valborg!
Igår lyssnade jag på en jättespännande predikan. Vi fick höra att det hebreiska ordet för sanning innehåller tre bokstäver. Den första den mellersta och den sista i alfabetet (fast jag har ingen aning om hur det alfabetet ser ut, men det kvittar) och hur det skulle kunna symbolisera det som har varit, det som är och det som ska komma... Över huvud taget så får ofta citatet "jag är vägen, sanningen och livet" mig att gå igång på hur frustrerande det måste ha varit för lärjungarna att hänga med Jesus och få såna här uttalanden att förhålla sig till innan allt föll på plats och de förstod (eller kommer någon någonsin att förstå helt och hållet?)
Jaja...
Igår eftermiddag hade vi fjorton fyra och femåringar här på barnkalas, och det gick bra. Det var lite nervöst, men alla föräldrar kunde faktiskt kvittera ut sina barn hela och någorlunda rena efter ett par timmar. Tack Gud!
Valborg med bara mina egna barn känns plötsligt som en tårtbit på engelska :-)
Idag är en bra dag!
trist...
Jag brukar inte känna såhär, men idag är det ganska tungt.
Jag känner mig som en usling! Min man varit på kurs med jobbet hela veckan, så jag har varit ensam med barnen tills igår eftermiddag. Det har funkat bra, men både jag och barnen har saknat honom. Idag har vi haft en heldag tillsammans hela familjen, och jag borde satt värde på det, men jag är långt från kärlekens väg idag. Jag tycker han kan åka iväg en vecka till, och ta alla griniga ungar med sig. Jag vill vara ifred! Jag skulle må bra av att få vara ensam en hel vecka... Ja, så känns det faktiskt, men jag gissar att det skulle räcka med en dag för att jag skulle få tillbaka perspektiven.
Egentligen tror jag inte det är varken maken eller barnen som är problemet, utan att jag är trött. Inte rent fysiskt utan liksom dränerad på kraft och livsglädje. Jag orkar inte... Ja, vad är det jag inte orkar? Jag vet faktiskt inte, så jag kan inte säga vad som gör att jag känner mig helt lipfärdig. Tänker jag på hushållsarbete så känner jag bara att jag vill ta en snöskyffel och slänga ut alla otäcka prylar på gatan. Jag struntar i tvätten och disken och dammsugaren och bananskalet bredvid tv:n kan ligga där tills det kryper iväg själv. Jag orkar inte. Tänker jag på att det är valborgsmässoafton på måndag och att vi ska gå och titta på elden någonstans så känns det skitjobbigt och ett projekt som kostar mer än det smakar för oss alla. Så är det inte, men jag är bra på att överdriva i fantasin. Tänker att den vilda dottern som rätt ofta är självmordsbenägen utan att förstå det själv, kanske får för sig att springa in i brasan, eller ner i sjön (hon sprang ut i vattnet idag när vi var vid stranden, och hon verkade inte ens tycka det var kallt.) Att få henne på andra tankar när hon får för sig att hon ska åt ett annat håll än övriga familjen, ut på en parkering eller sjuttiväg eller så, eller bara vill stanna till vid en barnvagn för att rycka varmkorven ur något annat barns händer, är i princip omöjligt, för hon "tappar skelettet" när hon inte får som hon vill. Benen viker sig under henne samtidigt som hon gallskriker och någon får antingen bära henne vilt sprattlande eller släppa taget om hennes hand och låta henne ligga och vrida sig av ilska på marken tills hon tröttnar. Inget av alternativen är kul. Jag orkar inte...
Så skulle jag kunna hålla på och gnälla om allt möjligt, men jag orkar inte.
Det är ju inte ens sant. Jag har inget att gnälla över liksom, men även om jag inte gnäller så någon hör det så är det gnälligt innuti mig när jag är sånhär, och det är trist. Jag är en otacksam, egoistisk, bekväm, fåfäng lögnare. Så är det!
