugo lucior i aulan, men vad är poängen med att ha luciatåg om sångerna bara handlar om sockerbagare, bjällerklang, tomtar och julklappar? Inte en enda sång om julens budskap. Det finns så många fina sånger om jul och advent som är lättsjungna för barn, de kunde väl kostat på sig en enda i alla fall? Jag är faktiskt lite förvånad. Jag vet inte om Staffan stalledräng är Stefanos förresten, men det är långsökt, och han är ju också en martyr, och har väl inte så mycket med advent att göra egentligen? Det är ju på annandagen först efter jul...
Jaja... Det är ju gott med lussekatter hur som helst.
Barnen var jätteduktiga och det var fint med över tjugo lucior i aulan, men vad är poängen med att ha luciatåg om sångerna bara handlar om sockerbagare, bjällerklang, tomtar och julklappar? Inte en enda sång om julens budskap. Det finns så många fina sånger om jul och advent som är lättsjungna för barn, de kunde väl kostat på sig en enda i alla fall? Jag är faktiskt lite förvånad. Jag vet inte om Staffan stalledräng är Stefanos förresten, men det är långsökt, och han är ju också en martyr, och har väl inte så mycket med advent att göra egentligen? Det är ju på annandagen först efter jul...
Jaja... Det är ju gott med lussekatter hur som helst.
flyttnign pågår
Annorlunda är ett bra ord just nu.
Vi har flyttat och kommit iordning ganska hyfsat, men det känns ovant att komma hem till ett hus som inte riktigt känns som hemma ännu. Det kommer att bli bra.
Gud är väldigt tydlig "hemma" och det är inte så att något känns fel eller så. Bara annorlunda, fast på ett bra sätt.
Av paret som vi köpte huset är bara hustrun kvar. Hon blev tyvärr änka för ett par veckor sedan, och våra tankar går ofta till henne nu när hon både har förlorat sin make som hon levt ihop med hela livet, och så sålt huset där de bott. Om det känns annorlunda för oss så kan jag bara försöka föreställa mig hur det känns för henne just nu...
Hon har lämnat kvar saker åt oss, som liksom följer med huset som hon sa. Fast hon var noga med att försäkra sig om att det inte gjorde något att hon inte tömde varje rum helt och hållet innan vi fick nycklarna. Hon var tacksam att få lämna kvar en del, speciellt garaget. Det är helt orört, med väggarna fulla med verktyg.
När vi kom dit efter att ha skrivit på pappren på banken möttes vi av krukväxter i fönstren, trädgårdsmöbler, mattor och tavlor. I köket hängde en jättefin gammal taklampa och det fanns stolar och möbler i en del rum. Det var fantastiskt och känsloladdat att stiga in i vårt nya hem, som samtidigt var en liten del av en gammal kvinnas liv och nu sorg eftersom hon måste flytta. De ville inte sälja, fast var tvungna för de var gamla och mannen var så sjuk. De hade tänkt sälja länge, men inte kunnat förmå sig till det. När vi var där på fika hos dem båda och skrev kontrakt pratade vi länge om att de skulle komma och fika i trädgården hos oss till sommaren, och jag lovade att bjuda på hemodlade jordgubbar från landet. De skaffade en lägenhet, och hann bo där tillsammans ett par dagar bara innan mannen dog.
Hustrun fick ta avsked av huset ensam, och när jag kom ner i tvättstugan så låg där en hög med dukar och gardiner nystrukna på en bänk. Jag blev helt överväldigad och bara föll på knä. Det har faktiskt inte hänt förut att jag knäfallit så impulsartat men det fanns inget annat jag kunde göra då. Det var så mycket kärlek där i tvättstugan, i högen med blommiga gardiner, att tiden försvann helt. Jag blir helt rörd nu också när jag tänker på det, hur hon stått där och vikt och valt ut vad hon ville lämna kvar, vad hon skulle ta med sig till sin lägenhet, och vad som skulle städas bort. Hur hon gått igenom sina saker, och lämnat kvar åt oss det som hon tror och hoppas att vi kan ha glädje av. Det är verkligen stort, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka henne så att hon verkligen förstår hur tacksam jag är att hon... ja, inte för gardinerna och dukarna i sig, utan för att hon... finns... ja, jag vet ju inte. Det är bara så fint och så vemodigt på samma gång.
Undrar hur hon mår... Hur det känns för henne att vi bor i hennes hus. Det måste ju kännas lite så tänker jag...
