Flygande tankar

Förstod hon?
Fick hon vatten så hon blev otörstig?

Längtan efter Gud... Min egen längtan, är ibland så stark att jag undrar vad Jesus menar. Den som dricker av det vatten som Jesus ger blir inte törstig igen, utan det blir en källa med ett flöde som ger evigt liv. Jaha?
Kvinnan bad om vatten. Jesus sa "gå och hämta din man"
Goddag yxskaft.
Jo, jag fattar nog att Jesus i vanlig ordning inte menade vatten som vatten, och inte törst som fysisk törst.
Jag läste nyss texten. Idag var den till mig.
Den berörde mig, Gud sa något.
Är det livet, både livet här och det eviga, som Jesus menar?

Längtan - törsten... Det är en del av mig.
Längtan efter Gud finns nästan alltid innuti.
Bara lösryckta stunder av frid.
Närvaro som känns
Utsuddade konturer och skärpta sinnen
Tidlöst fri från längtan.
Men nog blir jag törstig igen...

Vi blir nog inte otörstiga förrän vi är där i evighetens källa?
Förnuft och känsla...
Gud är alltid nära, jag behöver inte längta.
Med förnuftet kan vi kanske förstå att det är så.
Gud är hos oss hela tiden, men vi kan inte styra känslorna.
Vi kan inte alltid se och uppleva.
Vi bär samma skada som skapelsen.

Vi får av nåd, glimtar av evigheten.
Och så får vi längta...

När jag har mycket att göra fastnar jag lätt i tankar som far runt innuti huvudet. Ett ord här, eller en mening där, blir till böner, men jag behöver stillhet för att be ordentligt.
Efter en sådan splittrad dag märker jag hur viktig bönen är för mig. Där tar Gud hand om allt, även om jag inte märker det själv just då så märker jag det om jag inte ber. Det spelar ingen roll hur jag ber heller. Om det är förbön, tidegärden, eller bara personligt, så ger Gud mig något i bönen som jag bara får där. Det är väl kanske just samtalet, det att jag vänder mig till Gud med mina ord istället för att låta dem fara runt i mig, som märks. Att Gud tar emot mina tankar, och ger mig tillbaka vad som är viktigt, resten kan jag lämna.
Även om bönen är förtryckt som i tidegärden, så hjälper den mig, så just orden har nog inte så stor betydelse. Gud vet ju liksom ändå vad som rör sig i mig, bakom orden, oavsett om det är mina egna ord eller någon annans, så är det inte i exakta ord som samtalet med Gud sker. Jag förstår inte ens hur bön fungerar, men jag vet ATT det fungerar... Ja, det är väl huvudsaken :-)

Gud hör bön!

Jag vet inte hur länge jag satt och tittade ut över vattnet. Det spelar ingen roll heller...
Jag behövde verkligen en stund i naturen, och blev välsignad med solsken mellan regnskurarna. Tack!

Jag har sett smultronblommor, violer, vitsippor, tistelblad, maskrosor, och hört fågelsång och fiskar som slog i vattnet. Trädets grenar rörde vid vattenytan, och ringarna på vattnet suddades ut av de mjuka vågorna... Solen värmde den blöta marken, och luften var varm och fuktig av vattenånga. Granarna har små ljusgröna skott, och det luktar vår i skogen.

Där, mitt i verkligheten, i naturen, tänker jag ibland att det lilla vi vet och ser som verklighet bara är en liten del av helheten. En helhet som är så stor att den känns overklig, men ändå är det i den helheten vi ingår - och hela skapelsen. Overklighetskänslan kom krypande idag också, men jag orkade inte tänka. Ville bara vara i den verklighet jag förstår, och njuta av hur vacker den är. Resten, vad det nu är, har jag evigheten på mig att njuta av sen...

Sjuka barn med sjuk mamma kan inte vara annat än sjukt va?
Blä blä blä *gnäller*
Jag börjar bli orolig för lilltjejen också, för hon har inte ätit sedan i torsdags, förutom lite yoghurt och isglass och minimala smakbitar av något annat. Hon är redan en liten tunnis, och väger bara tvåsiffrigt med några hektos marginal. Hon fyller två år om några veckor, och är lätt som en fjäder. Killarna vägde mer än hon gör nu när de var runt ett halvår gamla... Men det kvittar ju, hon äter nog när det är dags.

Igår höll klassen i gudstjänsten, och det blev jättefint. Det var familjemässa med dop, och mycket musik och sång. Fast jag glömde min väska i stan, och måste nog trots att det tar emot packa in oss ynkliga sjuklingar i bilen och åka och hämta den.

Jag vet inte om det är pollenallergi eller förkylning jag har i näsan. En kombination kanske...
Haha :-) Vad fånig jag känner mig som sitter och skriver om det också. Jaja... Så bidrog jag med lite värdelöst vetande i cyberspace idag också :-)

Jag har funderat på det här med att visa känslor idag. Man gör inte det så ofta... inte jag i alla fall. Inte de djupa sanna känslorna.
Det händer faktiskt ganska ofta att jag blir väldigt berörd av något, och full av känslor. Det kan vara precis vad som helst, en tanke som väcks när jag ser en fågel t.ex. Något litet bara, som blir stort... Senast idag kännde jag att om jag varit ensam i en djup skog hade jag fallit på knä i bön och tackat Gud för att livet är så levande, men bland andra människor i en park faller det sig inte riktigt naturligt liksom. Inte ens att rycka tag i maken och skrattande berätta hur mycket jag älskar honom kan jag göra utan att han (som ändå känner mig hyfsat bra vid det här laget) skakar lite på huvudet, ler överseende, och frågar vänligt vilket fel som gått sönder den här gången. Lagom ska det vara! Fast han är van, för all del...

Tanken bara slog mig. Skulle vi vara lyckligare om vi släppte ut glädjen istället för att gömma den för oss själva innuti oss, och bara dela med oss av ett diskret leende. Vad skulle jag tänka om någon dansade emot mig på parkeringen utanför coop forum och gav mig en bukett maskrosor? Skulle jag bli rädd? Kanske... Men jag tror inte det. Jag tror jag skulle bli glad, och hans eller hennes glädje skulle smittat av sig lite... Positiva känslor förtränger vi nog lika bra som negativa egentligen. Fast det kanske är bäst så? Ingen aning.

Hmm... Jaha... Där tog tankarna slut för idag.
Nu ska jag gå och snyta mig lite igen :-)