Jag har tre underbara barn och en make som älskar mig (och äntligen är hemma.) Jag har det så äckligt bra att jag får dåligt samvete bara av att tycka livet är jobbigt ibland. Ego ego ego vill göra som hon vill när hon vill, och helst vill hon inte göra något alls, för det är jobbigt, och om hon gör något så ska hon ha beröm för det (och det får hon ge sig själv, för ingen annan märker att hon just la ner sig själ i att byta bajsblöja och sjunga tramsiga sånger samtidigt för att hålla barnet stilla i 29 sekunder. Ja, hon var verkligen duktig som plockade upp alla skivorna från golvet igen, var det för femte gången nu, utan att kasta dom efter barnet i hallen som tittar fram bakom dörren med skrattet glittrande i de bruna ögonen...
Nä, nu får jag skärpa till mig!
Överraska mig Gud! Låt mig få skratta åt eländet i alla fall...
Den gode herden...
Det är en stor tröst att veta att han finns. Han som känner vårt innersta och delar vårt liv. Han som förstår...
Så även om inte just fåraherde är det som känns mest relevant att jämföra Jesus med för mig idag, så kan jag nog förstå, och skriva under på, att det är en ganska träffande liknelse. En flock får som inte vet vart dom ska ta vägen, springer huller om buller och bräker, förstår inte riktigt sammanhangen, men njuter av att vara på ängen med det gröna goda gräset. De känner sin herde, och följer med honom fast de inte vet vart han för dem. De kan inte föreställa sig en plats där de inte varit, vet inget om skogen, ser bara ängen där de är nu. De följer herden för att de vet att han är god mot dom. Han låter dom vila när de är trötta, han låter dom äta och dricka, han är inte hårdhänt och gör dem illa, men visar tydligt varåt flocken ska gå. De följer honom därför att han skyddar dom mot rovdjur och hjälper dom att komma loss ifall de fastnar i ett hål eller skadar sig. Han älskar sina bräkande får, därför skyddar han dom mot allt ont och ger dom allt gott. De litar på herden och känner sig trygga i hans närhet.
Fast, för att knyta an till mitt liv...
Jag är ju bara ett får i en flock, på väg någonstans jag inte kan föreställa mig, inte förstår. Samtidigt är jag nog en slags herde också, åt min flock i flocken liksom...
Mina barn försöker jag efter bästa förmåga leda på rätt väg. Jag försöker att vara en god förebild och en bra förälder. Jag försöker se och bekräfta barnen och visa att för mig är dom det vackraste i världen. Samtidigt vet jag att jag måste ha koll på den gode herden, min förebild, annars går jag garanterat fel. Jag vill att barnen ska följa den gode herden, inte mig... Men de behöver mig, och det är faktiskt lite jobbigt att veta att även om Jesus är mina barns herde också så har jag som fullvuxet får ett ansvar mot de små fårbarnen att inte gå fel med dom så att de inte får det jobbigare än vad som behövs i den här snåriga världen...
Jag ber ofta Gud att barnen ska lyssna efter honom istället för på alla som bräker i olika tonarter runtomkring dom. Ja, jag vill inte ens att de ska ställa in kompassen efter mig och sin pappa, utan jag vill att de ska lyssna innåt, i sig själva, vad Gud säger. (Men det är ju skitsvårt, och inget jag själv lyckas speciellt bra med alla gånger. Med mång intryck är det svårt att urskilja Guds tilltal i allt brus.) Jag kan bara försöka gissa, och förhoppningsvis också ganska ofta gissa rätt, vad barnen behöver och vad som är gott för dom. Jag känner dom inte som Gud känner dom, jag vet bara att jag fått dom på mitt ansvar, och att jag måste göra mitt allra bästa för att vara en bra förebild under deras uppväxt. Jag älskar dom! Det har jag också fått av Gud. Dom älskar. Gud älskar.
