Flygande tankar

Jag vet inte om jag har en "tjurig" attityd till Bibeln ibland... Jag tycker inte det, men det kanske uppfattas så. Tänker jag efter så har jag väl mer gnällt än lovordat här på bloggen, och det är inte rättvist, så här kommer ett inlägg som lite jämvikt.

Jag gillar faktiskt Paulus, trots att jag inte alltid förstår hur han menar eller håller med om allt jag tror att han säger. Jag försöker förstå, och jag försöker också förstå att jag är barn av min tid, liksom alla människor som skrivit ner sina berättelser i Bibeln är barn av sin tid. Att jag i mitt sammanhang ofta är långt från det sammanhang där texterna skrevs, och att det förmodligen är i princip omöjligt att läsa helt rättvist och öppet, för mina tankar och tolkningar färgas av mitt liv. Jag hade förmodligen läst och tänkt annorlunda i en annan kontext, och därför kan jag inte annat än att läsa med respekt, både för vad Gud har att säga till mig idag här i mitt liv, men också för vad författaren har för erfarenheter och upplevelser med sig, och vad det betydde i den tid det skrevs och har betytt för generationer av kristna före mig (och kommer att betyda för de som läser det i framtiden.)

Jag gillar GT. Jag är verkligen fascinerad av Israels historia, även om jag mellan varven gör stora ögon över den gudsbild som målas upp. Gud blir ju inte mindre för mig bara för att Bibeln ger en mångfasetterad bild - tvärtom. Gud är större än människor kan förstå. Både för de som levde då, och för oss som lever idag. Jesus läste gamla testamentet, och tar sig inte för att ändra på något som är skrivet. Människors upplevelse och tolkning av Gud är inte fullkomlig (ens i Bibeln) tror jag, men det jag får ut av att läsa Bibeln är oerhört värdefullt för mig. Jag tror på Gud, och litar på att få hjälp att läsa och förstå det jag behöver förstå, utan att tro att jag verkligen har fattat. Jag tror att profeterna har något att säga idag också, och poesin i GT överträffar all annan poesi jag hittills har stött på. Helig skrift, minsann!
Jag tror på Gud i Bibeln, inte på Bibeln som Gud. Det är stor skillnad för mig, men nog är Bibeln bra mycket mer än en samling böcker. Fick jag välja bara en enda "pryl" att äga så skulle det vara Bibeln.

Men visst... Evangeliet är viktigast för mig. Det är min trygghet i livet, och det jag oftast återkommer till när jag läser, men utan GT skulle mycket mer av NT vara frågetecken för mig, och breven är också viktiga och har mycket att berätta om hur de första kristna - de som hade levt tillsammans med Jesus eller i samma kultur och tid som honom - uppfattade honom och sig själva i förhållande till Gud.

Sådär! Nu kan jag gå och lägga mig :-)

På söndag är det första söndagen i advent. Jag hinner inte riktigt med känner jag... Det är vinter, tror jag. I och för sig är vi kvar i November, men lite snö har vi fått, och idag lyser solen och det glittrar på grannens tak.
Jag har håltimme nu, och sitter hemma hos mina föräldrar. Jag är förkyld och lite ynklig, så jag åkte hit istället för att sitta i skolan. Jag hoppades att mamma skulle ha dadlar i skafferiet, för det bästa med att vara förkyld är att då är det så gott med dadlar och varm mjölk, men här fanns bara choklad som tröstätning, och det kan jag lika gärna vara utan...
Jaha... Så framför internet hamnade jag. Inte helt oväntat kanske.

I fredags var jag på äventyr i Göteborgstrakten hos en vän. Det var jättefint att få träffas och prata och dricka vin med en trevlig vän, och prata om Gud halva natten... För mig var det välbehövligt att få samtala lite med någon annan än maken och barnen. Och sedan jag kom hem i lördags har tiden sprungit.
Vi har packat en hel del, men med tanke på att det bara är lite mer än en vecka kvar tills vi flyttar så har vi ganska mycket kvar att göra tror jag. Fast konstigt nog så känner jag mig inte så stressad över det faktiskt. Det ordnar sig... Hela grejen med flytten är lite som ett "extraknäck" på något sätt. Jag har nog inte riktigt tagit in att vi verkligen ska flytta, utan driver runt hemma bland kaoset och ser lite lagom oberörd och lätt förvirrad ut när jag försöker få något gjort. Jag har ingen aning om hur man bör organisera upp ett sånt här projekt egentligen, men det visar sig väl sedan vad vi borde gjort annorlunda... Då är det så dags ;-)

