är du där ute?
Min treåring undrar varför Gud aldrig är hemma när han är i kyrkan. Jag minns inte hur man förklarade för mig när jag var liten, och jag vet inte hur jag ska lägga fram paketet för mina barn när de frågar. Gud är här fast vi ser det inte, brukar jag säga. Men just i kyrkan förväntar sig i alla fall treåringen att någon gång få se Gud. Han blir nästan besviken, och förstår inte hur jag menar med att Gud inte bor bara i kyrkan utan överallt. En gång bad han mig stanna vid kyrkan när vi åkte förbi. Vi gick in och han gick och spanade lite bland bänkraderna, gick mot utgången igen efter att ha gett mig en förebrående blick, fick syn på en kista under ett fönster och klättrade upp på den och tittade ut. "Vi kan väl vänta här och se om han kommer snart?" sa han, och vi väntade en stund. Jag berättade att man inte behöver vänta på Gud, vill du prata med Gud så gör vi det nu, han hör, tyckte jag, men nä...
Den här bilden tog jag den gången vi var i kyrkan och letade. Det är ett par månader sedan, men jag hittade den nu när jag sitter och städar i datorn lite. Den är ganska söt, men lite sorgsen också på något sätt. Där sitter han på knä vid kyrkfönstret och hoppas få se Gud, men han tröttnade på att vänta efter en stund, så vi åkte hem.
det ska bli storm
det står på aftonbladet att det ska bli blåsigt, och att man inte ska ge sig ut i trafiken i onödan.
Imorgon ska jag köra bil i smålands skogar hela dagen. Jag har bilturen på jobbet och åker hem till de gamla som bor utanför byhålan. Det kan ju bli riktigt spännande! Jag får nog ta med några mackor, en filt och något att läsa ifall jag blir fast på vägen någonstans mellan nerfallna träd eller så.
Imorgon ska jag köra bil i smålands skogar hela dagen. Jag har bilturen på jobbet och åker hem till de gamla som bor utanför byhålan. Det kan ju bli riktigt spännande! Jag får nog ta med några mackor, en filt och något att läsa ifall jag blir fast på vägen någonstans mellan nerfallna träd eller så.
längtar
Ja, jag längtar... Fast jag vet inte efter vad.
Ibland längtar jag mig bort härifrån, bort från byhålan - helst långt ut på landet någonstans. Bort från jobbet, bort från "hemma" så jag blir tvungen att bygga upp en vardag igen, från början, någonstans där jag inte har några undanflykter annat än att faktiskt skaffa mig ett liv utanför mammarollen. Så länge jag är här hemma så kan jag alltid tacka ja till fler vikarietimmar, behöver inte se mig om så mycket efter något annat att göra, jag behöver inte och lat och bekväm som jag är så väntar jag mest på att någon ska komma och ringa på min dörr och säga "hej, nu är det såhär att du ska ... , och det första du ska göra är att ..." och så skulle jag göra det. JAG ÄR FRUSTRERAD! Tanken på att bli erbjuden ett långtidsvikariat inom äldreomsorgen gör mig skräckslagen, för hur skulle jag våga tacka nej? Trots att hela jag skriker NEJ NEJ NEJ inombords varje gång någon frågar om jag kan jobba så tackar jag ja så ofta jag kan, för jobba måste jag ju, men det kan inte vara så att jag är tänkt att vara vårdbiträde hela mitt liv. Jag tycker om de gamla människorna som jag tar hand om och jag har inget emot arbetskamraterna, så egentligen förstår jag inte varför jag inte trivs på jobbet. Jag får dåligt samvete för att jag inte vill jobba där, för vården behöver folk, och jag behöver arbete. Men i längden är det väl inte rätt mot vårdtagarna heller att ljuga för sig själv och försöka låtsas att man trivs, bara för att man borde känna glädje över att hjälpa andra med sina dagliga liv. Jag vill inte ha ett jobb där jag inte känner att jag gör nytta, verklig nytta. Jag skulle inte kunna sitta och räkna skruvar eller plocka ihop gräsklipparmotorer från ett löpande band, utan jag vill jobba med människor på något sätt. (Grattis till mig, jag har just tagit ett steg närmare visshet om vad jag vill, genom att formulera en önskan om mänsklig kontakt i mitt arbete.) Men om det betyder att jag ska jobba i butik, som lärare, på försäkringskassan eller som guide på ett museum har jag fortfarande ingen aning om, så jag får väl fortsätta fundera :-( och jobba som vikarie samtidigt som jag läser platsannonser och kollar utbildningar på min fritid.
