Flygande tankar

Predikan idag gjorde mig faktiskt lite konfunderad. Mycket var bra, allt var tänkvärt, men en sak håller jag inte alls med om.

Det sades, ganska direkt riktat till konfirmanderna i gudstjänsten, att det inte är bra att öppna sig för ondskan, och det kan väl jag hålla med om. Men vidare predikades det om att det många gånger är bättre att inte ta del av det som kan vara ont, och istället välja att "blunda" eller låta bli att läsa. Att helt enkelt inte ta in det som kan tänkas skada och på så sätt liksom skärma av sig.
Jag tycker det är konstigt resonemang, men jag är inte säker på att jag tolkar prästen rätt, och att han faktiskt menade det jag tyckte att jag hörde. Det kan ju vara jag som missuppfattar, och det är inte ovanligt i så fall...

Hur som helst så tänker jag nog ungefär såhär. Det goda (Gud) OCH det onda finns i våra liv. Det goda är vad vi bör sträva efter, men vi kan inte bortse från ondskan. Om vi börjar tro att vi på egen hand kan avgöra var någonstans ondskan finns, och hur den tar sig uttryck, och känner oss säkra på att vi inte berörs av den, så är vi ute på tunn is. Jag tänker på hur man ibland hör talas om att böcker förbjuds, för att människor är rädda att ondskan på något sätt ska drabba oss ifall vi läser en viss sorts böcker eller ser tv-program t.ex. och slutar med en massa saker för att på så sätt skärma av sig. Att leva ett "fromt" liv, och tro sig vara isolerad och oåtkomlig, är nog att vagga in sig själv i en falsk säkerhet. Då är det tillslut kanske inte så långt till det att vi börjar dela in människor i "goda och onda" och... det har vi ju sett många gånger vart det kan leda. Ondskan är listigare än så tror jag. Den gömmer sig inte i en roman eller ett tv-program utan finns där vi minst anar det. Men som sagt. Det är inte ondskan som ska få leda oss, utan Gud. Om vi håller oss nära Gud så behöver vi inte gömma oss för ondskan, för Gud rår den inte på! Ungefär...
Det går inte att tiga ihjäl ondska, eller låtsas som den inte existerar. Det vi kan göra - tror jag - är att möta det onda i Jesu namn, och inte låta rädslan föra oss på flykt. Inte blunda och hålla för öronen! Jag tänker mig en skillnad mellan att öppna sig för ondskan (och ge den svängrum) och att över huvud taget våga se den. Det är inte samma sak i min tankevärld...

Svält och krig blir inte mindre ont för att jag vägrar se det. Förtryck och diskriminering slutar inte finnas bara för att jag sjunger en glad melodi och tänker på något annat. Jesus blundade inte för problemen, och drog sig inte för att gå ut bland allt elände och möta ondska, synd och död. Hur skulle det annars kunna bekämpas?

Nä, jag hoppas faktiskt konfirmanderna hade sina mp3 spelare i öronen hela bunten... Eller ännu hellre att de reflekterar över vad som sades och tar ställning själva.

I dina händer Gud
är tiden
och allt den bär med sig åt oss.

Det rytmiska tickande ljudet
av tid som blir till i dina händer,
i din levande kärlek,
det kan lika gärna vara ljudet
av en människas hjärtslag.

I dina händer Gud
är livet
och allt det bär med sig åt oss.

Det är spännande och roligt att träffa en massa människor. Att prata och få ta del av någon annans liv, en liten stund. Jag brukar tänka på hur coolt det är att vi kan tala. Att vi har fått förmågan att forma ord av tankar, och på så sätt dela med oss av vad vi tänker och känner till andra mäninskor. Det är fantastiskt, och så självklart för oss. Tänk om vi inte kunde kommunicera med varandra med ord... *ryys* Vad ensamt det skulle vara!

jag försöker komma ihåg att be för folk, men med ganska dålig ordning och reda många gånger. Idag slog det mig ändå att det kanske inte har så stor betydelse, om förbönen kommer i efterskott ibland. (Och förbön skadar väl aldrig i och för sig, men ibland är det ju något särskilt.) Gud utanför tiden hör väl min bön både här och där och nu och då... liksom. Det är tanken som räknas? Gud har koll, och vet ju när något sker här ifall någon förvirrad stackare ber för det i framtiden... Men jag ska skärpa mig ändå. Någon ordning får det väl ändå vara!