Jag är inte rädd för döden. Jag tror inte på döden helt enkelt, så egentligen borde jag inte fundera så mycket över det heller, men de senaste dagarna har jag tänkt en hel del på klimathoten, och undrat vad som faktiskt håller på att hända med vår värld. Det ser ju inte helt ljust ut liksom. Det senaste jag hört i klimatfrågan är att bäst-före-datumet nu beräknas hamna ca 25 år framåt i tiden ifall vi inte gemensamt hela världen sätter i hälarna och bromsar allt vi kan. Det handlar inte om 75 eller 100 år längre, utan nu måste vi ta ställning. Lite vibbar från GT får jag allt. Domsprofetior mot Israel, och hot om allt förfärligt som skulle drabba ifall inte folket omvände sig. Är det dags att folket omvänder sig nu kanske? Vänder sig tillbaka till en livsstil som inte förstör den värld Gud gett oss att leva i och av, och ta hand om på bästa sätt...

Håhåjaja... Och domssöndag är det.

Det som faktiskt skrämmer mig en aning är tanken på mina barns framtid. Jag är för egen del beredd att ta konsekvenserna av hur jag har levt. Men om det värsta som kan hända händer med världen så blir det en tuff match, och jag vill inte att mina barn ska lida. Det är väl oundvikligt i så fall antar jag, och just det lidandet skrämmer mig. Att behöva stå ut med att människor jag älskar har det svårt... Det är kärleken som gör ont helt enkelt. Det är kärleken som är viktig, och vilket lidande som helst skulle vara helt okej för mig, bara det inte drabbade någon annan. Fast jag får väl inte välja. Bara lita på att Gud är med och hjälper oss igenom det vi själva har valt, hur det än drabbar...

Så... på min önskelista idag:
Låt oss inte fortsätta förstöra världen. Hjälp oss att förstå hur viktigt det är att vi gemensamt tar ansvar globalt så att vi har en chans att rädda vad som återstår. Mycket är redan förstört, men mycket mer står på spel. Hjälp oss Gud att förstå vad vi håller på med, och ge oss kraft att bryta våra dåliga vanor. Jesus kom tillbaka innan vi har tagit död på varandra och hela världen. Rädda oss! Ta oss med dig härifrån!

Men lite rädd är jag nog ändå... För vad som händer innan döden. Döden är ju en gräns som är satt för oss alla, och som vi måste gå igenom. Bortom döden finns inget som skrämmer mig. Där är allt bra! Men vägen dit är ju här, och... Jaja. Det visar sig! Det blir ju inte bättre av att jag grubblar på det i vilket fall som helst...

Det var fint i kyrkan idag. Jag var i kapellet på skolan, och där finns ett så vackert kors ovanför altaret. Idag var det precis vad jag behövde. Ett tomt kors. Livet vinner. Jesus lever. Korset är tomt, och graven är tom. Döden finns inte där, och vi får också komma till livet genom korset. Där får vi dö, när den dagen kommer, och där får vi uppstå. Resten bleknar liksom vid det löftet...

Jag är nog mer tacksam än orolig trots allt. Det ordnar sig alltid på något sätt. Så länge vi lever så får vi göra det så bra vi kan helt enkelt, och jag har aldrig hört talas om någon som misslyckats med att dö, så det ordnar sig nog också ;-) Gud är god!

Aah! Det är fotboll på TV så ingen saknar mig om jag sitter här ikväll :-)

Det har varit en lång dag. Vi har varit i stan med skolan och haft lite olika uppgifter i samband med globala veckan.
Vi fick veta att svensken i genomsnitt gör av med 200 liter vatten varje dag. 200 liter! Det är ju helt bisarrt! *ryser* Jag visste att vi slösade mycket, men att det handlar om sådana mängder hade jag faktiskt ingen aning om... Som tur är flyttar vi till ett hus där det inte finns något badkar. Det kommer att spara in en hel del vatten, för barnen badar i alla fall ett par gånger i veckan nu. Om det inte vore så dyrt (nä, jag har inte kollat pris, men vi har inte pengar till några "projekt" över huvud taget) skulle jag vilja byta till mulltoa också. Jag har en kompis vars föräldrar har mulltoa, och det är väldigt fräscht och inte alls något obehagligt utedassigt över det. Då är det faktiskt bra mycket mer obehagligt att spola toaletten tycker jag - speciellt såna gamla toaletter som inte går att snålspola - med flera liter dricksvatten rakt ut i avloppet.
Ja, och så kan vi ju gå med tvätten till sjön, och ta med oss disken på samma gång... Snacka är ju lätt liksom... Men jag blev faktiskt lite träffad av just vatteninformationen, det borde ju inte vara så värst svårt att minska en sån skyhög siffra ordentligt. Vem behöver 200 liter vatten om dagen? Inte ens en törstig kamel i öknen behöver så mycket vatten för att hålla sig vid liv...

