bla bla bla
Ikväll är jag helt uppochner. Ingenting känns riktigt verkligt, och det hjälpte inte ens att gå ut i höstrusket på en promenad. Tankarna far åt alla möjliga håll, och jag är för splittrad för att tänka dem färdigt. Jag längtar hem tror jag... Fast hur frustrerande är det inte att sitta hemma och känna så? Jag kommer inte närmare hem än såhär, oavsett vilket hem jag nu längtar till. Om det ens är hemlängtan, men det känns så. Jag känner igen vemodet från när jag var liten och följde med min mormor och morfar till deras sommarstuga över helgen. Jag hade det alltid bra där, och jag ville själv följa med. Jag hade en bra relation med mormor och morfar och vi hade roligt och jag tyckte om att vara där, men på kvällen så kom hemlängtan krypande, och jag visste att det som betydde allra mest för mig skulle jag inte få återse på länge. (En helg kändes väldigt lång då på kvällen, fast jag tyckte det hade gått fort när jag väl kom hem sen...)
Jag längtar, både bakåt och framåt, och inte alls. Jag vill vara precis här i mitt liv, för jag har inget att klaga på, men ändå lockar något mer från någonstans. Gud? Fast jag skyller nog bara på Gud av gammal vana. Egentligen tror jag Gud vill att jag ska ta vara på och sätta värde på det jag har just här och just nu i mitt liv som Gud faktiskt delar med mig. Gud är här, och jag är ful nog att inte vara nöjd med det... Nä, jag vet inte. Mycket ska ha mer. Jag vill till skolan, tillbaka till förra terminen. Fast nej. Den har varit, och det är nog inte längtar tillbaka jag gör egentligen. Jag är glad, innerst inne, men det känns ledset. Jättekonstigt! Jag vet inte om jag har förändrats, men kanske. Antagligen... Livet går ju varje dag, och att leva är att vara i förändring, så det är väl inte så konstigt i så fall, men jag vill liksom inte... eller jo? Men äsch! Bla bla bla :-( Jag tycker Jesus kan komma tillbaka snart. Imorgon hade passat utmärkt t.ex. för då har vi inget annat planerat.
Jag känner mig ensam, och missförstådd. Och den som missförstår är jag själv, för någon annan gör inte anspråk på att förstå sig på mig.
Det är jobbigt att vara människa, hittills i alla fall. Fast inte jobbigt på ett dåligt sätt, utan mer... (flummigt värre jag kan nog inte förklara hur jag menar) som en blandning mellan fascinerande, härligt, frustrerande, upprörande, utmattande, spännande... Allt det där tillsammans, och mer, blir lite jobbigt ungefär :-) Jaja... Hur som helst... Den röda tråden genom mitt liv har varit förvirring och hopp om att förstå när jag blir äldre. När jag började skolan så tänkte jag att bara jag lär mig läsa tidningar och kan förstå engelska så kommer allt att falla på plats, och sen tänkte jag att jag måste det ena och det andra. Vara full, tjuvröka, flytta hemifrån, jobba, skaffa barn... Och här är jag *tadaa* en kvinna som borde vara vuxen, i alla fall om man tittar på personnumret, och jag är fortfarande ute i terrängen och följer den där tråden och jag kommer att följa den tills jag fyller hundra år om jag får leva så länge. Frågan är om man ska stå för sin förvirring, eller "leka vuxen" så gott det går? Jag vill ju liksom ändå vara som "alla andra". Nej, det vill jag inte såklart, men jag hittar inte rätt ord nu heller. Jag vill passa in. Inte bli sedd som ett ufo. Fast det händer att jag inbillar mig att det bara är jag som känner mig såhär bortkommen ibland... Fast egentligen... Vad spelar det för roll? Jag är ju som jag är, och ufo eller ej så får väl både jag och "alla andra" gilla läget. Men om jag inte längre hoppas på att förstå när jag blir äldre, vad hoppas jag då? För jag tror inte att jag kommer att förstå. Jag är helt säker på att det inte finns några slutgiltiga svar annat än hos Gud . Så, jag hoppas få allt förklarat hos Gud tillslut, men det är lite dubbelt, för jag vill gärna snoka runt här i terrängen tills jag blir hundra år också, även om jag vet att jag kommer att hitta fler frågor än svar.