Nu pladdrar jag mest, men just det här att veta att där jag brister, trots alla goda föresatser och ambitioner, där är Jesus. Han som känner oss alla och vet vad vi behöver och vad som fattas oss. När jag inte förstår hur barnen tänker, när det verkar som jag missar något viktigt och inte kan fatta vad det är, då är det en stor tröst att veta att någon ändå finns där och vet exakt hur det står till. Någon som tröstar och vill väl, och för oss nära varandra i kärlek, trots att vi inte har hela bilden av varken varandra eller ens oss själva så går det bra ändå att älska och kämpa och söka förståelse. Det är härligt och jobbigt med relationer!
förändring
En augustikväll förändrades allt.
Hon hade redan älskat. Men det var först den där kvällen hon förstod vad alla hade pratat om...
När hon hörde hans röst brast hon i gråt.
Där var han äntligen...
Hon kännde hans hud mot sin hud.
Han var varm
levande
perfekt.
Hon andades in långsamt
kännde hur han doftade
Han såg på henne
sökte efter hennes blick.
Hon såg på honom
drunknade i hans blick.
Ögon, fulla av vishet
Hon grät av lycka
överväldigad av kärleken som vällde fram med sådan kraft.
Gud var där
i hans blick.
I deras ordlösa gemenskap.
De var trötta
Allt var nytt.
Livet
Kärleken
Moderskapet
Den lilla nyfödda pojken
Det är snart sju år sedan pojken var nyfödd. Han har två småsyskon nu.
Han kan läsa, svära och spela fotboll. Han kan prata, berätta och förklara.
Han kan på ett alldeles speciellt sätt få sin mamma att se kontrasterna i tillvaron, men han kan aldrig någonsin få henne att sluta älska honom.
Lilla barnet visar ofta sina föräldrar vad livet handlar om. Han är först med att vara snart-sjuåring, och föräldrarna är alltid nybörjare med honom. Det är han som får visa dem tillbaka till barndomslandet som de har glömt, och aldrig riktigt kan förstå nu när de ser det med vuxnas ögon. De blev föräldrar den där augustikvällen. Då förändrades allt...
käftis
Idag har jag varit hos tandläkaren. Hon är så bra, och jag är så rädd för henne... Nej, inte för henne, såklart, men jag är rädd för att gå till käftis.
Fast såhär efteråt känns det bra, även om jag känner mig som ett offer för misshandel så är det ju värt det i längden, men usch vad det gjorde ont! Min dåliga tand, som jag lagat säkert sju gånger, behöver nu rotfyllas, och idag har det projektet påbörjats. *ajaj*
Jag har haft tandvärk sedan stilla veckan, och efter ett akutbesök på skärtorsdagen blev det lite bättre, men inte bra. Idag höll jag på att börja gråta av smärta bara hon kännde på tanden, och jag tror jag fick sex sprutor med bedövning som ändå inte tog helt och hållet. Synen på vänster öga blev bedövad i alla fall, men tanden gjorde ont ändå.
Jag gick inte till skolan. Jag kännde mig helt nerdrogad och mörbultad efter drygt 1½ timme i horisontalläge med munnen full av konstiga saker. Jag kunde ändå inte prata rent, så att redovisa muntligt var inte så lockande... Och när bedövningen släppte var jag också glad att jag var hemma.
Men! Vad glad jag är det finns tandvård. För med tanke på hur ont det gjorde att fixa den MED bedövning så vill jag inte ens tänka på hur det skulle kännas att dra ut tanden UTAN. *ryser* Jag tänker på hur de måste ha lidit förr i tiden, och hur det är i andra länder... Och så sitter jag här och gnäller... Tacksamhet vore på sin plats! Tack Gud för käftis!
Nu kom det ett konstigt pop-up-fönster som försvann igen och datorn låter konstigt... Virus? Jaja, det visar sig... Jag kan inget om sånt där.