Det är med respekt vi öppnar lådor och lägger våra saker på hyllorna i klädkammaren och i köksskåpen. Det är med tacksamhet vi tänder de kvarlämnade lamporna och går genom hallen. Det känns annorlunda, och bra...
Återkommer väl igen när vi har fått igång internet hemma.
Vi har flyttat och kommit iordning ganska hyfsat, men det känns ovant att komma hem till ett hus som inte riktigt känns som hemma ännu. Det kommer att bli bra.
Gud är väldigt tydlig "hemma" och det är inte så att något känns fel eller så. Bara annorlunda, fast på ett bra sätt.
Av paret som vi köpte huset är bara hustrun kvar. Hon blev tyvärr änka för ett par veckor sedan, och våra tankar går ofta till henne nu när hon både har förlorat sin make som hon levt ihop med hela livet, och så sålt huset där de bott. Om det känns annorlunda för oss så kan jag bara försöka föreställa mig hur det känns för henne just nu...
Hon har lämnat kvar saker åt oss, som liksom följer med huset som hon sa. Fast hon var noga med att försäkra sig om att det inte gjorde något att hon inte tömde varje rum helt och hållet innan vi fick nycklarna. Hon var tacksam att få lämna kvar en del, speciellt garaget. Det är helt orört, med väggarna fulla med verktyg.
När vi kom dit efter att ha skrivit på pappren på banken möttes vi av krukväxter i fönstren, trädgårdsmöbler, mattor och tavlor. I köket hängde en jättefin gammal taklampa och det fanns stolar och möbler i en del rum. Det var fantastiskt och känsloladdat att stiga in i vårt nya hem, som samtidigt var en liten del av en gammal kvinnas liv och nu sorg eftersom hon måste flytta. De ville inte sälja, fast var tvungna för de var gamla och mannen var så sjuk. De hade tänkt sälja länge, men inte kunnat förmå sig till det. När vi var där på fika hos dem båda och skrev kontrakt pratade vi länge om att de skulle komma och fika i trädgården hos oss till sommaren, och jag lovade att bjuda på hemodlade jordgubbar från landet. De skaffade en lägenhet, och hann bo där tillsammans ett par dagar bara innan mannen dog.
Hustrun fick ta avsked av huset ensam, och när jag kom ner i tvättstugan så låg där en hög med dukar och gardiner nystrukna på en bänk. Jag blev helt överväldigad och bara föll på knä. Det har faktiskt inte hänt förut att jag knäfallit så impulsartat men det fanns inget annat jag kunde göra då. Det var så mycket kärlek där i tvättstugan, i högen med blommiga gardiner, att tiden försvann helt. Jag blir helt rörd nu också när jag tänker på det, hur hon stått där och vikt och valt ut vad hon ville lämna kvar, vad hon skulle ta med sig till sin lägenhet, och vad som skulle städas bort. Hur hon gått igenom sina saker, och lämnat kvar åt oss det som hon tror och hoppas att vi kan ha glädje av. Det är verkligen stort, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka henne så att hon verkligen förstår hur tacksam jag är att hon... ja, inte för gardinerna och dukarna i sig, utan för att hon... finns... ja, jag vet ju inte. Det är bara så fint och så vemodigt på samma gång.
Undrar hur hon mår... Hur det känns för henne att vi bor i hennes hus. Det måste ju kännas lite så tänker jag...
Det är med respekt vi öppnar lådor och lägger våra saker på hyllorna i klädkammaren och i köksskåpen. Det är med tacksamhet vi tänder de kvarlämnade lamporna och går genom hallen. Det känns annorlunda, och bra...
Återkommer väl igen när vi har fått igång internet hemma.
julpyssel
Idag har varit en ovanligt rolig dag. Vi har haft "jultemadag" i skolan, med diverse julpyssel. Jag är inte så värst mycket för pyssel egentligen. Med barnen kan det vara kul, men om jag själv ska försöka pyssla brukar jag bara bli trött på att allt är mycket snyggare i min fantasi än senare i verkligheten, men idag var det faktiskt bara kul. Jag har gjort en krans i lingonris. Den skulle kunnat bli riktigt fin om inte lingonriset tagit slut så jag fick använda blöt jord och mossa till halva. Den blev hysteriskt ful faktiskt, och inte blev det bättre för att jag försökte dölja fulheten med ett sidenband. Oerhört komiskt! Och faktiskt så är nog den där kransen ganska typiskt mig. Jag har så lätt för att rycka på axlarna och tycka att det kvittar, eventuellt försöka förbättra lite för syns skull, men inte för att jag egentligen bryr mig. Usch, vad det lät krasst, men jag tror det är sant faktiskt. Tänk om det inte gäller bara julpyssel och städning... Det slog mig nu när jag ser vad jag skriver. Tänk om jag bryr mig för lite om saker... Jag kunde gått ut i skogen och plockat mer lingonris, men jag var för lat, och kransen blev inte snyggare än mina ambitioner helt enkelt... Dessutom glömde jag att ta hand om eländet när jag åkte hem, så den ligger väl och skräpar någonstans. Om den finns kvar imorgon och håller ihop ska jag ta hem den och hänga den på dörren trots allt.
