Flygande tankar

En jobbig dag...
Och så hakar jag upp mig på det första jag skriver. Det här är ingen jobbig dag. Det är en fantastisk dag. Helt ny, den har aldrig varit förut, och jag vill inte kritisera den. Det är jag som har haft det jobbigt, eller är jobbig, eller gör det jobbigt för mig. Dagen har bara funnits för mig att leva i. Ett jobbigt liv då? Nej naturligtvis inte... Bah! Spelar roll?
Gud! Jag är så trött!

Symeons lovsång... Idag var den med i evangelietexten, men jag tror inte den lästes i kyrkan. Nej, det skulle jag kommit ihåg, även om barnen var högt och lågt. Det är en av de där bibelställena jag läser så ofta att jag ibland inte reflekterar över vad det står. Inte för att jag ber tidegärden med någon ordning och reda, men den ingår ju i completoriet varje kväll, så den sitter där, och är trygg och löftesrik.
Det är ju så. Vi kan stämma in i lovsången. Vi får gå hem i frid, varje kväll.
Det var familjegudstjänst idag, och sällan har jag varit så ofokuserad i kyrkan, men det var kul i alla fall, och de två barnen jag hade med mig störde nog bara ibland... förhoppningsvis :-)De hade någon slags datten med värmeljusen ett tag tills det var dags att gå fram och tända dem. Sen mutade jag fyraåringen med att berätta en hemlighet ifall han slutade jaga syrran mellan bänkarna. Det funkade sådär. Hemligheten var att vi skulle ha maränger och glass till efterrätt. Det fick han veta i bilen på väg hem, men egentligen skulle jag nog inte ha sagt något, för han skvallrade direkt, så syrran hoppade över middagen sen och gick direkt på marängerna istället... jaja. Bättre lycka nästa gång!

Vi har fått se solen idag.
Jag har suttit i trädgården i solskenet och sett dagsljus för första gången på väldigt länge känns det som. Kyndelsmässodag och allt.
Ljus är så viktigt! Det är helt underbart att se himlen ovanför molnen, att få se träden mot blå bakgrund och skuggor på marken.
Så oerhört vacker vår värld är. Bara i en trädgård i ett bostadsområde i en liten helt vanlig byhåla syns färger och detaljer så tydligt i solljuset att det vrider hela själen rätt.
Till och med fåglarna verkade gladare idag. De flög från det ena trädet till det andra, och ibland for de högt upp mot himlen och liksom tog sats och gled genom luften med utsträckta vingar. Utan ärende, bara upp och tillbaka, upp och tillbaka, i tillbedjan.
Gud är god!

För ett par veckor sen var jag på stan, och gick över en parkeringsplats. Antagligen bad jag, eller inte. Jag vet sällan det när jag tänker efter. Ofta är jag nog avstängd men beredd, för det händer att jag får ett litet tilltal, som är så tydligt som om någon hade ropat på mig i ett tyst rum. Då var det en bil som stod parkerad som fångade min uppmärksamhet, och jag undrade vad som var meningen, tills jag såg registreringsskylten och ordet "LYD". Närvaron då var så tydlig så det fanns liksom ingen chans att vifta bort det som ett sammanträffande.
Det är så oerhört svårt att gå balansgång på något sätt. Ibland känner jag mig helt blockerad. Där på parkeringen ville jag bara stanna och stå i regnet och blåsten och fortsätta fråga. Stanna kvar och bli helt levande. Om jag inte vore så instängd i mitt ego och brydde mig mer om ifall någon skulle se och tycka jag var konstig så skulle jag kanske vågat lyda just då.

Nu är balansgången mer skolan/familjen/ego för det mesta. Och ego är när jag känner att jag prioriterar fel, men gör det ändå. När jag stänger in mig, antingen bokstavligt, eller mer "glider ifrån" och inte är uppmärksam på var jag är och vad jag gör längre. När jag flyr till Gud, för att slippa nåt som är tråkigt. Det är ren lathet, och det är inte rätt tänker jag, att flumma iväg när Gud ju möter i just de uppgifter jag ska utföra och de människor jag träffar. Allt har sin tid säger predikaren. Amen säger jag. Ur led är tiden säger Shakespeare, men jag tror inte Hamlet är den som kan vrida tiden rätt åt mig. Det får nog jag jobba med tillsammans med Gud, bäst jag kan. Nästa vecka har vi helt sjukt mycket att göra. Så Gud bevare mig där jag behöver vara närvarande och rättvänd för att få gjort allt i rätt tid utan att försumma familjen. Men nu är nu, och det är bara att börja...

