kärlek
Igår låg jag som vanligt bredvid dottern när hon somnade, och det är ofta då jag börjar fundera på olika saker. Igår bad jag som jag ofta gör att Jesus skulle vara med henne när jag gick upp, så att hon inte behöver känna att hon blir lämnad ensam. Jag tänker att man nog kan känna om man är ensam eller inte, även om man sover. I alla fall är jag en sällskaps-sovare, och jag sover inte alls lika bra om jag ligger ensam i ett rum.
Hur som helst så började jag fundera på kärlek, och om det är möjligt att känna och förmedla kärlek utan inblandning av Gud. Jag har nog inte funderat så mycket över det förut... Har människan förmåga att av egen kraft frambringa kärlek, eller kommer den från Gud och bara därifrån? Jag kan bara gå till mig själv, och tänka på hur enormt mycket jag älskar mina barn. Kärleken kan svämma över i mig ibland när jag ser barnen, och det med sådan kraft att jag blir alldeles varm, hjärtat slår fort, jag blir tårögd av lycka över att de finns och... ja, det går inte riktigt att beskriva, men det är verkligen stort. Sådan kraft måste komma från Gud. Det finns ingen annan möjlighet. Kärleken är det finaste och renaste jag kan tänka mig, och med den kraft kärleken kan slå till måste den komma utifrån (uppifrån) och inte innifrån, för så mycket kraft kan inte rymmas i lilla mig. Det är som en stark vind som blåser genom hjärtat och vidare till den det berör. När jag pussar mitt sovande lilla barn på pannan, och känner hur mycket jag älskar henne, är det då Gud som skickar henne kärleken, genom mitt hjärta? Gud som älskar henne, och jag bara är den lyckliga genom vilken en del av kärleken tar sin väg innan den når fram?
Tål att tänkas på...
Hur som helst så började jag fundera på kärlek, och om det är möjligt att känna och förmedla kärlek utan inblandning av Gud. Jag har nog inte funderat så mycket över det förut... Har människan förmåga att av egen kraft frambringa kärlek, eller kommer den från Gud och bara därifrån? Jag kan bara gå till mig själv, och tänka på hur enormt mycket jag älskar mina barn. Kärleken kan svämma över i mig ibland när jag ser barnen, och det med sådan kraft att jag blir alldeles varm, hjärtat slår fort, jag blir tårögd av lycka över att de finns och... ja, det går inte riktigt att beskriva, men det är verkligen stort. Sådan kraft måste komma från Gud. Det finns ingen annan möjlighet. Kärleken är det finaste och renaste jag kan tänka mig, och med den kraft kärleken kan slå till måste den komma utifrån (uppifrån) och inte innifrån, för så mycket kraft kan inte rymmas i lilla mig. Det är som en stark vind som blåser genom hjärtat och vidare till den det berör. När jag pussar mitt sovande lilla barn på pannan, och känner hur mycket jag älskar henne, är det då Gud som skickar henne kärleken, genom mitt hjärta? Gud som älskar henne, och jag bara är den lyckliga genom vilken en del av kärleken tar sin väg innan den når fram?
Tål att tänkas på...
Kommentarer
Trackback