lyd
För ett par veckor sen var jag på stan, och gick över en parkeringsplats. Antagligen bad jag, eller inte. Jag vet sällan det när jag tänker efter. Ofta är jag nog avstängd men beredd, för det händer att jag får ett litet tilltal, som är så tydligt som om någon hade ropat på mig i ett tyst rum. Då var det en bil som stod parkerad som fångade min uppmärksamhet, och jag undrade vad som var meningen, tills jag såg registreringsskylten och ordet "LYD". Närvaron då var så tydlig så det fanns liksom ingen chans att vifta bort det som ett sammanträffande.
Det är så oerhört svårt att gå balansgång på något sätt. Ibland känner jag mig helt blockerad. Där på parkeringen ville jag bara stanna och stå i regnet och blåsten och fortsätta fråga. Stanna kvar och bli helt levande. Om jag inte vore så instängd i mitt ego och brydde mig mer om ifall någon skulle se och tycka jag var konstig så skulle jag kanske vågat lyda just då.
Nu är balansgången mer skolan/familjen/ego för det mesta. Och ego är när jag känner att jag prioriterar fel, men gör det ändå. När jag stänger in mig, antingen bokstavligt, eller mer "glider ifrån" och inte är uppmärksam på var jag är och vad jag gör längre. När jag flyr till Gud, för att slippa nåt som är tråkigt. Det är ren lathet, och det är inte rätt tänker jag, att flumma iväg när Gud ju möter i just de uppgifter jag ska utföra och de människor jag träffar. Allt har sin tid säger predikaren. Amen säger jag. Ur led är tiden säger Shakespeare, men jag tror inte Hamlet är den som kan vrida tiden rätt åt mig. Det får nog jag jobba med tillsammans med Gud, bäst jag kan. Nästa vecka har vi helt sjukt mycket att göra. Så Gud bevare mig där jag behöver vara närvarande och rättvänd för att få gjort allt i rätt tid utan att försumma familjen. Men nu är nu, och det är bara att börja...
Det är så oerhört svårt att gå balansgång på något sätt. Ibland känner jag mig helt blockerad. Där på parkeringen ville jag bara stanna och stå i regnet och blåsten och fortsätta fråga. Stanna kvar och bli helt levande. Om jag inte vore så instängd i mitt ego och brydde mig mer om ifall någon skulle se och tycka jag var konstig så skulle jag kanske vågat lyda just då.
Nu är balansgången mer skolan/familjen/ego för det mesta. Och ego är när jag känner att jag prioriterar fel, men gör det ändå. När jag stänger in mig, antingen bokstavligt, eller mer "glider ifrån" och inte är uppmärksam på var jag är och vad jag gör längre. När jag flyr till Gud, för att slippa nåt som är tråkigt. Det är ren lathet, och det är inte rätt tänker jag, att flumma iväg när Gud ju möter i just de uppgifter jag ska utföra och de människor jag träffar. Allt har sin tid säger predikaren. Amen säger jag. Ur led är tiden säger Shakespeare, men jag tror inte Hamlet är den som kan vrida tiden rätt åt mig. Det får nog jag jobba med tillsammans med Gud, bäst jag kan. Nästa vecka har vi helt sjukt mycket att göra. Så Gud bevare mig där jag behöver vara närvarande och rättvänd för att få gjort allt i rätt tid utan att försumma familjen. Men nu är nu, och det är bara att börja...
Kommentarer
Trackback