enhet
Igår läste jag texterna för söndagen som kommer, och funderar på enheten i Kristus.
Kyrkan är ju... lite splittrad. Jag har ingen aning om hur många kristna samfund det finns, men det är ett helt gäng. Och ändå är det samme Jesus evangeliet handlar om.
Jag tror, eller hoppas kanske? Jag vill i alla fall tro att vi är en enhet, inte bara alla kristna, utan alla människor. Eller, det ÄR vi ju, för vi bär Guds avbild i vårt inre hela bunten, men vi är rätt bra på att skilja ut oss och gruppera oss i "vi och dem".
Jag tänker att det inte är manteltofsarnas längd, färg eller mönster som förenar. Inte vad som syns utanpå över huvud taget. Det är lätt att prata om enhet, men ändå exkludera efter godtyckliga yttre bedömningar.
Men det är Jesus himself som förenar. Gud som binder människor samman med sig själv och andra människor. Kärleken och viljan att älska. Vetskapen om att vi är en enhet, oavsett vad vi själva tycker eller vill, kan kanske hjälpa oss att genomskåda oss själva? Vem skriver inte under på att ingen människa är mindre viktig och värdefull än någon annan?
Jesus vill ju visa oss att det är så, och få oss att förstå varje människas okränkbara värde och rätt att bli bemött därefter. Det gäller ALLA människor! Inte bara de med kors i en kjedja runt halsen och ett vårdat yttre. Jesus backar inte från det som är trasigt, eller anses smutsigt och skamligt. Han upprättar äktenskapsbryterskan, botar sjukdomar (som ansågs vara ett straff, och något fult), äter med samhällets föraktade och utstötta, tvättar sina lärjungars fötter och säger åt rövaren på korset att de ska vara tillsammans i Guds rike. Snacka om att inkludera. Det var inget snack, och ingen skillnad på folk och folk.
Vad svårt det är att leva så. Det som låter så enkelt i teorin liksom...
Jaja... Nu är maten färdig så jag får sluta tänka för den här gången
Kyrkan är ju... lite splittrad. Jag har ingen aning om hur många kristna samfund det finns, men det är ett helt gäng. Och ändå är det samme Jesus evangeliet handlar om.
Jag tror, eller hoppas kanske? Jag vill i alla fall tro att vi är en enhet, inte bara alla kristna, utan alla människor. Eller, det ÄR vi ju, för vi bär Guds avbild i vårt inre hela bunten, men vi är rätt bra på att skilja ut oss och gruppera oss i "vi och dem".
Jag tänker att det inte är manteltofsarnas längd, färg eller mönster som förenar. Inte vad som syns utanpå över huvud taget. Det är lätt att prata om enhet, men ändå exkludera efter godtyckliga yttre bedömningar.
Men det är Jesus himself som förenar. Gud som binder människor samman med sig själv och andra människor. Kärleken och viljan att älska. Vetskapen om att vi är en enhet, oavsett vad vi själva tycker eller vill, kan kanske hjälpa oss att genomskåda oss själva? Vem skriver inte under på att ingen människa är mindre viktig och värdefull än någon annan?
Jesus vill ju visa oss att det är så, och få oss att förstå varje människas okränkbara värde och rätt att bli bemött därefter. Det gäller ALLA människor! Inte bara de med kors i en kjedja runt halsen och ett vårdat yttre. Jesus backar inte från det som är trasigt, eller anses smutsigt och skamligt. Han upprättar äktenskapsbryterskan, botar sjukdomar (som ansågs vara ett straff, och något fult), äter med samhällets föraktade och utstötta, tvättar sina lärjungars fötter och säger åt rövaren på korset att de ska vara tillsammans i Guds rike. Snacka om att inkludera. Det var inget snack, och ingen skillnad på folk och folk.
Vad svårt det är att leva så. Det som låter så enkelt i teorin liksom...
Jaja... Nu är maten färdig så jag får sluta tänka för den här gången
Kommentarer
Trackback