Ööh? Amen?

att där kan jag hitta fokus igen. Där är jag ett jag, bland många andra jag, som förenas till ett enda vi inför Gud. Därför att där får jag säga ja, och släppa in Gud på riktigt, i mitt liv, i min kropp och i mina tankar. Jag går dit för att få hjälp att bära fram i förbön, för att själv få bli buren och bära andra, för att söka tilltal och nya infallsvinklar. För att få lämna allt annat och försöka hitta det innersta. Själva kärnan i livet, och i vardagen. För att få lämna ifrån mig och ta emot. För att jag vill vara hel, och för att jag inte kan vara det. För att Jesus tar emot med öppna armar, och reparerar. För att mitt vardagsliv inte är den gudstjänst det borde vara.

Är det ett flummigt svar på varför jag går i kyrkan? Förmodligen...
Därför att det känns viktigt för mig helt enkelt.

Tack Gud för ännu en söndag!

Igår kväll var usel. Jag blir så trött på mig själv ibland, och har jag dessutom sovit för lite kan jag känna mig på gränsen, eller farligt nära gränsen i alla fall. Jag tror att det sista jag sa igår var "Nu sjunker jag Jesus, vi ses på botten." Då låg jag bredvid min dotter, som är förkyld och har feber, och blev mer och mer frustrerad över att hon inte somnade för jag hade så mycket att göra på kvällen och jag väntade bara på att kunna gå upp och sätta igång med kvällsskiftet. Jag skämdes för att jag var irriterad på henne, jag kände mig helt genomdålig som inte kunde prioritera rätt, och som bara lät tankar mala och förstöra.
Jag missade en tandläkartid igår. Det grämde jag mig över, för det hade varit skönt att ha det färdigt. Tanden har jag lagt tusentals kronor på redan, och igår skulle det sista göras. Nu får jag betala ett besök, och vänta på en ny tid. Typiskt, men jag kan inte klandra någon annan än mig själv. Så fick vi en kallelse till elevvårdsmöte från lågstadieskolan, där sonens rektor helt kortfattat deklarerade att han bokat in ett möte med oss om "NN:s skolsituation" Mötet är om två veckor, två långa veckor.
Bra för all del, att få träffas och prata, men mer än två rader text i ett brev kunde han väl kostat på sig. Och kallelse... Seriöst... Jag har ingen aning om vad han vill prata om, och fredag eftermiddag var det igår, så vi kunde inte ringa och fråga heller. Vi har aldrig pratat med sonens rektor, jag tror inte han känner sonen heller.
Ett möte med honom känns ganska... tungt... eller allvarligt eller hur jag nu ska förklara. Tänker de sätta honom i en annan klass, kommer han (äntligen) att få en elevassistent, eller har det hänt något hemskt? Ska jag berätta för sonen (som inte förväntas vara med på mötet) eller ska vi inte bry oss om att säga något förrän vi redan har varit där? Skit skit skit! Jag gör mig bekymmer, oroar mig och spekulerar...
Maken och jag har tider och möten och saker att komma ihåg långt upp över öronen, och en del samtal, brev och tider som inte är högsta prioritet glömmer vi bort både han och jag. Sen skyller vi på varandra och får dåligt samvete båda två. Vi försöker strukturera upp livet, men ibland känns det bra hopplöst. Igår höll det på att bli för mycket som sagt, och på kvällen fantiserade jag om hur skönt det hade varit om jag aldrig gift mig och skaffat barn. Såna tankar gör mig också frustrerad, för jag vill inte tänka så. Jag vill inte ens fundera på hur livet hade varit utan de människor jag älskar allra mest. Ändå gick det inte att vifta bort dem som nonsens. Vilken egoist jag är! Pinsamt, men det är ingen idé att förneka det. Jag var helt slutkörd igår.
"Jesus nu sjunker jag." Jag orkade verkligen inte simma mer... Jag somnade samtidigt som dottern igår. Kom aldrig ur sängen igen, och imorse när jag vaknade hade maken, han som jag tänkt så elakt om igår, fixat allt och lite till av alla ?måsten? Han hade till och med laddat kaffebryggaren åt mig imorse... Allt känns mycket lättare idag, och jag kan sätta värde på familjen igen. Maken fick sovmorgon, och jag har berättat för honom hur glad jag är att han finns. Jag vet inte alls om det är möjligt att komma till rätta med såna där uppgivna dum-tankar som bara hoppar in i mitt huvud ibland.

vilket vackert ord det är: morgonljus
Det låter hoppfullt, som en metafor för bättre tider ungefär, men förutom det så ÄR morgonljus (speciellt om hösten) så vackert att jag får rysningar ibland. Idag var det precis sånt ljus som jag menar när jag säger att det är ett vackert ord. Det är ju ljug förresten, bluff och båg. Det är inte ordet som är vackert, utan ljuset i sig. Det är bilden jag ser för mitt inre som gör ordet vackert för mig. Sådär ja! Där spårade jag ur igen. Varför kan jag inte skriva något utan att bli så flummig att allt blir förstört.