Så... Jag skulle kunna fortsätta, men det tjänar inget till. Gud förstår, och det får väl räcka helt enkelt. Om jag kan bli stilla och kan reda i tankarna med Guds hjälp så hittar jag nog tillbaka till mig själv, vem jag nu är, igen. Det är lite tröttande att ha höstlov minsann...
Jag längtar, både bakåt och framåt, och inte alls. Jag vill vara precis här i mitt liv, för jag har inget att klaga på, men ändå lockar något mer från någonstans. Gud? Fast jag skyller nog bara på Gud av gammal vana. Egentligen tror jag Gud vill att jag ska ta vara på och sätta värde på det jag har just här och just nu i mitt liv som Gud faktiskt delar med mig. Gud är här, och jag är ful nog att inte vara nöjd med det... Nä, jag vet inte. Mycket ska ha mer. Jag vill till skolan, tillbaka till förra terminen. Fast nej. Den har varit, och det är nog inte längtar tillbaka jag gör egentligen. Jag är glad, innerst inne, men det känns ledset. Jättekonstigt! Jag vet inte om jag har förändrats, men kanske. Antagligen... Livet går ju varje dag, och att leva är att vara i förändring, så det är väl inte så konstigt i så fall, men jag vill liksom inte... eller jo? Men äsch! Bla bla bla :-( Jag tycker Jesus kan komma tillbaka snart. Imorgon hade passat utmärkt t.ex. för då har vi inget annat planerat.
Jag känner mig ensam, och missförstådd. Och den som missförstår är jag själv, för någon annan gör inte anspråk på att förstå sig på mig.
Det är jobbigt att vara människa, hittills i alla fall. Fast inte jobbigt på ett dåligt sätt, utan mer... (flummigt värre jag kan nog inte förklara hur jag menar) som en blandning mellan fascinerande, härligt, frustrerande, upprörande, utmattande, spännande... Allt det där tillsammans, och mer, blir lite jobbigt ungefär :-) Jaja... Hur som helst... Den röda tråden genom mitt liv har varit förvirring och hopp om att förstå när jag blir äldre. När jag började skolan så tänkte jag att bara jag lär mig läsa tidningar och kan förstå engelska så kommer allt att falla på plats, och sen tänkte jag att jag måste det ena och det andra. Vara full, tjuvröka, flytta hemifrån, jobba, skaffa barn... Och här är jag *tadaa* en kvinna som borde vara vuxen, i alla fall om man tittar på personnumret, och jag är fortfarande ute i terrängen och följer den där tråden och jag kommer att följa den tills jag fyller hundra år om jag får leva så länge. Frågan är om man ska stå för sin förvirring, eller "leka vuxen" så gott det går? Jag vill ju liksom ändå vara som "alla andra". Nej, det vill jag inte såklart, men jag hittar inte rätt ord nu heller. Jag vill passa in. Inte bli sedd som ett ufo. Fast det händer att jag inbillar mig att det bara är jag som känner mig såhär bortkommen ibland... Fast egentligen... Vad spelar det för roll? Jag är ju som jag är, och ufo eller ej så får väl både jag och "alla andra" gilla läget. Men om jag inte längre hoppas på att förstå när jag blir äldre, vad hoppas jag då? För jag tror inte att jag kommer att förstå. Jag är helt säker på att det inte finns några slutgiltiga svar annat än hos Gud . Så, jag hoppas få allt förklarat hos Gud tillslut, men det är lite dubbelt, för jag vill gärna snoka runt här i terrängen tills jag blir hundra år också, även om jag vet att jag kommer att hitta fler frågor än svar.
Så... Jag skulle kunna fortsätta, men det tjänar inget till. Gud förstår, och det får väl räcka helt enkelt. Om jag kan bli stilla och kan reda i tankarna med Guds hjälp så hittar jag nog tillbaka till mig själv, vem jag nu är, igen. Det är lite tröttande att ha höstlov minsann...
Kommentarer
Trackback