flyttnign pågår
Annorlunda är ett bra ord just nu.
Vi har flyttat och kommit iordning ganska hyfsat, men det känns ovant att komma hem till ett hus som inte riktigt känns som hemma ännu. Det kommer att bli bra.
Gud är väldigt tydlig "hemma" och det är inte så att något känns fel eller så. Bara annorlunda, fast på ett bra sätt.
Av paret som vi köpte huset är bara hustrun kvar. Hon blev tyvärr änka för ett par veckor sedan, och våra tankar går ofta till henne nu när hon både har förlorat sin make som hon levt ihop med hela livet, och så sålt huset där de bott. Om det känns annorlunda för oss så kan jag bara försöka föreställa mig hur det känns för henne just nu...
Hon har lämnat kvar saker åt oss, som liksom följer med huset som hon sa. Fast hon var noga med att försäkra sig om att det inte gjorde något att hon inte tömde varje rum helt och hållet innan vi fick nycklarna. Hon var tacksam att få lämna kvar en del, speciellt garaget. Det är helt orört, med väggarna fulla med verktyg.
När vi kom dit efter att ha skrivit på pappren på banken möttes vi av krukväxter i fönstren, trädgårdsmöbler, mattor och tavlor. I köket hängde en jättefin gammal taklampa och det fanns stolar och möbler i en del rum. Det var fantastiskt och känsloladdat att stiga in i vårt nya hem, som samtidigt var en liten del av en gammal kvinnas liv och nu sorg eftersom hon måste flytta. De ville inte sälja, fast var tvungna för de var gamla och mannen var så sjuk. De hade tänkt sälja länge, men inte kunnat förmå sig till det. När vi var där på fika hos dem båda och skrev kontrakt pratade vi länge om att de skulle komma och fika i trädgården hos oss till sommaren, och jag lovade att bjuda på hemodlade jordgubbar från landet. De skaffade en lägenhet, och hann bo där tillsammans ett par dagar bara innan mannen dog.
Hustrun fick ta avsked av huset ensam, och när jag kom ner i tvättstugan så låg där en hög med dukar och gardiner nystrukna på en bänk. Jag blev helt överväldigad och bara föll på knä. Det har faktiskt inte hänt förut att jag knäfallit så impulsartat men det fanns inget annat jag kunde göra då. Det var så mycket kärlek där i tvättstugan, i högen med blommiga gardiner, att tiden försvann helt. Jag blir helt rörd nu också när jag tänker på det, hur hon stått där och vikt och valt ut vad hon ville lämna kvar, vad hon skulle ta med sig till sin lägenhet, och vad som skulle städas bort. Hur hon gått igenom sina saker, och lämnat kvar åt oss det som hon tror och hoppas att vi kan ha glädje av. Det är verkligen stort, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka henne så att hon verkligen förstår hur tacksam jag är att hon... ja, inte för gardinerna och dukarna i sig, utan för att hon... finns... ja, jag vet ju inte. Det är bara så fint och så vemodigt på samma gång.
Undrar hur hon mår... Hur det känns för henne att vi bor i hennes hus. Det måste ju kännas lite så tänker jag...
Det är med respekt vi öppnar lådor och lägger våra saker på hyllorna i klädkammaren och i köksskåpen. Det är med tacksamhet vi tänder de kvarlämnade lamporna och går genom hallen. Det känns annorlunda, och bra...
Återkommer väl igen när vi har fått igång internet hemma.
Vi har flyttat och kommit iordning ganska hyfsat, men det känns ovant att komma hem till ett hus som inte riktigt känns som hemma ännu. Det kommer att bli bra.
Gud är väldigt tydlig "hemma" och det är inte så att något känns fel eller så. Bara annorlunda, fast på ett bra sätt.
Av paret som vi köpte huset är bara hustrun kvar. Hon blev tyvärr änka för ett par veckor sedan, och våra tankar går ofta till henne nu när hon både har förlorat sin make som hon levt ihop med hela livet, och så sålt huset där de bott. Om det känns annorlunda för oss så kan jag bara försöka föreställa mig hur det känns för henne just nu...
Hon har lämnat kvar saker åt oss, som liksom följer med huset som hon sa. Fast hon var noga med att försäkra sig om att det inte gjorde något att hon inte tömde varje rum helt och hållet innan vi fick nycklarna. Hon var tacksam att få lämna kvar en del, speciellt garaget. Det är helt orört, med väggarna fulla med verktyg.
När vi kom dit efter att ha skrivit på pappren på banken möttes vi av krukväxter i fönstren, trädgårdsmöbler, mattor och tavlor. I köket hängde en jättefin gammal taklampa och det fanns stolar och möbler i en del rum. Det var fantastiskt och känsloladdat att stiga in i vårt nya hem, som samtidigt var en liten del av en gammal kvinnas liv och nu sorg eftersom hon måste flytta. De ville inte sälja, fast var tvungna för de var gamla och mannen var så sjuk. De hade tänkt sälja länge, men inte kunnat förmå sig till det. När vi var där på fika hos dem båda och skrev kontrakt pratade vi länge om att de skulle komma och fika i trädgården hos oss till sommaren, och jag lovade att bjuda på hemodlade jordgubbar från landet. De skaffade en lägenhet, och hann bo där tillsammans ett par dagar bara innan mannen dog.
Hustrun fick ta avsked av huset ensam, och när jag kom ner i tvättstugan så låg där en hög med dukar och gardiner nystrukna på en bänk. Jag blev helt överväldigad och bara föll på knä. Det har faktiskt inte hänt förut att jag knäfallit så impulsartat men det fanns inget annat jag kunde göra då. Det var så mycket kärlek där i tvättstugan, i högen med blommiga gardiner, att tiden försvann helt. Jag blir helt rörd nu också när jag tänker på det, hur hon stått där och vikt och valt ut vad hon ville lämna kvar, vad hon skulle ta med sig till sin lägenhet, och vad som skulle städas bort. Hur hon gått igenom sina saker, och lämnat kvar åt oss det som hon tror och hoppas att vi kan ha glädje av. Det är verkligen stort, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka henne så att hon verkligen förstår hur tacksam jag är att hon... ja, inte för gardinerna och dukarna i sig, utan för att hon... finns... ja, jag vet ju inte. Det är bara så fint och så vemodigt på samma gång.
Undrar hur hon mår... Hur det känns för henne att vi bor i hennes hus. Det måste ju kännas lite så tänker jag...
Det är med respekt vi öppnar lådor och lägger våra saker på hyllorna i klädkammaren och i köksskåpen. Det är med tacksamhet vi tänder de kvarlämnade lamporna och går genom hallen. Det känns annorlunda, och bra...
Återkommer väl igen när vi har fått igång internet hemma.
Kommentarer
Trackback