Nu börjar jag om!
Det var en fantastisk morgon imorse. Marken var frusen och det var frost i det höga gräset. Solen värmde marken så att dimman steg som vita lätta rökmoln över öppna gläntor i skogen. Solen fick frosten i gräset att gnistra och blänka, och ljuset reflekterades i dimmolnen så att de såg ut att lysa av sig själva. Nästan överjordiskt vackert var det, och undertecknad var glad att hon inte sminkat sig idag. Det var helt omöjligt att hålla tillbaka tårarna.

Så började skoldagen med morgonbön, och sedan håltimme. Jag gick direkt från kapellet ut i bokskogen på promenad. Dimman hade lättat, men det var helt underbart i alla fall. Jag satt vid vattnet, på samma ställe där vi firade mässa utomhus i våras just när träden började bli ljusgröna. Där satt jag länge och bara fanns. Det blev faktiskt en dikt av min morgon. Jag brukar ha med mig en anteckningsbok, och dikter var ju lite kul upptäckte jag för ett par dagar sen.


Då nattens skuggor tycks dölja allt
I mörker och uppgivenhet
När livet känns vanmäktigt, hårt och kallt
Och tvivel är allt du vet
Då är du så nära
Den Gud som vill bära
Som viskar om salighet

I morgonsolens yrvakna strålar
Till ljudet av bokarnas sus
Där långa skuggor från träden målar
Kontraster mot skimrande ljus
Där finns en strand
En utsträckt hand
Som bär genom skapelsens brus




En blomma från vår trädgård. Min dotter gömmer sig i bakgrunden.
Hon är också vacker som en blomma!

Gör er därför inga bekymmer inför morgondagen... Bla bla bla!
Alltså, det där är ett av mina favoritställen i Bibeln, men hur lätt är det egentligen? Kanske är det just därför att det känns nästan omöjligt att leva i sådan total tillit och tro som jag så ofta återkommer just till det Jesus säger i Matt 6:34 med omnejd. För att jag blir så glad av tanken på att Jesus faktiskt säger åt oss att leva så, trots att han vet hur vi funkar. Att utmana oss att våga släppa kontrollen vi gärna tror att vi har, är stort. Han gör sig besväret att uppmuntra oss till något vi inte förmår... Eller gör vi? Kan jag? Jesus säger ju inte "skit i att planera ditt liv" eller "det spelar ingen roll vad du gör" utan uppmanar oss att inte bekymra oss om sånt vi ändå inte råder över - tänker jag. För vem kan, på riktigt alltså, genom att oroa sig, förändra något? Oron i sig fyller nog över huvud taget ingen funktion. Den äter bara hål inuti, och överskuggar mycket annat värdefullt som riskerar att går förlorat om man fokuserar på fel saker. Det är vad vi gör som spelar roll. Oroar jag mig i förväg för vad som ska hända så förändrar det knappast vad som faktiskt händer ifall jag inte genom mitt sätt att hantera det påverkar händelseförloppet. Uppåt med det bara, och tro på att Gud är med i allt som sker. Dumpa hela ryggsäcken full med mörker och världsliga bekymmer hos honom som säger åt mig att var dag har nog av sin egen plåga. Imorgon hänger jag på mig den tom, (ryggsäcken alltså,) och börjar samla mer skräp.

Hmm... Tvivlar jag mer än vanligt ikväll eller? Jaja... Inga bekymmer. Hakuna matata! Jag kan inte bruka våld på själen heller, och att oroa mig är väl ingen idé. Egentligen vet jag ju att jag är i tryggt förvar till och med när jag känner att jag inte fattar om Gud skämtar med mig eller ej. Rå elak humor i så fall, och det tror jag inte om Gud. Jag vill så gärna gå utan att nervöst titta om det finns mark under mina fötter. Gud har ju liksom inte låtit mig falla handlöst hittills, och det känns otacksamt att inte lita mer på att det bär, men jag ÄR fortfarande nojjig ibland, om sanningen ska fram, och det ska den väl. Nåja... Ett steg i taget, som vanligt. Och jag är faktiskt inte livrädd längre i alla fall. Mest förvånad kanske...