Vardag igen efter ännu en helg.

Ibland känns allt omkring mig som matrix. Som en låtsasvärld, uppbyggd för att passa människors sätt att fungera, men som inte riktigt är verklig ändå. Inte för mig i alla fall.
Det kan kännas som om jag är någonstans, mitt bland allt annat, men ändå inte är riktigt "med" utan liksom tittar på. Ser mig omkring i kulissen och fascineras över hur väl alla integrerar med varandra och i hela matrix. Varför känner jag mig så utanför? Jag vet faktiskt inte, men en känsla av ensamhet bland människor finns där allt som oftast. Inte för att jag är ensam, egentligen, för jag har både vänner bekanta och en stor familj som jag verkligen är nära, så det är konstigt.
Jag kan längta så oerhört mycket efter en människa att vara helt öppen med, men inser att det finns ingen annan än Jesus. Det händer att jag längtar tillbaka till när jag var barn, och fick lov att vara hela mig själv. Inte ha någon roll i en konstig vuxen verklighet. Vem i hela världen kan berätta för mig vem jag är och vad jag gör här, och varför jag känner och tänker som jag gör, när jag inte ens kan sätta ord på frågorna. Jag VET verkligen inte vad jag menar eller vill. Jag vill nog inte ha några svar heller kanske. Jag tror inte att jag är här av misstag, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna mig riktigt hemma någonstans... När jag var barn tänkte jag att jag kommer att förstå när jag blir vuxen. Fast när blir man det då?

Nu går dagarna i varandra. Plötsligt är det kväll igen, bara sådär...
Jag har inget att skriva om. Faktiskt. Jag saknar att skriva, men här finns ingenting som vill ut. Jag kanske har gett upp igen. Lite så känns det faktiskt, och det är ganska skönt... När jag kämpar emot och hela tiden söker så dräller det av funderingar, men jag orkar inte kämpa hela tiden. Gud gör som han vill ändå, och det är ju trots allt det jag tigger och ber om. Det är mindre tröttsamt att följa med utan att simma mot strömmen liksom. Det bär åt samma håll oavsett hur jag sprattlar, så jag lägger mig på rygg en stund och njuter av färden.

Möten med nya människor igen. Spännande, roligt och lite förvånande ibland...

Jag tycker att det är underligt, men inte egentligen, hur det kan vara en befrielse att få känna sin litenhet.
Fast jag är för trött för att orka utveckla tankarna tror jag. Jag ska fly in under min turkosa filt, och ta med mig ett glas vin och en bok istället.

Och hela världen antecknar? Varför skriver jag här? Egentligen?
Navelludd!

Vi såg en film igår med konfirmanderna. Jag tror den hette Jesus. Hur som helst så handlade den om Jesus. Den var okej. Fast jag har hittills inte sett någon film om Jesu liv som jag tycker har varit riktigt bra, och anmäler mig frivillig som gnällspik på det området. Det är ju inte så konstigt kanske, att det är svårt att göra en film om Jesus som stämmer överrens med vars och ens bild och tolkning, så den får väl duga, trots allt...

Hur som helst så var det en del saker som jag tyckte var knäppa och som jag inte alls vill skriva under på, men konfirmanderna är så tysta att det är svårt att veta om de 1.) lägger märke till detaljerna 2.) lägger det de ser och hör på minnet 3.) undrar något över huvud taget. Vad vi än frågar möts med tystnad, och eventuellt en axelryckning eller ett undvikande "vet inte." Det är ganska tråkigt faktiskt, för de tänker säkert en hel del... Undrar om det beror på att de känner sig obekväma i gruppen, eller om det bara behövs något förlösande som gör att dammarna sprängs. Det är ju deras frågor och funderingar som är intressanta liksom. Inte minst för dem... Konfirmationsundervisning får man ju inte mer än en gång, och de har ju världens chans nu att ta för sig... Bah! Och jag är fortfarande lika nyfiken på konfirmander som när jag träffade dem första gången, och har förstått att det faktiskt finns sådana som pratar också så jag fortsätter hoppas på det här gänget!