Och så har jag fått träffa konfirmander igen. De säger inte så mycket... Hoppas de tänker desto mer. Men det är väldigt roligt att få vara med och försöka gissa sig till vad de funderar på ;-)
På andakten lyssnade vi på texten om fåren och getterna. Det är ju domsöndag om några dagar. Jag blir faktiskt lite konfunderad ibland när jag hör den texten. Om det hade varit Paulus som sa det skulle jag nog ha kunnat ta det bättre, men nu var det ju Jesus, och då känns det genast lite viktigare att försöka förstå. Men det göra jag inte... Jag förstår poängen med "allt det ni gjort/inte gjort för dessa mina minsta har ni också/inte heller gjort för mig". Men det här med sorteringen, och evigt straff känns inte så upplyftande. Jag tror faktiskt inte att Gud sänder människor till evigt straff. Inte på det sättet som man lätt får en bild av i Bibeln i alla fall. Gud är kärlek, tror jag. Jag tror inte att Gud är hämndgirig och bestraffar genom att låta människor brinna och lida. Det vore orimligt för mig att få ihop bilden av en kärleksfull förlåtande Gud, med alla Jesusord om elden och straffen. Det funkar inte. Det måste vara något annat än människor som ska sorteras ut. Synden ur människan kanske? I så fall funkar det med kastskoveln också. Och kanske till och med texten om höger öga och handen som förleder, och man gör bäst i att hugga av/riva ut... Människor är både getter och får, både agnar och vete? Ögonen kan förleda eller leda rätt, händer kan både hjälpa och skada. Domen är att bli "sorterad" och ren, en gång för alla. Att bli rättvänd, och allt annat utplånas... ? Kanske...?
Men varför sa han sådär? Var det vad som funkade bäst på folk då? Skulle lärjungarna inte kunna ta till sig tankar om att synden sitter så djupt i varje människa att vi inte kan sortera ut den själva och vara så rättfärdiga som Gud faktiskt kräver. Om det vore möjligt att klara sig själv, om vi kunde bara vi försökte tillräkligt mycket, skulle ju inte Jesus behövt komma. Men det kanske inte var läge att förklara det för folk innan de fått se med egna ögon att han faktiskt gick i döden för kärlekens skull. Att han besegrade synd och död och uppstod... Vem skulle trott på det i förväg liksom... Det är tillräkligt svårt att fatta efteråt, trots att folk sett Jesus uppstånden med egna ögon. Att det finns massor av människor som levt långa liv i efterföljelse, och varit så trosvissa att de själva mött döden för tron på Jesus. Att det finns tänkare och teologer och Paulinska brev och allt möjligt att fundera över nu gör ju att det kanske är lättare för oss att ta till oss "flummiga" tankar om Gud, än för dem som levde på Jesu tid.

Oj vad jag skriver... Det var inte riktigt meningen... Och nu hinner jag inte läsa igenom heller för det låter som någon håller på att vakna i rummet intill... Får väl läsa igenom och fundera vidare en annan dag...

Det är jubileum på min blogg idag. Inlägg nummer 200! Det firar jag genom att blogga dagens guldkorn.

* Doften av nybryggt kaffe och stearinljus i köket. Tidig morgon, innan det börjat ljusna. Då hör jag sovrumsdörren gå upp och små fötter tassar genom hallen. En rufsig dotter dyker upp i köket, och gnuggar sig yrvaket i ögonen, sträcker armarna mot mig och kommer upp i mitt knä och kurar ihop sig som en liten boll innanför min kofta. Hon somnade där, och sov i en kvart till innan killarna kom upp och morgonen var i full gång. En ljuvlig glädjefylld stund, stilla i mörkret med hela famnen full av kärlek.