Ett regn av guld i vinden
Nu virvlar löven ner
En kylig bris mot kinden
Nu blundar hon och ler

I eftertänksam nostalgi
Går hon på frusen mark
Hon hör hur livets melodi
Spelas klar och stark

Hon vandrar på den väg av tid
Där många gått förut
Hon omges av en sällsam frid
Utan början utan slut

*************************

Vinden som blåser genom träden tar med sig ett regn av gyllene höstlöv som dansar ner mot marken. Solens bleka morgonljus förmår inte värma upp luften tillräckligt för att hon ska känna dess värme mot kinden. Vinden är kyligt frisk, och hon sluter ögonen, vänder ansiktet mot blåsten och ler lyckligt och tacksamt.

Hösten är hennes favorit. Hon älskar alla årstider, men hösten ger henne vila och eftertanke. Tempot sjunker i naturen. Långsamt förbereder skaparen vintervila, och hon minns plötsligt sin barndoms höstar då hon brukade lägga sig på marken under träden och räkna löven som föll. Livet blir tydligt när det förändras. Naturen blir tydlig när den förändras. Hon fortsätter blunda, och lyssnar noga. Visst hör hon musik!

Hur många höstar har kommit och gått? Hur många människor har förundrats över naturens överväldigande skönhet? Oändlighet är ordet som bultar i hennes inre. Här, just här, där hon går, är en plats som funnits sedan jorden blev till. Nu, just nu, är en evighet som fyller henne med längtan efter att få stanna kvar däri. Flyktig som vinden, är känslan av frid, men aldrig lämnar den henne oberörd.

**************************************

Det regnar
Det blåser
Guldregn och kyla

Hon älskar
Hon lever
Lyssna och vila

I trygghet
I frid
Evighet och tid

****************************

Vi fick en riktigt rolig uppgift idag. Att skriva en dikt, och sedan skriva den igen på olika sätt. Svårt, men kul.

Nu har jag varit på mitt livs andra konfirmandläger. Förra gången var det jag som var fjortis. Det är nog ett tag sedan trots allt.

Kort sammanfattning:
Det har varit en spännande, rolig och lärorik helg. Femtio konfirmander kan låta ganska mycket, även om de försöker vara tysta, och det var skönt att kunna låsa in sig i lugn och ro om nätterna. Jag ser fram emot att få vara med och lära känna dem bättre under året, och är allt annat än avskräckt. Men jag är såå glad att jag har möjlighet att vara lite iakttagande och i bakgrunden för det krävs en del pondus för att få en syl i vädret och riktigt hur man bemöter en hel flock tonåringar har jag ingen erfarenhet av ännu...

Jag är hemma hos familjen igen, och konfirmanderna är hemma hos sina familjer. Lugnet sänker sig, och alla lever och har hälsan. Gud är god!

AAAAAAAAAAAAAH!!!! Gud, ge mig ord så jag kan lämna det till dig. Jag hittar inte rätt i bön, eller någonstans just nu :-(

Idag sjöng vi psalm 217 på morgonbönen. Lite märkligt faktiskt, för den har jag inte sjungit på flera veckor, men idag på väg till skolan så sjöng jag den i bilen, och jag visste inte ens att jag kunde så mycket av den utantill. Jag blev förvånad själv. Sen sjöng vi den på morgonbönen, och nu efter föräldramötet så behöver jag den. *suck*

