Nära nog!
Jag och fyraåringen har haft en underbar minisemester mitt ute i skogen i ett tält tillsammans med två campingkompisar i ett annat tält och två fantastiska människor i en sommarstuga en bit från stranden där vi hade vårt läger.
Jag kommer nog att kunna leva på minnet av det här ett bra tag känns det som, och för sonen har det varit ett riktigt äventyr. Vi har stått med fötterna i sjön och borstat tänderna, lagat mat på stormköket och ätit makaroner kokade i sjövatten. Vi har sett en kopparorm, hållt en liten padda, gått i skogen, varit uppe på ett "berg" plockat blåbär och hallon. Vi har bett aftonbön vid vattnet just när månen blivit synlig över horisonten. Vi har sovit i tält, så nära stranden att vi somnade till ljudet av vatten som rör sig. Vaknat i kylig morgonluft, på marken, bara en dragkedja ifrån naturen. Frysit lagom mycket och druckit morgonkaffet sittande på liggunderlag utanför tältet.
Men eftersom det här är min ego-blogg (ja, det har blivit ganska mycket ältande om mig och mitt här i cyberspace minsann) så fortsätter jag där jag slutade, fast med en mer positiv attityd till livet! (Halleluja! Tack och Amen)
Det var nära... allt. Nära naturen, nära varandra, nära livet och nära Gud. Nära nog! Stort och vackert att få ana kraften som håller samman allt till vad det är. Lilla myggan i tältet, träden, mossan, fåglarna, vattnet, elden, luften, människorna, känslorna som vävs samman till något som blir större och större men aldrig färdigt. Kärleken som led och dog för att leva vidare med oss. Elia som fick bröd och vatten under ginstbusken för att orka vidare. Inte ge upp. Det behövs inte! Ja, jag tänker inte ens försöka skriva något begripligt och sammanhängande, för nu håller något på att ramla på plats hos mig, men jag fattar inte än, och kanske inte sen heller... Det kvittar, för det blir bättre, och det räcker!
Jag kommer nog att kunna leva på minnet av det här ett bra tag känns det som, och för sonen har det varit ett riktigt äventyr. Vi har stått med fötterna i sjön och borstat tänderna, lagat mat på stormköket och ätit makaroner kokade i sjövatten. Vi har sett en kopparorm, hållt en liten padda, gått i skogen, varit uppe på ett "berg" plockat blåbär och hallon. Vi har bett aftonbön vid vattnet just när månen blivit synlig över horisonten. Vi har sovit i tält, så nära stranden att vi somnade till ljudet av vatten som rör sig. Vaknat i kylig morgonluft, på marken, bara en dragkedja ifrån naturen. Frysit lagom mycket och druckit morgonkaffet sittande på liggunderlag utanför tältet.
Men eftersom det här är min ego-blogg (ja, det har blivit ganska mycket ältande om mig och mitt här i cyberspace minsann) så fortsätter jag där jag slutade, fast med en mer positiv attityd till livet! (Halleluja! Tack och Amen)
Det var nära... allt. Nära naturen, nära varandra, nära livet och nära Gud. Nära nog! Stort och vackert att få ana kraften som håller samman allt till vad det är. Lilla myggan i tältet, träden, mossan, fåglarna, vattnet, elden, luften, människorna, känslorna som vävs samman till något som blir större och större men aldrig färdigt. Kärleken som led och dog för att leva vidare med oss. Elia som fick bröd och vatten under ginstbusken för att orka vidare. Inte ge upp. Det behövs inte! Ja, jag tänker inte ens försöka skriva något begripligt och sammanhängande, för nu håller något på att ramla på plats hos mig, men jag fattar inte än, och kanske inte sen heller... Det kvittar, för det blir bättre, och det räcker!
Kommentarer
Trackback