* Ensam i kapellet, fortfarande morgon, men inte bitti... Stilla igen, efter frukost, väskpackning, påklädning, lämning på skola och dagis. Bön är stort!

* Hysteriskt rolig klasskompis i minibussen på väg hem från universitetet :-D Jag skrattar fånigt för mig själv igen nu när jag tänker på det...

* God soppa och nybakat bröd

* Pojken med de stora bruna ögonen som glittrar av skratt när jag hämtar honom på dagis. Ett varmt välkomnande i tamburen och en teckning föreställande en taxibil och en polisprinsessa.

* Sjuåring som sjunger för lillasyster, bara för att få höra henne skratta när han sjunger fel med flit.

* Lillasyster som skrattar tills hon får hicka, och skrattar ännu mer för att det är så roligt att hicka. Storebror som tillslut ligger på golvet och vrider sig i skrattkramp för att syrran är så knasig. (Knäppast vinner i vår familj... Det brukar bli oavgjort!)

* Tre barn, och deras far, som sover. Jag fick en stunds lugn och ro igen, och nu sitter jag här och är tacksam och glad :-)

Vad är äkta?
Allt är ju sammanflätat med så många trådar att det är omöjligt att skilja ut det som är äkta från det som är... ja, vaddå? oäkta?
Svarta och vita trådar tätt tillsammans blir grått på håll. Olika grå nyanser beroende på ifall det är flest svarta eller flest vita trådar just i den randen av livsväven, men alla trådar går i varandra på något märkligt sätt. Svart eller vitt är det aldrig.

Jag ville skriva om vaksamhet och väntan. Jag tycker det är en vacker överskrift.
Jag tycker Paulus låter lite väl självgod i dagens episteltext, men jag kanske bara är på dåligt humör. Kanske är det så att det han säger gör mig orolig. Kanske består jag inte provet... Jag tänker inte ens försöka undersöka om jag har tro. Det känns inte som det är upp till mig att avgröa liksom. Gud vet vad som är äkta. Inte jag... Jag vill tro, men det är inget jag kan bestämma själv. Jag lämnar det till Gud, och ber att få fortsätta, att i alla fall tro att jag tror. Kan man verkligen göra mer? Vem består egentligen provet? Tack Jesus för att vi får komma till dig trots att vi inte på något sätt gjort oss förtjänta av det. Så tror jag att det är! Tack Gud, för den tro du ger mig...

Det är riktigt vinterväder nu. Marken är kall och frusen, och ett tunt lager snö ligger på gräsmattan.
Igår var soluppgången helt underbar. Himlen var randig och såg ut som den glödde i varm orange och violett, och solen steg som en eldboll över skogen. Det har sina fördelar att behöva åka kall bil tidigt om morgonen ibland.
Men kallt är det. Jag fryser precis hela tiden, det spelar ingen roll hur mycket jag klär på mig, eller om jag sitter med jackan på. Det kommer inifrån. Just nu sitter jag insnurrad i en filt, men händerna är som isbitar ändå... Men det brukar gå över framåt januari sådär, kroppen ställer väl om sig eller nåt, eller vänjer jag mig vid att frysa och lägger inte märke till det längre efter ett par veckors kyla. Hur som helst så är det fint med snö och stjärnklar vinterhimmel. Det är mysigt att promenera i mörkret när det är minusgrader, för det gnistrar i asfalten av iskristallerna då, och så är det lite spännande att se hur fort man kan gå utan att halka ;-)

