Flygande tankar

Alltså, det här med sömn är ett ständigt återkommande problem för mig. Synd att det inte går att bunkra sömn, för då skulle jag sova ett par dagar i sträck så att jag hade sömntimmar så det räckte ett tag frammåt. Vad praktiskt det skulle vara!

Nu har jag två mer eller mindre sömnlösa nätter bakom mig, och jag närmar mig gränsen för vad jag klarar av känner jag. Jag höll på att somna på morgonrapporten på jobbet idag. Jag höll på att somna vid frukostrasten, jag höll på att svimma innan lunch, och jag vet faktiskt inte hur jag har fått eftermiddagen att gå hemma med barnen. Vi har varit ute, jag har stirrat tomt framför mig och bara "stängt av" mig för alla onödiga intryck. Fast det var högre till tak ute än det varit på flera dagar. Precis innan det blev mörkt sprack det upp och vi fick se en skymt av den blåa himlen mellan molnen som blev rosafärgade i solnedgången. Vackert! Och när man inte sett annat än tjocka gråa moln som en tung filt över trädtopparna på flera dagar så är det skönt att få lite rymd igen.

Inatt vill jag sova. Hoppas alla barnen sover gott (för då lär jag också göra det) och imorgon vill jag inte vara såhär trött längre. Om vi hade haft en såndär liten rund pappburk med chokladglass som "alla" tröstar sig med i amerikanska komedier, så hade jag kastat mig över den här och nu. Men ingen chokladglass i sikte, så jag får väl tycka synd om mig själv utan glass ;-)

Kan det ligga något i att vi gör saker, i tron att de betyder något annat för oss än de egentligen gör?

Försvarsmekanismer är kanske ganska lätta att upptäcka om man är medveten om hur de kan fungera, och igår läste jag något intressant. Ganska invecklat och förmodligen överkurs by far för min hjärna, men en sak fastnade speciellt, och det handlade om huruvida vi rationaliserar, och anger falska motiv för våra riter så att vi inte behöver se våra verkliga avsikter i ansiktet.
Kan det t.ex. vara ett sätt att "hämnas" på Jesus att fira nattvard? Att vi mer eller mindre avrättar honom igen då vi delar brödet och på så sätt får utlopp för vår avundssjuka eftersom Jesus är något vi själva inte kan bli, fast vi önskar att vi vore?

Ungefär så uppfattade jag det jag läste i alla fall, men jag vet inte om jag missade något viktigt bland alla långa ord som jag bara halv-förstår. 

Jag har verkligen funderat på det där. Är människan så komplicerad att hon inte för sig själv kan erkänna, eller ens vara medveten om sina motiv alla gånger? Inte undra på att vi behöver Jesus! Att man kan få nattvarden till en hämndauktion har jag väldigt svårt att förstå, men den som kläckte idén gjorde det kanske inte helt utan anledning? Vad är vi för konstiga filurer vi människor egentligen?

Idag har vi varit lediga hela familjen samtidigt för första gången på länge känns det som.
Jag har gått omkring som i en dimma hela dagen. Helt utmattad och bara gäspat och satt mig ner så fort jag fått chansen. Det är som att kroppen går på ren vilja när jag vet att jag måste orka si eller så mycket, men sen när jag vet att jag inte behöver springa benen av mig så orkar jag knappt röra mig alls. Jag sov i två timmar idag mitt på dagen, och jag skulle utan problem kunnat sova två timmar till om ingen hade väckt mig. Jag är så trött!

Imorgon har vi också ledigt tillsammans. Vilken lyx! *glad*  Två dagar i rad tillsammans, och inga inplanerade "måsten" eller annat. Vi ska på familjegudstjänst på förmiddagen (om vi känner för det, fast det tror jag vi gör), och sen har vi resten av dagen kvar.

Jag har tänkt på min allra bästa vän idag. Hon flyttade tillbaka till sitt hemland för sju år sedan, och vi har inte träffats sedan dess. Till en början ringde vi ofta, skickade brev och bilder till varandra och tänkte att vi aldrig skulle förlora kontakten. Vi skulle åka och hälsa på varandra, men det har inte blivit av. Det är för dyrt, både för henne och mig, och tiden finns inte riktigt att åka mellan länder sådär när man har familj och jobb att sköta heller... Ibland skickar vi varandra en rad, och det är något halvår sedan vi pratade i telefonen med varandra, men kontakten håller på att dö, och det är inte så konstigt egentligen. Även om jag saknar henne, och fortfarande vårdar minnet av vår vänskap (och vet att det är ömsesidigt) så är det väl tidens gång. Vi har inget gemensamt längre förutom vårt förflutna, och på det kan man inte bygga vidare en relation hur länge som helst. Tråkigt, men jag ber för henne ofta och hoppas hon har det bra där i sitt land och i sitt liv.*torkar en ensam tår ur ögat*
Nu ska jag gå och sova igen...