Jag lyckades åstadkomma en ängel också, men den såg ut som en insekt med gloria, och då var det kört. Jag blev så tramsig och fnittrig och kunde inte sluta skratta åt det ena barnsligare än det andra. Jag förstår nu hur det måste kännas att vara en konfirmand med skrattanfall, för under demonstrationen av vad alla pysslat med under dagen i matsalen på eftermiddagen satt jag och skämdes och fnittrade och var alldeles röd i ansiktet och det var så svårt att inte bryta ihop fullständigt.
Jaja... Imorgon är en annan dag. Då ska jag försöka vara vuxen efter bästa förmåga...
Idag har jag träffat konfirmanderna för sista gången innan jul, och det var roligt. Inte att slippa se dem på ett par veckor, utan att få träffa dem igen. Och så kommer de väl förhoppningsvis till kyrkan alltid någon gång under lovet. De fick se "Bruce almighty", som instruktionsvideo till bönen, och så fick de varsin ljuslykta i present. Andakten var stilla och tyst, och de både sjöng och bad med i Herrens bön.
Men en sak var inte varken komisk eller rolig idag, och jag kan inte alls släppa det. Jag fick veta något som jag egentligen inte har med att göra, och som jag inte vet om det är sant ens, i förbifarten på lunchen. Någon spekulerar och pratar om ganska allvarliga saker som berör någon annan, och nu har jag fått information jag inte vet vad jag ska göra av, och som jag inte alls ville ha. Först till Gud med det, sedan måste kanske någon (jag?) ta den jobbiga biten och inte bara låtsas som att jag inte vet om att någon eventuellt har problem. Jag tycker SÅ illa om ryktesspridning och spekulationer som vädras offentligt. Ännu värre när det verkligen kan göra illa den det snackas om :-(
Nu ska jag städa datorn, och kanske surfa lite till. På fredag blir vi av med internet i minst ett par veckor innan det kan kopplas in i nya huset, så då får jag gott om tid att göra annat än att sitta här. Bäst att passa på att surfa ordentligt idag och imorgon liksom...
Jag lyckades åstadkomma en ängel också, men den såg ut som en insekt med gloria, och då var det kört. Jag blev så tramsig och fnittrig och kunde inte sluta skratta åt det ena barnsligare än det andra. Jag förstår nu hur det måste kännas att vara en konfirmand med skrattanfall, för under demonstrationen av vad alla pysslat med under dagen i matsalen på eftermiddagen satt jag och skämdes och fnittrade och var alldeles röd i ansiktet och det var så svårt att inte bryta ihop fullständigt.
Jaja... Imorgon är en annan dag. Då ska jag försöka vara vuxen efter bästa förmåga...
Idag har jag träffat konfirmanderna för sista gången innan jul, och det var roligt. Inte att slippa se dem på ett par veckor, utan att få träffa dem igen. Och så kommer de väl förhoppningsvis till kyrkan alltid någon gång under lovet. De fick se "Bruce almighty", som instruktionsvideo till bönen, och så fick de varsin ljuslykta i present. Andakten var stilla och tyst, och de både sjöng och bad med i Herrens bön.
Men en sak var inte varken komisk eller rolig idag, och jag kan inte alls släppa det. Jag fick veta något som jag egentligen inte har med att göra, och som jag inte vet om det är sant ens, i förbifarten på lunchen. Någon spekulerar och pratar om ganska allvarliga saker som berör någon annan, och nu har jag fått information jag inte vet vad jag ska göra av, och som jag inte alls ville ha. Först till Gud med det, sedan måste kanske någon (jag?) ta den jobbiga biten och inte bara låtsas som att jag inte vet om att någon eventuellt har problem. Jag tycker SÅ illa om ryktesspridning och spekulationer som vädras offentligt. Ännu värre när det verkligen kan göra illa den det snackas om :-(
Nu ska jag städa datorn, och kanske surfa lite till. På fredag blir vi av med internet i minst ett par veckor innan det kan kopplas in i nya huset, så då får jag gott om tid att göra annat än att sitta här. Bäst att passa på att surfa ordentligt idag och imorgon liksom...