Jag är trött! Det finns väl bara en sak som hjälper antar jag, så jag ska vila... Jag blir så håglös när jag sovit för lite, och just nu är jag ganska låg och suckig. Det känns inte som jag gör någon nytta, och det är jobbigt. Jag känner mig lite låst nästan, för jag kan inte göra mycket mer än jag faktiskt gör heller, så det jag borde göra är att gilla läget, men jag får så dåligt samvete ibland för det känns som jag borde göra något mer.
Jag har mycket att göra i skolan, och det tar tid att få uppgifterna gjorda, men frågan är om jag lär mig något... Eller, det är klart jag gör, men på något sätt känns det ändå som jag "fuskar" för jag lägger inte lika mycket tid på skolan som jag borde, och ändå blir saker färdiga i tid och det funkar. Familjen får min tid på helgerna, men nu känns det som vi "fuskar" med det också, för det är så mycket som ska göras och vips har en helg gått och vi har bara jobbat...
Och så blir jag splittrad och funderar på om jag verkligen gör det som är viktigt. Om jag ser människor runt omkring mig på riktigt, eller om jag är så instängd i min egen lilla värld av studier och planering av en massa saker att jag inte tar vara på kärleken och livet.
Jag kan känna mig så ensam ibland, och inte förstå hur det är möjligt när jag träffar så mycket folk varje dag. Jag blir liksom helt inåtvänd, och känner det som om den enda gemenskap jag har som är på riktigt är gemenskapen med Gud när jag ber.
Så ska det väl inte vara... Vem har nytta av mig då? Jag undrar verkligen... Men jag ÄR faktiskt helt slutkörd, och det blir nog lättare att tänka klart om/ när jag får vila ut ordentligt. Jag är ju inte ensam liksom, det bara känns så för att jag är trött och förvirrad och inte riktigt orkar vara uppåt och öppen just nu... Hoppas jag...
Jag brukar inte vara sån här...

Jag köpte the BOOK för ett tag sen. Gamla testamentet som magazin. Tyckte väl egentligen inte det var någon höjdare att läsa Bibeln på det sättet, men nu när nya testamentet också kommit ut som bibelblaska så kan jag inte hjälpa att jag nog ändå vill ha den också. Om man nu ändå ska ha en bibelblaska i sin ägo så är det ju lika bra att den är komplett liksom ;-) Eftersom maken är försenad från jobbet, och jag missar mässan ikväll eftersom jag är ensam med barnen (fast jag kan åka in till stan istället lite senare i och för sig) så kanske jag råkar beställa den när jag ändå inte har något bättre att göra än att sitta vid datorn och glo...

Hmmm... Annars vet jag inte om det har rört sig något i mitt huvud. Tror inte det. Jag är lite avtrubbad av en massa pluggande om nätterna och sömnbrist...

Jag har just varit i kyrkan, och sitter och väntar på att dottern ska vakna. Jag skulle kunna göra något annat än att sitta här, men jag orkar inte just nu. Och när orkar jag något alls? Ibland funderar jag på varför jag skriver över huvud taget. Det tar tid, och för det mesta är det som kommer upp på skärmen till ingen som helst nytta. Jag är ju som en gammal tant som sitter och pratar för mig själv...

Vi ska snart flytta. Det finns alltid något att göra, antingen hemma eller skolarbete. Jag har en hög böcker som jag vill läsa, men inte kan ta mig för att öppna ens, och så den osorterade pappershögen som bara växer. Slutar jag skriva så växer den i alla fall inte lika fort, och då har jag en chans att ta itu med den. Jag borde spilla kaffe på tangentbordet helt enkelt... Eller nä... jag får försöka skärpa mig ändå, och ta tag i saker som måste göras.

Fast först måste jag tänka lite högt här (som vanligt.) Jag funderar på öknen, eller på känslan av att Gud har gömt sig eller hur man nu beskriver det. Idag sjöng vi en psalm i kyrkan som jag har glömt numret på, och min egen psalmbok ligger i bilen (hoppas jag, annars har jag glömt den någonstans) men det är en textrad, eller egentligen en hel vers, som jag inte heller kan exakt, men det går ut på att upplevelsen aldrig varit större än "den dag jag kom till tro". (Jag måste nog kolla upp, får väl tänka vidare senare eventuellt...) Hur som helst så kan jag inte låta bli att fundera på om jag någonsin haft en sån där riktig "aha-upplevelse" Jag tror inte det, för det skulle jag väl minnas i så fall. Och om jag inte kan säga exakt när jag fattade att Gud finns, så kan jag väl inte ha upplevt någon öken heller? Alltså, kontrasten det måste vara att få erfara Gud, från att inte ha gjort det tidigare, måste vara enorm, och det skrämmer mig att jag inte kan ens föreställa mig hur det kan vara att känna det som att Gud inte finns.