Filmen... Nä, jag orkar inte gå loss på det egentligen, men... En scen var från Johannesevangeliet när Jesus förvandlade vatten till vin. Filmen framställde det som om Jesus menade att hans stund inte var inne för att börja förkunna, och kanske är det vad som avses. Jag har alltid tänkt att det han säger syftar till att tiden för instiftandet av det nya förbundet inte är kommen, och att det han ska göra just har påbörjats.
Jaja...

Jag blev just biten av en mygga!!! På tal om något helt annat. Det är nog första gången jag fått ett myggbett i januari. Igår såg jag en fluga som satt på väggen utomhus, och förra året fotograferade jag en fullt utslagen maskros mitt i vintern. Håhå jaja... Det var bättre förr. När jag var barn fick vi minsann gå till skolan i snöstorm och uppförsbacke. Då var det vinter, och inget löjligt blaskigt gråväder som nu för tiden. Dagens ungdom vet väl inte ens hur en snöskyffel ser ut *mutter mutter*

Jag är visst trött :-)

Det är skönt med ledigt, men nu börjar jag känna mig lite isolerad faktiskt. Bubblan blir ganska liten här hemma, och jag längtar efter att få träffa fler människor. Jag behöver få prata och ta del av andras tankar, och jag behöver vilan det ger mig att inte vara ytterst ansvarig för andra än mig själv.

Jag längtar efter kapellet också. Kanske är det framförallt tystnaden och stillheten i kapellet på morgonen jag längtar efter. Att få andas ut och andas in och vara kvar i bönen.
Jag behöver få be ordentligt. Det är svårt med bön... Inte att rabbla Vår Fader, eller att vända mig till Gud med en tanke eller några ord, utan att verkligen be och överlåta allt och bli av med det som maler och distraherar runtomkring.
Bakom orden och mina egna tankar finns en annan slags bön, på något underligt sätt, och vägen dit är bara tystnad och överlåtelse. Den befriande bönen som är på riktigt, det verkliga och det sanna som finns bakom allt är nog där någonstans kan jag tänka, men jag vet inte. Det är dit jag längtar hur som helst, men jag är fast här i allt annat för tillfället.

Här och nu.
Gud är här
Gud är nu
Det räcker att veta det... Jag kan bara be om att få be så länge...

Så var det 2008 alltså... Årets första dag har varit bra och lite sömnig. Vi var hos goda vänner igår, och det var trevligt och det blev sent. De har fyra barn, och minsta lilla tjejen är bara ett par månader. Jag hade glömt igen hur litet ett spädbarn faktiskt är, och hur sammetslen hud de har och hur gott de doftar. Det är något alldeles speciellt med riktigt små bebisar. Deras blick är så sugande på något sätt. Att få ögonkontakt med ett litet barn är som att se rakt in i en hemlighet. Det känns som om de vet något som jag också visste en gång, men har glömt för länge sen. Det förblir en hemlighet. Hon glömmer väl också, och det ryms väl inte i orden hon kommer att lära sig en dag heller.
Hur som helst så var det en fin kväll och natt, och en seg förmiddag idag.

Jag och min lilla dotter var i kyrkan på eftermiddagen. Ekumenisk fredsgudstjänst tillsammans med pingst- och missionskyrkan. Intressant minsann...

Jag undrar vilken bibelöversättning de använde, för det avsnitt ur Jeremia som jag tror att det lästes ur och hölls en betraktelse kring är ganska annorlunda i min Bibel, men inte så annorlunda att det kan vara något annat än det jag tänker på. Jag kollade hemma, och jag är nästan säker på att det var Jer 29:11 ff, som lästes, det är ett ställe som jag har understryket i min bibel, men orden och ordföljden var ganska annorlunda i kyrkan idag.

