Flygande tankar

Jag känner mig helt mano depressiv i stilla veckan, och från skärtorsdag är det som mest berg och dalbana fram till påskdagen. Idag känner jag mig tom... nollställd liksom... Försöker ladda om, för imorgon är det segerfest.

Jag kan inte låtsas att jag inte vet att Jesus uppstod och lever, men långfredagen är ändå tung. Tänk då alla som var med på långfredagen, som inte visste.... Och visste Jesus att han skulle ro det i land? Kunde han i förväg föreställa sig hur all världens ångest, hat, ondska, svek, girighet, egoism och elände känndes. Blev han övergiven av Gud? Hela påskafton också? *ryser* (Fast så var det ju förstås det här med tid och rum som inte existerar i evigheten, och om Jesus var död, så fanns väl ingen tid längre? Och dödsriket... Vad hände där?)
"Eli, Eli, lema sabachtani?"
Var det då synden lades på honom och han var under domen, eller? eller?
Och varje gång jag ber om förlåtelse så dödar jag Jesus litegrann...

Jag har så blandade känslor. Skuldkänslor, fast jag vet att jag inte kan värja mig från synden så gör det ont att det är så. Tacksamhet över vad Gud lät Jesus utstå, för att rädda mig och alla andra som också vore chanslösa annars. Förundran, för jag fattar inte, och ändå är det så...enkelt (fast det är fel ord, för det är ju stort och allt annat än enkelt om man börjar fundera... ääh, jag vet inte. Helt ofattbart... Typiskt Gud...) Glädje över att min Gud är en Gud som varit människa och förstår sig på mig även om jag inte förstår mig på Gud. Glädje över att vara så älskad och värdefull för Gud att han gjorde vad det nu var han gjorde. Skam över att jag inte sätter mer värde på allt än jag gör, att jag i vanlig ordning tar saker för givet, och inte älskar och lever som Gud vill och att jag bryr mig för mycket om mig själv...
 
Jag får nog sova på saken, och be om hjälp att släppa det jag inte förstår.
GLAD PÅSK!