Vad är meningen med livet?
Ja, det var ju inte stans lättaste frågeställning precis, men jaja...
En skrivuppgift vi fick idag, och jag gick igång direkt. Såklart :-)
Meningen med livet är att finnas till, och att leva det liv Gud gett mig på det sätt som Gud avser med just mitt liv - tror jag.
Fast vad som är Guds avsikt med vars och ens av våra liv är ju kanske inte heller helt enkelt att förstå alla gånger, så jag får väl tänka högt antar jag...
Jag tänker såhär: Vi finns därför att Gud ville våra liv. Livet är en gåva som vi alla får ta emot av Gud. Inte bara fick en gång då vi föddes, utan som vi får i varje millisekund här på jorden. Livet kommer till oss givet av Gud, i varje hjärtslag, i varje andetag och i varje ögonblick.
Hela tiden lever vi av Guds nåd, och vi finns bara till genom Gud.
Utan Gud - inget liv, och på så sätt skulle jag kunna säga att Gud är meningen med livet, men det är ju inte heller så uttömmande... Jag tänker vidare.
För att våra liv ska kännas meningsfulla behöver vi nog en del annat väsäntligt som t.ex. kärlek.
Gud är kärlek.
Gud ger oss sin kärlek.
Guds kärlek, för dig och för mig utgiven...
Kärleken är det som ligger till grund för allt som är gott i våra liv.
Gud är god...
Kärleken är ingenting som människor kan frambringa av egen kraft, utan ett flöde som utgår från Gud. Vi människor har alla fått kärlekens gåva, och Gud låter sin kärlek med vilken han älskar oss var och en personligen ta vägen genom andra människor innan den når fram. Vi kan försöka vara öppna för kärleken - det är den största gåvan av alla. Att känna gemenskap tror jag är oerhört viktigt. Både med Gud och med andra människor. I bönen kan vi känna gemenskap med Gud på ett tydligt sätt, och i bönen kan vi få hjälp att leva våra liv i gemenskap med andra människor. Bön är stort och viktigt!
Jag tror att meningen med livet är att försöka förstå sitt ursprung, och att vara på väg dit. Att se de värden i livet som tyst vittnar om sanningen och meningen, men som inte ger hela bilden. Jag tror faktiskt att vi kommer att få söka och längta efter meningen så länge vi är här på jorden - det är liksom så tänker jag, att meningen är Gud, och helheten kommer vi inte att kunna förstå förrän vi är där ansikte mot ansikte med vår skapare. Då blir det tydligt, och då behövs inga såna här frågor mer. Men vägen genom livet är kantad med guldkorn och glimtar av evigheten.
Det är nog meningen :-)
Så! Enkelt! Då har vi rett ut det där en gång för alla! *höhö*
En skrivuppgift vi fick idag, och jag gick igång direkt. Såklart :-)
Meningen med livet är att finnas till, och att leva det liv Gud gett mig på det sätt som Gud avser med just mitt liv - tror jag.
Fast vad som är Guds avsikt med vars och ens av våra liv är ju kanske inte heller helt enkelt att förstå alla gånger, så jag får väl tänka högt antar jag...
Jag tänker såhär: Vi finns därför att Gud ville våra liv. Livet är en gåva som vi alla får ta emot av Gud. Inte bara fick en gång då vi föddes, utan som vi får i varje millisekund här på jorden. Livet kommer till oss givet av Gud, i varje hjärtslag, i varje andetag och i varje ögonblick.
Hela tiden lever vi av Guds nåd, och vi finns bara till genom Gud.
Utan Gud - inget liv, och på så sätt skulle jag kunna säga att Gud är meningen med livet, men det är ju inte heller så uttömmande... Jag tänker vidare.
För att våra liv ska kännas meningsfulla behöver vi nog en del annat väsäntligt som t.ex. kärlek.
Gud är kärlek.
Gud ger oss sin kärlek.
Guds kärlek, för dig och för mig utgiven...
Kärleken är det som ligger till grund för allt som är gott i våra liv.
Gud är god...