Ingen slipper undan sägs det. Alla går vi genom öknar, och tvivlar (fast tvivlar gör jag ju ändå mellan varven för all del) och jag är lite rädd ibland faktiskt. Alltså, jag vet ju att ingen lever utan Gud, men att många upplever det så. Alla som inte tror t.ex. Men jag skulle nog inte orka. Gud är mitt liv, och om jag inte kunde tro det kunde jag lika gärna sluta andas liksom...
Men samtidigt så tänker jag att jag inte behöver bekkymra mig om det där, för Gud vet hur jag funkar. Det kanske inte behöver vara så dramatiskt att jag måste tvivla på Guds existens liksom. Det kanske är så att jag visst har varit i öknen. Det har definitivt funnits perioder då jag bara har levt på hoppet, och "gamla erfarenheter" jag haft av Gud. När jag inte har kunnat se och höra, utan bara med förnuftet vetat om att Gud är med mig fast jag inte märker det, men det jämfört med att inte ha det där hoppet och den där teoretiska tron på Guds ständiga närvaro, känns ändå inte alls lika hemskt. Men jag kanske rör till begreppen för mig själv.

Jaja... Det visar sig kanske...
Förlåtelse, på tal om något helt annat (dottern sover fortfarande...)
Jesus säger att vi ska förlåta sjuttiosju gånger. Utan gräns tror jag det symboliserar. Det är också en sån där uppmaning som det svindlar när jag hör. Av uppriktigt hjärta. Förlåtelse... Och så till det en berättelse om en kvinna som blivit brännskadad av napalm och flera år senare kramar om mannen som gett order om att släppa bomberna och säger att hon förlåter.
Jesus bad för oss människor när han hängde på korset. Det är han som säger åt oss att förlåta varandra, eftersom vi får förlåtelse av Gud. Visst är det lätt att ta till sig och hålla med om, men nog är det svårt ändå. Till och med småsaker vill stanna kvar ibland. Sånt som jag verkligen vill glömma bort, och av uppriktigt hjärta förlåter. Inga problem, livet går vidare, men det stannar envist kvar en liten rest innuti. Inte ilska eller harm, utan vetskapen om vad det nu var som hände. Det kanske måste vara så, för att vi är människor. Vi blir skadade, och läker, men ärren vittnar om att vi inte är fullkomliga?

Nu har jag suttit här alldeles för länge!

Vi har fått snö!
Igår kväll satt vi och tittade på snön. En lång stund satt vi bara och såg ut genom fönstret, på snöflingorna som dansade ner, lätt och lustfyllt, och tyst landade på marken.
Det var fint att titta på snö tillsammans med min make. Ibland behöver man inte säga någonting, utan bara låta livet vara. Han har aldrig varit speciellt mycket för att prata, och jag måste försöka respektera det. Fast ibland - som de senaste dagarna - känner jag mig ensam när jag märker att något bekymrar honom, men han förnekar det och stänger in sig i sig själv och lämnar mig utanför. Kanske är han också ensam då... Jag vet inte så mycket om hans inre liv. Det kan kännas märkligt, men han måste ju inte berätta såklart.

Hur som helst så blev det ganska mycket varmare här inne, medan det var kallt och snöade utanför fönstret igår. Utan att någon av oss varken behövde förstå eller förklara något för varandra så föll snön som isolering i sprickan som varit mellan oss i några dagar, och jag är glad och tacksam...

Jag ska snart åka hem. Till tystnaden.
Det är inte ljud som saknas i tystnaden hemma, utan värme. Kalla sakliga ord, om han över huvud taget talar.
Och jag vet inte vad jag kan eller förväntas göra eller säga.
Ingenting kanske? Men hans tystnad säger att det inte heller är bra.

Gud jag vill inte. Jag vill inte åka hem och vara så långt ifrån honom ändå. Led oss fram till varandra. Visa mig vad han behöver och hjälp mig att smälta isen och nå fram med min kärlek. Med din kärlek... Eller ge mig i alla fall vad jag behöver för att stå ut med kyla och avstånd utan att ställa honom till svars på ett sätt som för oss ännu längre bort från varandra.

Hon satt på bryggan och såg ut över vattnet.
Blå himmel skymtade då och då genom små hål i de tjocka grå molnen.
Vinden var bitande kylig och hon frös.
Hon kände hur händerna blev kalla.
Hon öppnade dem och såg mot himlen.
Bad hon?
Hon visste inte...
Hon lät blicken svepa över skogen, vattnet och tillbaka till molnen som gled förbi ovanför henne.
Jo hon bad antagligen
Uttryckte en vilja, en tvekan och en önskan om något konkret.
Kanske väntade hon sig inget svar.
Hon visste inte själv vad hon sökte förrän ett litet trasigt och torrt björklöv landade i hennes knä.
Hon tog det i handen och såg på det.
Så litet och oansenligt.
Så vackert!
Hon slöt sina händer runt det och viskade "Amen"
Sen såg hon åter ut över himmel, skog och vatten.
Det stora i det lilla...
Det lilla i det stora...