Hur som helst så har jag varit hemma hela dagen och bara gjort inget speciellt. Läst en del i GT, men det tar emot ibland faktiskt. Just nu läser jag Krönikeböckerna, men jag ska nog hugga in på något profetiskt istället. Jag läste Amos bok för några dagar sen, och det var ord och inga visor :-)
*sjunger*
Och klimatförändringarna känns ju ganska behagliga en helg som den här... Hmmm, vad dubbelt det blev. Fast jag tar mig friheten att njuta av solen och värmen och den tidiga våren. Den är ju ändå här liksom, och även om jag är djupt oroad över vad vi håller på att göra med skapelsen så blir jag så glad av vackert väder.
Håhå jaja... Så tog jag ner mig själv på jorden i alla fall. Men nä, vid närmare eftertanke. Jag tänker minsann tillåta mig att vara glad åt och ta vara på allt som är vackert och skönt och gott, även om det till viss del är ett resultat av miljöförstöring att det är så varmt och skönt redan. Just därför att vi inte kan vara säkra på att vi har en fungerande värld att leva i hur länge som helst så vill jag ta in så mycket jag bara kan av den nu, varje dag... Men... ja, vad? Kan inte alla vi i den rika delen av världen bara bestämma oss för att vi lägger av, alla samtidigt, med att utnyttja naturen och andra människor genom att leva över våra tillgångar. Kan inte alla samtidigt bara dra ut kontakten, skrota bilen, sluta äta färdigförpackad frysmat, godis och läsk som åkt kors och tvärs i transporter som släpper ut en massa avgaser. Kan inte alla bara sluta duscha i rent dricksvatten varje dag och börja odla potatis i trädgården och...
Nähä... nej det vill vi ju inte, för vi har det så bra och bekvämt, och det går så mycket bra på tv om kvällarna.
Jag vill inte heller, inte bara jag, men om många - alla - avstod från sånt vi inte behöver skulle jag med glädje avstå en hel massa bekvämligheter. Det skulle säkert vara supersvårt för en bortskämd svensk som mig, men i längden, när vi lärt oss leva utan allt vi inte behöver, tror jag vi skulle komma närmare både varandra, livet, Gud och oss själva. Men det ÄR så svårt att stå emot när samhället bara är skruvat och konsumtion är en dygd :-P
Imorgon är det måndag. Då tar jag bilen till skolan igen.
Och kör genom skogen då solen precis når ovanför trädtopparna. På ett ställe längs vägen jag kör ser jag från ett backkrön en horisont av granklädda kullar i olika nyanser av grönt, morgondimma ibland, långa nyvakna skuggor över vägen. Lite senare kör jag förbi en sjö och nu börjar lövträden bli ljusgröna också. Det är så vackert så det gör ont att köra den "tråkiga" vägen i morgonsol...
glädje och sorg
Jag kan inte låtsas att jag inte vet att Jesus uppstod och lever, men långfredagen är ändå tung. Tänk då alla som var med på långfredagen, som inte visste.... Och visste Jesus att han skulle ro det i land? Kunde han i förväg föreställa sig hur all världens ångest, hat, ondska, svek, girighet, egoism och elände känndes. Blev han övergiven av Gud? Hela påskafton också? *ryser* (Fast så var det ju förstås det här med tid och rum som inte existerar i evigheten, och om Jesus var död, så fanns väl ingen tid längre? Och dödsriket... Vad hände där?)
"Eli, Eli, lema sabachtani?"
Var det då synden lades på honom och han var under domen, eller? eller?
Och varje gång jag ber om förlåtelse så dödar jag Jesus litegrann...