Jag drömde i halvvaket tillstånd, på något konstigt sätt visste jag att jag var vaken, men jag var så nära sömn ändå att jag lika gärna kunde låta mig flyta in i drömmen och sova vidare och förmodligen inte minnas något av den alls nu. Men jag gick upp, för jag ville minnas.

Jag drömde att jag var trött, sådär otroligt trött som jag bara var när jag var tonåring och mamma väckte mig för femte gången och sa att jag var tvungen att gå upp. Då brukade jag låsa in mig i badrummet, sätta igång duschen och kura ihop mig på badrumsgolvet på en handduk och sova vidare. Mamma trodde jag duschade länge, och jag kunde sova lite till, tills hon förstod att jag låg och sov där inne och knackade på dörren. (Utan mamma hade jag nog aldrig kommit till skolan i högstadiet...) Fast det hörde inte till saken...

Jag drömde att jag var så trött att jag inte orkade gå längre på den dammiga torra grusvägen. Jag vet inte hur länge jag hade gått eller vart jag skulle, det framgick inte i min dröm, men jag var trött, törstig och smutsig. Jag kurade ihop mig i diket, i fosterställning och skulle just somna, det var natt. Då kom någon gående, fast ingen vanlig människa. Jag såg inte hur han såg ut, mer än att han var enorm, stor som tre fyra vuxna män, och så skred han fram som om han inte rörde vid marken. Bakom honom gick ännu en man, som jag inte såg alls, jag bara visste ändå att det var två stycken som kom emot mig. Månen lyste rakt på dem och deras ljusa kläder bländade mig nästan. Jag slöt ögonen och kröp längre ner i diket och gömde mig i en lerpöl under någon slags buske som plötsligt bara fanns där. Jag frös, och började gråta tyst för jag skämdes inför dom som kom emot mig eftersom de var så rena och jag var så smutsig och pinsam som låg och sov sådär ute bredvid vägen. Jag ville inte att de skulle få syn på mig.
Tiden stod stilla, hur länge skulle jag behöva ligga och frysa innan jag vågade öppna ögonen igen?
Plötsligt kännde jag hur någon lyfte upp mig, med ett stadigt och bestämt tag grep någon tag om mig och lyfte upp mig, ställde mig mitt på vägen i solljuset och värmen. Jag förstod att det måste varit han som var så stor som kunde lyfta mig på det viset, men jag kunde inte fatta hur han hittade mig i mörkret. Inte förrän jag märkte att det blivit dag och att busken jag gömt mig under försvunnit lika plötsligt som den fanns där tidigare. Lerpölen jag legat gömd i var inte en lerpöl utan en bäck med så klart vatten att man såg ända till botten, jag var inte smutsig och solen hade gjort mig varm och mina kläder torkade. Jag vågade inte vända mig om mot männen, jag visste inte vad jag skulle säga eller vad de ville mig. Jag började gå längs vägen igen, samma väg som jag inte orkade gå tidigare, men nu var den annorlunda. Det var en skogsväg nu, det växte gräs och bäcken rann vid sidan av vägen. De gick bakom mig och jag var inte trött...

Svårt att klä en dröm i ord, för i drömmen känns ju inget konstigt, men det låter ju väldigt märkligt att beskriva det såhär. För mig var det ändå en ovanlig dröm, inte för att den var konstig och overklig, för det är väl alla drömmar, utan för att den började dåligt och slutade bra. De flesta andra drömmar jag minns slutar med att jag vaknar i panik och blir lättad över att jag bara drömt. Det här var en sån dröm som var behaglig, och jag skulle kunnat fortsätta att drömma, och gå på den nya härliga vägen, men då hade sömnen förmodligen suddat ut minnet av drömmen som sagt, och även om jag drömt färdigt och fått se vart vägen leder så hade jag inte kommit ihåg det idag... Fast nyfiken på fortsättningen blev jag allt ska erkännas.