Flygande tankar

En rödrutig handduk på tvättlinan i trädgården.
Gungar, dansar
in och ut ur skuggan
fram och tillbaka i vinden
Formar sig efter luften som rör sig omkring den
i en oförutsägbar dans
Blir stilla
väntar
glöder som eld när dansen börjar på nytt

Lekfullt

Jag och fyraåringen har haft en underbar minisemester mitt ute i skogen i ett tält tillsammans med två campingkompisar i ett annat tält och två fantastiska människor i en sommarstuga en bit från stranden där vi hade vårt läger.
Jag kommer nog att kunna leva på minnet av det här ett bra tag känns det som, och för sonen har det varit ett riktigt äventyr. Vi har stått med fötterna i sjön och borstat tänderna, lagat mat på stormköket och ätit makaroner kokade i sjövatten. Vi har sett en kopparorm, hållt en liten padda, gått i skogen, varit uppe på ett "berg" plockat blåbär och hallon. Vi har bett aftonbön vid vattnet just när månen blivit synlig över horisonten. Vi har sovit i tält, så nära stranden att vi somnade till ljudet av vatten som rör sig. Vaknat i kylig morgonluft, på marken, bara en dragkedja ifrån naturen. Frysit lagom mycket och druckit morgonkaffet sittande på liggunderlag utanför tältet.

Men eftersom det här är min ego-blogg (ja, det har blivit ganska mycket ältande om mig och mitt här i cyberspace minsann) så fortsätter jag där jag slutade, fast med en mer positiv attityd till livet! (Halleluja! Tack och Amen)

Det var nära... allt. Nära naturen, nära varandra, nära livet och nära Gud. Nära nog! Stort och vackert att få ana kraften som håller samman allt till vad det är. Lilla myggan i tältet, träden, mossan, fåglarna, vattnet, elden, luften, människorna, känslorna som vävs samman till något som blir större och större men aldrig färdigt. Kärleken som led och dog för att leva vidare med oss. Elia som fick bröd och vatten under ginstbusken för att orka vidare. Inte ge upp. Det behövs inte! Ja, jag tänker inte ens försöka skriva något begripligt och sammanhängande, för nu håller något på att ramla på plats hos mig, men jag fattar inte än, och kanske inte sen heller... Det kvittar, för det blir bättre, och det räcker!

Jag mår inte bra! Jag känner inte igen mig själv alls, och det blir bara värre och värre. Imorgon ringer jag till barnmorskan och rycker ut den otäcka hormonspiralen. Jag tror jag är på väg in i en riktig depression, och såhär har jag inte mått sedan jag åt p-piller för ca åtta år sedan.
Ingen aning om det är hormoner som spökar, men jag måste försöka, för såhär kan jag inte ha det.
Jag skyller på livet, familjen, jobbet, vädret, mig själv och alla möjliga, men faktum är att jag brukar kunna ta motgångar bättre än såhär. Jag brukar inte bryta ihop och få självmordstankar av att saker går mig emot. Det är inte friskt! Gud hjälpe mig och alla som måste stå ut med mig just nu :-(

Fast utan spiral dyker nästa problem upp som gubben i lådan... Gud bevare oss från fler ungar också... Men det finns ju alternativ som inte går ut på att proppa i sig hormoner och tappa livslusten.

Städning kan vara riktigt spännande!Idag har jag städat hemma hos en gammal kvinna. Hemma hos henne ser det ut som om tiden stått stilla i flera decennier. De gamla möblerna bär märken efter händer, törnar och torktrasor. Lacken har mattats kring hörn och handtag. Ljusstakar och vaser står på virkade dukar, och på hyllorna trängs svartvita fotografier från en sedan länge svunnen tid med färgglada bilder av barnbarnsbarnen som gick i skolan på åttiotalet (av frisyrer och kläder att döma.) I taket hänger en dammig kristallkrona som inte lyser så ofta. På hedersplats står en knallröd telefon på en bänk i hallen. En sån där med snurrskiva som barn inte vet hur den ska användas... Undrar om den ringer ibland? Hon sover mest nu. Tiden har satt sina spår, men dragen av den unga kvinnan på bröllopsbilden vid hennes nattduksbord syns fortfarande. Hon är lika vacker som då! På byrån i sovrummet ligger allt prydligt i ordning. Spegel, hårborste, kam, flaskan med parfym och en hög med böcker precis på samma ställe som strax innan jul när jag senast var hemma hos henne. Någon lyfter upp sakerna en gång i veckan för att damma byrån, men korken på parfymflaskan har ingen rört. Inte böckerna heller. Jag lyfte på psalmboken som låg ovanpå Bibeln. Det syntes ett psalmboksavtryck i dammet på Bibeln. Bokhögen har legat stilla den också... Jag dammade böckerna, parfymflaskan och de andra sakerna. Jag öppnade psalmboken, och de första ord som nådde mig var "lär mig du skog att vissna glad." Hon såg helt fridfull ut där hon sov i sängen precis bredvid. En rödrutig filt hade hon om sig.  Hon vaknade inte när jag satte mig på sängen. Hon hörde nog inte att jag småpratade en stund heller, men hon såg upp en kort stund och log lite när jag tog hennes hand. Det är roligt att vara tillbaka på jobbet faktiskt. Ganska ofta får man sig en tankeställare där, om man tar sig tid... Och när jag inte varit där på ett tag är det lättare att stanna upp, för då är jag inte lika inkörd i rutinerna. "Vissna glad" Är det vissnar vi gör vi människor? Jag vet inte, men jag tycker nog allt att skogen är som allra vackrast om hösten...

Ett bibelcitat som betyder mycket för mig är Jer 29:11

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka.
Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Just nu är det en del som känns väldigt jobbigt, och jag är trött, trött, trött. All energi går åt till det som måste göras, och jag måste inte sitta här och skriva även om jag tycker det är avkopplande.
Jag saknar... livsglöden? Ja, något viktigt har försvunnit känns det som. Inte Gud, men innerligheten och längtan efter att vara nära. Det känns som det kvittar, för jag orkar inte känna efter. Jag vet att Gud bär mig, och jag är tacksam för det, för då vet jag att jag inte är så ensam som jag känner mig.
Jag förstår inte ens varför jag känner mig ensam, för det finns människor omkring mig som jag sätter stort värde på. Det är nog innuti mig själv ensamheten kommer ifrån, från mörkret som tyvärr är tydligare än ljuset för tillfället. Inte starkare än ljuset för all del. Jesus vann ju... Inte farligt heller, jag är inte rädd, bara trött. Inte evigt, men mörkt och jobbigt...