Min äldste son är... Underbar, unik, fantastisk... Jag vill inte skriva svår, men jag måste nog, för det är ett ord som inte behöver vara så negativt laddat som det kan låta. Han har det svårt också, med relationer och att fungera socialt. Han lider fruktansvärt av det själv, att hans känslor lever med honom mer än tvärtom ibland. Och hans kompisar i skolan "drabbas" av hans svåra ibland. Det är mycket vanmakt och ledsenhet som släpps ut i fula ord och ilska i skolan...
Idag kändes det som jag fick ett knytnävsslag rakt i magen av en annan mamma. Hon var så öppen i sitt förakt att jag nästan tappade andan, och jag ville bara skrika henne rakt i ansiktet att hon inte hade någon rätt att tala så om mitt barn. Men det värsta av allt är att jag förstår hennes sätt att se på saken också. Men hon har ingen aning. Hon känner honom inte. Hon vet ingenting om hur vi kämpar i familjen. Och efter två meningar förstod jag att det inte var lönt att ens börja ett samtal, för hon ville inte höra. Var inte öppen för något annat än det hon redan bestämt sig för. Fine! Jag kan ta det. Jag kan förstå som sagt att det är svårt att vara förälder till ett "offer" också, men barnen är faktiskt i goda händer. Pedagogerna känner barnen och kan reda i problem som uppstår på ett annat sätt än föräldrar kan göra på ett föräldramöte. Det som ringer i öronen är. "Det är bara han, ingen annan i klassen." "Vi har uppfostrat vår son att vara snäll, varför lär ni inte er son hur man ska bära sig åt?" "Hur kan du komma hit och sitta med andra föräldrar när du vet hurdan han är. Jag skulle skämmas."

Nä, det skulle hon inte! Hon skulle älska, hon också. Synd för henne att hon inte fattar det bara. Tur för mig att jag har har ett barn som lär mig att det finns gott liv utanför mallen också. Tur för mig att Gud lät mig bli mamma åt en så ljuvlig unge. Om folk har svårt att älska honom så är det väl också tur att de som faktiskt känner honom älskar desto mer. Han är speciell... Det är inte många han släpper innanför skalet, men de som lär känna honom väl förstår att sätta värde på bekantskapen, trots att det är svårt ibland.

Och klockan är mycket...
Jag borde gå ut och gå kanske. Det känns inte bra att gå och lägga mig sån här, men jag kanske inte är så upprörd imorgon.

Jag får väl försöka be igen, eller i alla fall mumla en tankspridd Fader Vår. Det funkar inte att sitta och älta. Jag är fastkörd här för ikväll tror jag.

Det är visst ganska sent nu. Den här helgen har gått otroligt fort...
Idag har varit en bra dag. Ovanligt bra faktiskt.

Det började på morgonen med att maken spelade "Stilla Ro" (Åsa Jinders underbara sång) på hög volym det första han gjorde när han kom ur sängen. Jag var lite nojjig över att typ ramla över ambon eller något annat klantigt i kyrkan idag inför alla konfirmander och deras föräldrar, och en kärleksfull uppmuntrande make som spelar ljuv musik var precis vad jag behövde innan jag åkte iväg. Jag har älskat honom lite extra mycket hela dagen idag tack vare det, och det mesta har faktisk bara varit solsken idag.

Nästa helg är det konfirmandläger, och jag ser verkligen fram emot det. Vi träffade ungdomarna i onsdags för första gången, och det kändes bra, men lite förvirrat. Jag hoppas kunna bidra med något litet, så konfirmanderna får någon nytta av att jag är där och hänger. Mig kommer det nog att ge en hel massa, jag har ingen erfarenhet av tonåringar och konfirmandundervisning alls. Det ska bli roligt! Det verkar vara ett härligt gäng, och jag ber att de alla ska få ut något av träffarna, lägret, och att de ska ta det på allvar... Det känns oerhört stort att få vara med och kanske kunna ge dem något att ta med sig in i vuxenlivet.

Och så har vi fått tillbaka vår kamera som varit på reparation, vi hämtade den igår, och den är som ny. Bara det är en välsignelse, för nu kommer hösten och jag kan fotografera igen!
Barnen och jag var ute och krälade i rabatten på eftermiddagen, och jag ska blogga en gul blomma! Och några rader av sången. Den sammanfattar predikan från idag på sätt och vis. Måtte ungarna förstå att de är fantastiska. Det är nog ingen lek att vara femton år alla gånger...







Ditt hjärta blommar
känn doften av liv.
Du är större än du nånsin tror.


*****************************************

Lillasyster i familjen har lärt oss alla ett kärleksord: lackemell. Vi andra vet inte exakt vad det betyder, men att det är något fint och stort är det ingen tvekan om.
När hon säger lackemell lyser hela hennes lilla ansikte, och ögonen glittrar. Att få höra "mamma, du e lackemell" är nog den finaste komplimang jag fått någon gång tror jag.

Nu är det så vedertaget att övriga familjen också börjat använda det. Vi har försökt locka ur henne en förklaring, men hon bara ler. Fast hon har försökt, och fått oss att förstå att för henne är lackemell bäst av allt. Så bra att det får tala för sig själv helt enkelt.