Kärleken är ingenting som människor kan frambringa av egen kraft, utan ett flöde som utgår från Gud. Vi människor har alla fått kärlekens gåva, och Gud låter sin kärlek med vilken han älskar oss var och en personligen ta vägen genom andra människor innan den når fram. Vi kan försöka vara öppna för kärleken - det är den största gåvan av alla. Att känna gemenskap tror jag är oerhört viktigt. Både med Gud och med andra människor. I bönen kan vi känna gemenskap med Gud på ett tydligt sätt, och i bönen kan vi få hjälp att leva våra liv i gemenskap med andra människor. Bön är stort och viktigt!
Jag tror att meningen med livet är att försöka förstå sitt ursprung, och att vara på väg dit. Att se de värden i livet som tyst vittnar om sanningen och meningen, men som inte ger hela bilden. Jag tror faktiskt att vi kommer att få söka och längta efter meningen så länge vi är här på jorden - det är liksom så tänker jag, att meningen är Gud, och helheten kommer vi inte att kunna förstå förrän vi är där ansikte mot ansikte med vår skapare. Då blir det tydligt, och då behövs inga såna här frågor mer. Men vägen genom livet är kantad med guldkorn och glimtar av evigheten.
Det är nog meningen :-)
Så! Enkelt! Då har vi rett ut det där en gång för alla! *höhö*
ett nådens år från Herren
Advent minsann... Det känns inte riktigt som jag har hunnit med, men å andra sidan så brukar det kännas såhär varje år. "Oj, är det redan advent?" Men det går över...
Det var jättefint i kyrkan idag, och till min stora glädje fick vi höra båda evangelietexterna för söndagen. Jag gillar den alternativa texten från Lukas, och den lästes i predikan. Kören sjöng, det var ganska mycket folk, och för att vara en gråmulen dag med duggregn och kassa bihålor så mår jag förvånansvärt bra ändå. Jag fick läsa episteltexten förresten, men borde nog tackat nej till den uppgiften idag. Micken var inte på, och jag är förkyld och låter inget vidare. Jag är inte säker på att någon hörde, men det är inget att göra något åt nu.
Nu ska jag kura ihop mig med en mugg glögg och en lussekatt och ta det lugnt. Det har varit en intensiv och rolig helg, men nu är jag trött! Imorgon börjar julfastan och jag ska tänka ut en plan för hur jag ska förhålla mig till konsumtion under året. Jag har tänkt att jag inte ska köpa något åt mig själv under ett år, men måste bestämma mig för vad som går under kategorin "onödigt" så att jag inte står där och övertalar mig själv om att jag faktiskt visst "behöver" något jag får lust att köpa och inte har någon strategi. Vi har rensat på vinden inför flytten, och jag hittade pinsamt mycket kläder och grejer som vi har skänkt bort nu. Då skämdes jag och bestämde mig för att ha ett köpfritt år (efter ett förslag från barnprogrammet "skräp TV" som handlar om sopsortering och miljö) med tanke på hur mycket vi har, och ändå har ansett att vi kan köpa nytt. Hmmm...
Det tål att tänkas på...
Det var jättefint i kyrkan idag, och till min stora glädje fick vi höra båda evangelietexterna för söndagen. Jag gillar den alternativa texten från Lukas, och den lästes i predikan. Kören sjöng, det var ganska mycket folk, och för att vara en gråmulen dag med duggregn och kassa bihålor så mår jag förvånansvärt bra ändå. Jag fick läsa episteltexten förresten, men borde nog tackat nej till den uppgiften idag. Micken var inte på, och jag är förkyld och låter inget vidare. Jag är inte säker på att någon hörde, men det är inget att göra något åt nu.
Nu ska jag kura ihop mig med en mugg glögg och en lussekatt och ta det lugnt. Det har varit en intensiv och rolig helg, men nu är jag trött! Imorgon börjar julfastan och jag ska tänka ut en plan för hur jag ska förhålla mig till konsumtion under året. Jag har tänkt att jag inte ska köpa något åt mig själv under ett år, men måste bestämma mig för vad som går under kategorin "onödigt" så att jag inte står där och övertalar mig själv om att jag faktiskt visst "behöver" något jag får lust att köpa och inte har någon strategi. Vi har rensat på vinden inför flytten, och jag hittade pinsamt mycket kläder och grejer som vi har skänkt bort nu. Då skämdes jag och bestämde mig för att ha ett köpfritt år (efter ett förslag från barnprogrammet "skräp TV" som handlar om sopsortering och miljö) med tanke på hur mycket vi har, och ändå har ansett att vi kan köpa nytt. Hmmm...
Det tål att tänkas på...