äktenskap mm.
Ikväll sitter jag och funderar på äktenskapet efter en diskussion i skolan. Det är så lätt att se till sitt eget och tro att alla andra också funkar på samma sätt tänker jag.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker det är en dans på rosor att vara gift, eller att leva i nära relation med andra människor över huvud taget, för det är inte alltid lätt. Men hittills har det inte varit värre än att vi har kunnat nå fram till varandra och växt lite efter varje övervunnet hinder.
Det som slog mig är att jag väldigt ofta längtar efter frihet, att få komma ifrån och vara för mig själv. Det är en längtan som blivit starkare ju fler vi har blivit i familjen, och egentligen tror jag inte det handlar så mycket om äktenskapet eller familjelivet, för vi har det bra tillsammans - om än ganska intensivt mellan varven. Men ändå... Varför längtar jag bort? Är det mig det är fel på?
Om jag ska vara riktigt brutalt ärlig, och det kan jag ju kosta på mig i en anonym blogg på nätet, så känner jag mig nog lite instängd här hemma. Det är så jobbigt att behöva erkänna det, och se det såhär formulerat med ord framför ögonen på mig själv, men så är det faktiskt. Jag drömmer om att få sitta helt ensam vid stranden och bara titta på solnedgången. Stanna ända tills det blir mörkt och kallt... Eller att gå och sätta mig på ett café och dricka espresso och titta på människor utan att ha någon tid att passa eller någon att prata med.
Jag längtar efter lugn och tystnad (eller snarare att inte behöva lyssna aktivt) och tid som inte är fullbokad redan innan den kommit till mig.
Får man känna så när man är mor till tre små barn? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att jag får det i alla fall. Jag har faktiskt en del tid för mig själv redan... Inte mycket, men jag använder den dåligt, så jag borde nog inte klaga.
Jag och maken pratade om tid för ett par dagar sen, och han är bättre än mig på att använda tiden. Han är effektiv, och kör på med en sak tills han är färdig innan han börjar med nästa. Jag avbryter mig lätt, och tänker att "jag ska bara" göra något annat, och fortsätta senare, så kommer något tredje med i bilden och tillslut är jag helt splittrad och handlingsförlamad och tycker att det är skitjobbigt med allt jag har att göra, och inget blir ordentligt gjort. Jag tror att jag är ganska svår att ha att göra med ibland... Och ibland så tycker jag att det är så jobbigt att känna mig annorlunda och missförstådd och att han är så jobbigt enkel. (Ja, det är avundssjuka. Jag vill också ha enkla lösningar och kunna nöja mig med "det bara är så") Det verkar så självklart för honom allting, medan jag bara analyserar och känner efter och... nu gör jag så igen. *suck*
Jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker det är en dans på rosor att vara gift, eller att leva i nära relation med andra människor över huvud taget, för det är inte alltid lätt. Men hittills har det inte varit värre än att vi har kunnat nå fram till varandra och växt lite efter varje övervunnet hinder.
Det som slog mig är att jag väldigt ofta längtar efter frihet, att få komma ifrån och vara för mig själv. Det är en längtan som blivit starkare ju fler vi har blivit i familjen, och egentligen tror jag inte det handlar så mycket om äktenskapet eller familjelivet, för vi har det bra tillsammans - om än ganska intensivt mellan varven. Men ändå... Varför längtar jag bort? Är det mig det är fel på?
Om jag ska vara riktigt brutalt ärlig, och det kan jag ju kosta på mig i en anonym blogg på nätet, så känner jag mig nog lite instängd här hemma. Det är så jobbigt att behöva erkänna det, och se det såhär formulerat med ord framför ögonen på mig själv, men så är det faktiskt. Jag drömmer om att få sitta helt ensam vid stranden och bara titta på solnedgången. Stanna ända tills det blir mörkt och kallt... Eller att gå och sätta mig på ett café och dricka espresso och titta på människor utan att ha någon tid att passa eller någon att prata med.
Jag längtar efter lugn och tystnad (eller snarare att inte behöva lyssna aktivt) och tid som inte är fullbokad redan innan den kommit till mig.
Får man känna så när man är mor till tre små barn? Jag vet faktiskt inte om jag tycker att jag får det i alla fall. Jag har faktiskt en del tid för mig själv redan... Inte mycket, men jag använder den dåligt, så jag borde nog inte klaga.
Jag och maken pratade om tid för ett par dagar sen, och han är bättre än mig på att använda tiden. Han är effektiv, och kör på med en sak tills han är färdig innan han börjar med nästa. Jag avbryter mig lätt, och tänker att "jag ska bara" göra något annat, och fortsätta senare, så kommer något tredje med i bilden och tillslut är jag helt splittrad och handlingsförlamad och tycker att det är skitjobbigt med allt jag har att göra, och inget blir ordentligt gjort. Jag tror att jag är ganska svår att ha att göra med ibland... Och ibland så tycker jag att det är så jobbigt att känna mig annorlunda och missförstådd och att han är så jobbigt enkel. (Ja, det är avundssjuka. Jag vill också ha enkla lösningar och kunna nöja mig med "det bara är så") Det verkar så självklart för honom allting, medan jag bara analyserar och känner efter och... nu gör jag så igen. *suck*
Kommentarer
Trackback