Solen lyste genom fönstren, in i kyrkan
Lyste genom mina murar och in i mitt hjärta
Avlösningen slog sönder allt jag byggt
Allt jag inte själv kunde hitta, inte visste om
Allt Gud ville befria mig ifrån - igen

Och så fanns där inget mer för en stund. Bara Gud, i solljuset och luften och i allt.

Jag behövde nog bli sådär klubbad av... nåden. Allt var så självklart. Eller allt ÄR nog självklart, bara att det inte känns så alltid. Ja, jag vet inte. Och det är konstigt att det tydligaste är det mest otydliga jag kan tänka mig.

Och med alla försvar nere blev hela mässan väldigt stark idag. Predikan var bland det bästa jag hört på länge, tror jag. Det sa jag i alla fall till min bänkkompis... Just nu minns jag inte ett ord av den, men det kommer nog tillbaka :-)

Jordens salt och världens ljus...
Jag har inte varit i kyrkan idag utan fick rycka in och jobba lite hastigt och lustigt, men jag har funderat en del på salt och ljus faktiskt. Inte minst nu ikväll när jag fick stänga av huvudströmbrytaren hos en vårdtagare som bor mitt ute i skogen. Det blev kolsvart, och vi såg ingenting. Det började brinna i hennes proppskåp när en mus tuggade ledning, och ett tag var vi rädda att det brann på riktigt för det luktade och fräste, men det var bara några vidbrända möss visade det sig *urk*

Fast mina funderingar började redan igår egentligen, med att jag saltade för mycket på maten. Då är det inte gott. För lite salt är inte heller gott, då märker man att det fattas, men om maten smakar som den ska är den lagom salt, och då tänker man inte på salt alls.
Lite samma sak med ljus kanske? Är det behagligt och lagom mycket ljus för ändamålet så tänker jag inte speciellt mycket på ljuset alls, men i mörker eller i bländande motljus av morgonsolen när jag kör bil t.ex. blir det tydligt vad ljuset spelar för roll.

Vad är det Jesus säger egentligen? Att vi varken ska vara för mycket eller för lite, utan exakt så mycket som behövs, för då gör vi bäst nytta?

För mycket eller för lite salt är skadligt för oss i längden. Man kan bli riktigt sjuk, och till och med dö om saltbalansen i kroppen rubbas för mycket.
För lite ljus kan också vara skadligt. Vi behöver utsättas för solljus för att kunna tillgodogöra oss D-vitamin t.ex. och ljus påverkar våra hormoner och signalsubstanser på något underligt sätt. Mörker kan göra människor deprimerade, och för mycket ljus kan man få hudcancer av.

Bergspredikan brukar jag tycka om att läsa. Där finns mycket jag kan gå igång på, men just nu sitter jag och undrar lite över texterna som lästes idag. Varför just texten om jordens salt och världens ljus just idag? Jag undrar om Jesus menar att vi ska vara salt och ljus på ett jobbigt sätt ? så att andra liksom lägger märke till saltet och ljuset, och i så fall varför? Jag har hört och läst ordet salt och sälta ett par gånger i sammanhang där jag förstått att det anspelar på "inte vara mesig" (kanske underförstått: "inte förvanska bibelordet" eller "det är okej att vara intolerant och diskriminera vissa grupper av människor för det står i Bibeln") men att ösa på salt bara för sakens skull ? trots att maten redan smakar bra, känns inte riktigt förnuftigt.

Jaja... Nog om det. Orkar inte just nu... Imorgon är det söndag, och jag har bara kollat vilka texterna är. Job (tjohoo! Han är ju positiv... ööh?) var det länge sen jag läste... Kanske skulle varva ner i fåtöljen en stund med Job. Episteltexten tycker jag om, och det är skönt att det snart är söndag igen.

Veckan har gått fort trots allt, och vi har haft ett skönt och roligt höstlov sammanfattningsvis.