Några exempel:

* Hon pratade i telefon med storebror som sovit borta en natt och hon hade saknat honom väldigt mycket på kvällen innan. När hon fick luren sken hon upp och utbrast. "Hej. Du tomma hem nu? Ja vill ha dig! Ja tytte om dig!" När hon försäkrat sig om att han faktiskt snart skulle komma hem räckte hon luren åt mig och sa lyckligt. "Han tomme snart sejde han. Lackemell då" och när han kom hem så var det lackemell och hon kramade honom en lång stund och sa "du lackemell" gång på gång.

* simhallen är lackemell. Det är det roligaste hon vet att bada i simhallen.

* just innan hon somnar ibland, så njuter hon av livet. "ja tött nu. mamma med ligger här. mamma sjunga lackemell" och så somnar hon.

Det är ett fantastiskt ord helt enkelt, och jag vill nog inte ha någon exakt förklaring faktiskt. Vad som helst kan vara lackemell som det är nu, och att få vara mamma åt tre underbara ungar är verkligen lackemell, big time! Jag tror det är som en härlig känsla kanske, och det är ju svårt för en 2½ åring att förklara. Typ glädje-kärlek-lycka någonting... Tänk vad barn kan lära vuxna en hel massa. Vi hade ingen aning om att det fattades ett kärleksord, förrän hon visade oss det.

Igår läste jag texterna för söndagen som kommer, och funderar på enheten i Kristus.
Kyrkan är ju... lite splittrad. Jag har ingen aning om hur många kristna samfund det finns, men det är ett helt gäng. Och ändå är det samme Jesus evangeliet handlar om.
Jag tror, eller hoppas kanske? Jag vill i alla fall tro att vi är en enhet, inte bara alla kristna, utan alla människor. Eller, det ÄR vi ju, för vi bär Guds avbild i vårt inre hela bunten, men vi är rätt bra på att skilja ut oss och gruppera oss i "vi och dem".
Jag tänker att det inte är manteltofsarnas längd, färg eller mönster som förenar. Inte vad som syns utanpå över huvud taget. Det är lätt att prata om enhet, men ändå exkludera efter godtyckliga yttre bedömningar.
Men det är Jesus himself som förenar. Gud som binder människor samman med sig själv och andra människor. Kärleken och viljan att älska. Vetskapen om att vi är en enhet, oavsett vad vi själva tycker eller vill, kan kanske hjälpa oss att genomskåda oss själva? Vem skriver inte under på att ingen människa är mindre viktig och värdefull än någon annan?
Jesus vill ju visa oss att det är så, och få oss att förstå varje människas okränkbara värde och rätt att bli bemött därefter. Det gäller ALLA människor! Inte bara de med kors i en kjedja runt halsen och ett vårdat yttre. Jesus backar inte från det som är trasigt, eller anses smutsigt och skamligt. Han upprättar äktenskapsbryterskan, botar sjukdomar (som ansågs vara ett straff, och något fult), äter med samhällets föraktade och utstötta, tvättar sina lärjungars fötter och säger åt rövaren på korset att de ska vara tillsammans i Guds rike. Snacka om att inkludera. Det var inget snack, och ingen skillnad på folk och folk.
Vad svårt det är att leva så. Det som låter så enkelt i teorin liksom...

Jaja... Nu är maten färdig så jag får sluta tänka för den här gången

Blää! Jag känner mig faktiskt ledsen idag. Som om jag dömt i mitt hjärta, och inte ens vill fundera över hur orättvist jag dömer och att jag borde låta bli. Det kanske är sanningen som svider liksom, och jag bara inte vill att det ska vara så?

Hur som helst... Idag sa en av lärarna att vi i klassen måste sluta prata utan att först räcka upp handen. Någon elev hade klagat. Och jag förstår, fast håller inte med... Det är inte alls det att jag tycker det är okej att prata i mun på varandra och ta ordet helt hämningslöst, men jag har inte upplevt att det är så det har fungerat faktiskt. Alla är ju liksom vuxna människor, mer eller mindre, som har gått i skolan förut. Sammanträdeshyfs och folkvett saknas inte hos någon, utan det är (har varit) känsla för reglerna när någon har tagit ordet på eget initiativ. Har jag tyckt. Men jag kan ju bara tycka för mig själv, och gruppen måste ju fungera så alla har det bra. Lite ömmar nog mina egna tår, för jag är ingen mönsterelev misstänker jag. Det har nog hänt ett antal gånger att jag sagt något utan att räcka upp handen först, men jag har aldrig haft en tanke på att det kan vara störande. Jag vill inte störa folk. Absolut inte. Jag är nog lite socialt inkompetent... eller nåt :-(
Nä, men faktiskt så blev jag lite ledsen, även om jag själv också tycker att det är löjligt, för ingen pekades ut. Jag tar bara åt mig, och det är inte mer än rätt. Jag pratar för mycket, och är medveten om det. (Eller, jag kommer på det i efterhand. Tänka först har aldrig varit min starka sida tyvärr...)