Nu i skrivandets stund gick jag och kollade i den jättegamla bibeln från 1810, och som jag inte har en aning om vad det är för översättning, och nu är jag helt övertygad om att det var vad som lästes. Det stämmer inte heller helt ordagrant, men texten lyder såhär ur den gamla boken.

Ty jag vet väl, hvad tankar jag hafver om eder, säger Herren; nämligen fridens tankar och icke bedröfvelsens; at jag skall gifva eder then ända, som i vänten efter. Och i skolen åkalla mig, och gå och bedja mig, och jag skall höra eder. I skolen söka mig, och finna mig; ty om i mig af alt ert hjerta söken, så skall jag låta mig finna af eder, säger Herren; och jag skal vända edart fängelse och församla eder utur all folk, och utaf all rum, thit jag eder utdrifvit hafver, säger Herren; och skall låta eder åter komma til thetta rum igen, tädan jag eder hafver bortföra låtit.

Mannen som talade om bibelordet tryckte verkligen på uppmaningen "Ni skall" och i min översättning står det inte "Ni skall åkalla mig" utan "När ni åkallar mig" osv. Istället för frid och bedrövelse (eller oväld, som användes i kyrkan) så står det "välgång" och "olycka" i min Bibel...
Oj vad jag gick igång. Men jag tycker det är spännande. Första gången jag läste GT var det 1917 års översättning, men jag tror att den Bibeln ligger kvar hemma hos mamma och pappa. Jag får nog ta hit den också... Det var inte mycket jag förstod av vad jag läste då, rent språkmässigt. Innehållsmässigt är det inte enklare nu, men jag gillar verkligen den nya översättningen!

Men det jag tänkte skriva om var faktiskt inte det, utan en annan sak jag gick igång på i kyrkan idag, nämligen nådemedlen och nåden. Det var lite platt över huvud taget idag faktiskt. Mycket snack och många ord om ganska basala saker. Upprepningar och talad parallellism, på ett ganska tillgjort sätt. Men för all del, så var det inget direkt förutom nåden (kommer till det) som jag slog bakut åt. Fast det hade inte behövts en massa showande vid ambon för att berätta om Jesus, tycker jag ;-)

Fast nådemedlen, bönen Ordet och nattvarden, sade representanten för SvK, är där vi kan finna Guds nåd. Om vi inte ber, inte hör eller läser Bibeln och inte går till nattvarden har vi stängt kranen, och nåden kan inte nå oss. (!!!!!) Jag ville gå hem då faktiskt, men dottern hade somnat och sov gott raklång på kyrkbänken bredvid mig, och jag hade ändå inte kommit mig för att gå ut mitt i en gudstjänst. Nu var det nog inte så han menade, men det om något lät frireligiöst i mina öron. Som om Gud bara hade omsorg om dem som är tillräkligt fromma. Fast vidare sades att Gud förser hela skapelsen med liv och är närvarande hos alla, så jag kom till sans och lyssnade vidare. Kanske talade han om tron, som ett resultat av bön, Ord och sakrament, men jag hängde inte med. Jag har dessutom för dåligt på fötterna för att bli upprörd känner jag, så jag har lite dåligt samvete också.

Jag har faktiskt funderat på det här med Luther och skriften allena, och vad det egentligen säger. Jag tror att Gud gör som han vill, och att vi kan möta Gud där Gud låter sig finnas. Visst tycker jag det är viktigt att be, läsa Bibeln och ta emot nattvarden, men är det bara då - verkligen - vi kan möta Gud?

Kanske då, om jag försöker fundera... För jag tror att vi måste vara mottagliga och uppmärksamma. Och att vara uppmärksam och söka Gud är väl en slags bön. En tyst bön, i det egna hjärtat kanske, men ändå en bön som Gud hör och svarar på. Kanske vet vi inte ens att vi ber. Längtan och livet i sig är kanske på sätt och vis en bön, som får svar, men innan vi ser att det är Gud som svarar måste vi kanske förstå att vi ber, eller i alla fall vara öppna för att det inte är vi själva som sitter med alla svar... Jaja... Jag vet inte heller. Jag skulle inte vilja jämföra med en stängd kran i alla fall. Gud är levande vatten, och det går inte att vrida av på det sättet... Tror jag.

Och nu är klockan mycket igen. Läggdags!