Ikväll är jag helt uppochner. Ingenting känns riktigt verkligt, och det hjälpte inte ens att gå ut i höstrusket på en promenad. Tankarna far åt alla möjliga håll, och jag är för splittrad för att tänka dem färdigt. Jag längtar hem tror jag... Fast hur frustrerande är det inte att sitta hemma och känna så? Jag kommer inte närmare hem än såhär, oavsett vilket hem jag nu längtar till. Om det ens är hemlängtan, men det känns så. Jag känner igen vemodet från när jag var liten och följde med min mormor och morfar till deras sommarstuga över helgen. Jag hade det alltid bra där, och jag ville själv följa med. Jag hade en bra relation med mormor och morfar och vi hade roligt och jag tyckte om att vara där, men på kvällen så kom hemlängtan krypande, och jag visste att det som betydde allra mest för mig skulle jag inte få återse på länge. (En helg kändes väldigt lång då på kvällen, fast jag tyckte det hade gått fort när jag väl kom hem sen...)

Jag längtar, både bakåt och framåt, och inte alls. Jag vill vara precis här i mitt liv, för jag har inget att klaga på, men ändå lockar något mer från någonstans. Gud? Fast jag skyller nog bara på Gud av gammal vana. Egentligen tror jag Gud vill att jag ska ta vara på och sätta värde på det jag har just här och just nu i mitt liv som Gud faktiskt delar med mig. Gud är här, och jag är ful nog att inte vara nöjd med det... Nä, jag vet inte. Mycket ska ha mer. Jag vill till skolan, tillbaka till förra terminen. Fast nej. Den har varit, och det är nog inte längtar tillbaka jag gör egentligen. Jag är glad, innerst inne, men det känns ledset. Jättekonstigt! Jag vet inte om jag har förändrats, men kanske. Antagligen... Livet går ju varje dag, och att leva är att vara i förändring, så det är väl inte så konstigt i så fall, men jag vill liksom inte... eller jo? Men äsch! Bla bla bla :-( Jag tycker Jesus kan komma tillbaka snart. Imorgon hade passat utmärkt t.ex. för då har vi inget annat planerat.

Jag känner mig ensam, och missförstådd. Och den som missförstår är jag själv, för någon annan gör inte anspråk på att förstå sig på mig.
Det är jobbigt att vara människa, hittills i alla fall. Fast inte jobbigt på ett dåligt sätt, utan mer... (flummigt värre jag kan nog inte förklara hur jag menar) som en blandning mellan fascinerande, härligt, frustrerande, upprörande, utmattande, spännande... Allt det där tillsammans, och mer, blir lite jobbigt ungefär :-) Jaja... Hur som helst... Den röda tråden genom mitt liv har varit förvirring och hopp om att förstå när jag blir äldre. När jag började skolan så tänkte jag att bara jag lär mig läsa tidningar och kan förstå engelska så kommer allt att falla på plats, och sen tänkte jag att jag måste det ena och det andra. Vara full, tjuvröka, flytta hemifrån, jobba, skaffa barn... Och här är jag *tadaa* en kvinna som borde vara vuxen, i alla fall om man tittar på personnumret, och jag är fortfarande ute i terrängen och följer den där tråden och jag kommer att följa den tills jag fyller hundra år om jag får leva så länge. Frågan är om man ska stå för sin förvirring, eller "leka vuxen" så gott det går? Jag vill ju liksom ändå vara som "alla andra". Nej, det vill jag inte såklart, men jag hittar inte rätt ord nu heller. Jag vill passa in. Inte bli sedd som ett ufo. Fast det händer att jag inbillar mig att det bara är jag som känner mig såhär bortkommen ibland... Fast egentligen... Vad spelar det för roll? Jag är ju som jag är, och ufo eller ej så får väl både jag och "alla andra" gilla läget. Men om jag inte längre hoppas på att förstå när jag blir äldre, vad hoppas jag då? För jag tror inte att jag kommer att förstå. Jag är helt säker på att det inte finns några slutgiltiga svar annat än hos Gud . Så, jag hoppas få allt förklarat hos Gud tillslut, men det är lite dubbelt, för jag vill gärna snoka runt här i terrängen tills jag blir hundra år också, även om jag vet att jag kommer att hitta fler frågor än svar.

Så... Jag skulle kunna fortsätta, men det tjänar inget till. Gud förstår, och det får väl räcka helt enkelt. Om jag kan bli stilla och kan reda i tankarna med Guds hjälp så hittar jag nog tillbaka till mig själv, vem jag nu är, igen. Det är lite tröttande att ha höstlov minsann...