Så jag får be om hjälp att inte skylla ifrån mig och döma efter min känsla av att bli klappad på huvudet och avsnäst. För så var det ju inte. Jag får be om hjälp att hålla tyst, och att se på saken med tacksamhet istället. Det är ju bra att det togs upp, så vi som tänker för högt har en chans att skärpa till oss...

Jes 58:6-9

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: "Här är jag."
-------------------------------------------------------

Nu är det nog dags att jag citerar de verser som jag läst om och om igen den senaste veckan.
Jag tycker det är så fint! Det är så lätt att hamna i "vardagsträsket" och tycka det är trist. Jag hamnar där ganska ofta. Då söker jag mig till kyrkan, ut i naturen, till den blå fotöljen eller någon annanstans för att försöka hitta tillbaka till vad som är viktigt. Ofta är lite stillhet och eftertanke vad som behövs, men just i en sådan stulen stillhet fick jag ögonen på det här citatet ur Jesaja, och läste det som om det var första gången. Det satt där det skulle då, och i veckan hamnade jag där igen som sagt, och kommentaren i blyerts i min Bibel tog mig tillbaka till för några år sedan. Det står "Gud finns i vardagens goda gärningar."

Idag är söndagens tema "medmänniskan" och efter en oerhört tänkvärd predikan, och efter en oerhört jobbig eftermiddag med barnen och en massa konflikter så fick Jesaja trösta igen. Genom att berätta att det spelar ingen roll hur from någon är. Att gå i kyrkan, eller fasta och späka sig som de gjorde på den tiden, under gräl och bråk, gör ingen ledsen glad. Det är handling och omtanke som är viktigt. Om jag älskar aldrig så mycket, utan att visa det för den det berör, så är det förspillt.

Jag måste ta tag i en sak. Något jobbigt som jag skjuter upp från dag till dag bara för att det är obekvämt för MIG att göra det som måste göras. Jag måste nog verkligen göra det nu. Inte imorgon eller nästa vecka. Det kostar mig ingenting egentligen, bara engagemang och risken att bli bemött med ilska. Men att inte göra något alls vore att svika på riktigt... tror jag...

*suckar*

Färgerna skiftar, det är september. Än är det mest grönt, men en annan grön nyans. Hösten är min favorit, om jag måste välja, (fast det måste jag ju inte, och jag tycker om alla årstider.) Men jag tycker så mycket om hösten. Det är något med luften och kylan, ljuset och färgerna. Jag vet inte vad, men höst är en slags känsla i mig, som gör att jag känner mig lite mer... något... tacksam kanske? Svårt att säga exakt...
Jag älskar verkligen torra löv på marken, och röda och gula höstlöv i träden. Morgondaggen som glittrar i spindelväven. Rönnbär! Yrvaken sol som gör allt för att värma upp frostig nattluft, och himlen med molnslöjor i orange-rosa nyanser.

Det är som om allt saktar ner en aning, och liksom säger åt oss att ta det lugnt, lägga märke till sånt som vi gått förbi hela sommaren. Löven kommer inte att sitta kvar så länge till, så titta på så många som möjligt innan de faller till marken och blir jord åt vitsipporna till våren... Känn att solen värmer, lukta på naturen innan den fryser. Tacka Gud och njut av livet. Jag vill ta vara på allt vackert, spara det i minnet, med dofter, ljud och alla känslor hösten väcker. I vinter blir det en varm kontrast mot det blå och vita.

Ja! Jag tycker nog att hösten är en mysig kofta. Den tar jag på mig när sommaren är slut, behåller på under vintern och våren, tills den blir för varm och sommaren kommer. Under sommaren saknar jag den inte, men när det är dags att ta fram den igen blir det ett kärt återseende ;-)