Jag har så blandade känslor. Skuldkänslor, fast jag vet att jag inte kan värja mig från synden så gör det ont att det är så. Tacksamhet över vad Gud lät Jesus utstå, för att rädda mig och alla andra som också vore chanslösa annars. Förundran, för jag fattar inte, och ändå är det så...enkelt (fast det är fel ord, för det är ju stort och allt annat än enkelt om man börjar fundera... ääh, jag vet inte. Helt ofattbart... Typiskt Gud...) Glädje över att min Gud är en Gud som varit människa och förstår sig på mig även om jag inte förstår mig på Gud. Glädje över att vara så älskad och värdefull för Gud att han gjorde vad det nu var han gjorde. Skam över att jag inte sätter mer värde på allt än jag gör, att jag i vanlig ordning tar saker för givet, och inte älskar och lever som Gud vill och att jag bryr mig för mycket om mig själv...
Jag får nog sova på saken, och be om hjälp att släppa det jag inte förstår.
GLAD PÅSK!
Paulus minsann...
Jag tror på en Gud, som är större än någon man eller kvinna någonsinn kan förstå.
Varför gör vi det så krångligt... egentligen?
Trötta tankar från mig ikväll, men det som ekar är bara evangeliets kärleksbudskap.
Gud är en kärleksfull Gud som älskar oss så mycket att han kom hit till oss och levde ett liv som oss, ett liv för oss.
Jesus säger att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta och vår nästa som oss själva. Han sammanfattar lagen genom att ge oss gyllene regeln, och han DÖR för vår skull. Snart är det långfredag, och då kan vi ju försöka förstå vad det egentligen är Gud gör för vår skull - av kärlek. Sen är det påskdag och då kan vi ju försöka förstå vad Gud ger oss möjlighet till - av kärlek.
Vad gör vi? Skillnad på varandra...
Jag tror att Gud vill det som är bäst för oss, och det är vad Jesus försöker få oss att förstå. Det som är bäst för oss är ett liv med Gud, ett liv i kärlek. Älska Gud, din nästa och dig själv. Fast vi lyckas inte alltid så bra, och det vet Gud. Jesus kom, han såg och han segrade, och det är vad vi fått av Gud. Förlåtelse och möjlighet att trots alla fel vi gör och alla gånger vi hamnar vid sidan av kärlekens väg ha gemenskap med Gud. Jesu liv, död och uppståndelse är vårt allt - för Gud är vårt allt. Att tro på det är glädje och trygghet, och jag tror att Gud vill att alla ska få veta vilka möjligheter tron på Jesu död och uppståndelse ger. Jag tror inte att Gud bryr sig ett smack om ifall det är en man eller en kvinna som är hans redskap i försöken att nå människor med glädje och trygghet. Jag kan bara inte förstå på vilket sätt det kan ha betydelse.
Men det är mycket jag inte förstår, och jag kan bara be Gud om hjälp i mina försök att komma lite närmare sanningen.
stilla vecka?
Barnen har påsklov (jag också egentligen, men om lov=ledig så har jag inte lov, jag är bara inte i skolan.)
Det är härligt att vara med barnen och hitta på saker hela dagarna, men jag är faktiskt en gammal tant i jämförelse, och med ålderns rätt orkar jag inte hålla igång så mycket som dom. Helt ärligt ska sägas att jag nog inte är ett barn i sinnet heller tyvärr. För hur roligt det än är att baka hallonpaj i sandlådan, och köra låtsas-moped mellan träden så tröttnar hon rätt fort - tanten.
Jag önskar mig... en stilla vecka. Nä, jag ska inte vara orimlig. Jag ber om kraft och energi, tålamod så det räcker den här rallyveckan, och ända till på tisdag när jag med varm hand får överlåta älsklingarna åt dagis och skola igen. Och jag ber om ett riktigt roligt och härligt påsklov för barnen.
Och jag önskar att jag kan stjäla lite tid och ta mig till kyrkan någon kväll innan långfredagen också. Det visar sig, men schemat är tajt. Vi har en födelsedag att fira, och gäster som kommer både onsdag, torsdag och lördag.
Jaja... Ingen tid att förlora. Bäst att resa sig från datorn. Jesus behöver jag inte gå till kyrkan för att träffa för all del, men det är så skönt att gå dit och bara stänga allt annat ute för en stund...