Ibland längtar jag mig bort härifrån, bort från byhålan - helst långt ut på landet någonstans. Bort från jobbet, bort från "hemma" så jag blir tvungen att bygga upp en vardag igen, från början, någonstans där jag inte har några undanflykter annat än att faktiskt skaffa mig ett liv utanför mammarollen. Så länge jag är här hemma så kan jag alltid tacka ja till fler vikarietimmar, behöver inte se mig om så mycket efter något annat att göra, jag behöver inte och lat och bekväm som jag är så väntar jag mest på att någon ska komma och ringa på min dörr och säga "hej, nu är det såhär att du ska ... , och det första du ska göra är att ..." och så skulle jag göra det. JAG ÄR FRUSTRERAD! Tanken på att bli erbjuden ett långtidsvikariat inom äldreomsorgen gör mig skräckslagen, för hur skulle jag våga tacka nej? Trots att hela jag skriker NEJ NEJ NEJ inombords varje gång någon frågar om jag kan jobba så tackar jag ja så ofta jag kan, för jobba måste jag ju, men det kan inte vara så att jag är tänkt att vara vårdbiträde hela mitt liv. Jag tycker om de gamla människorna som jag tar hand om och jag har inget emot arbetskamraterna, så egentligen förstår jag inte varför jag inte trivs på jobbet. Jag får dåligt samvete för att jag inte vill jobba där, för vården behöver folk, och jag behöver arbete. Men i längden är det väl inte rätt mot vårdtagarna heller att ljuga för sig själv och försöka låtsas att man trivs, bara för att man borde känna glädje över att hjälpa andra med sina dagliga liv. Jag vill inte ha ett jobb där jag inte känner att jag gör nytta, verklig nytta. Jag skulle inte kunna sitta och räkna skruvar eller plocka ihop gräsklipparmotorer från ett löpande band, utan jag vill jobba med människor på något sätt. (Grattis till mig, jag har just tagit ett steg närmare visshet om vad jag vill, genom att formulera en önskan om mänsklig kontakt i mitt arbete.) Men om det betyder att jag ska jobba i butik, som lärare, på försäkringskassan eller som guide på ett museum har jag fortfarande ingen aning om, så jag får väl fortsätta fundera :-( och jobba som vikarie samtidigt som jag läser platsannonser och kollar utbildningar på min fritid.
Ensam hemma
Jag har en förmiddag för mig själv idag. Barnen är på maskerad på dagis och äldste är i skolan.
Jag har bara mig själv att stå ut med, och det räcker...
Jag mår inget vidare faktiskt. Jag är så fruktansvärt trött, precis som vanligt, så jag borde väl bara acceptera egentligen att jag är mer eller mindre trött för jämnan just nu, men det är inte roligt alla gånger. Jag minns inte när jag kännde mig helt utvilad senast. Jag glömmer saker, och har svårt att få något mer än det som är absolut nödvändigt gjort. Det är till och med jobbigt att fylla i ett papper och ta med till dagis. Det har hängt på kylen i flera dagar och jag tänker bara "jag tar det imorgon" varje gång jag ser det. Hur jobbigt är det egentligen att ta ner det, sätta ett kryss i en ruta och ta det i fickan och lämna det på dagis. Det handlar om uppgifter till en telefonlista och man ska ge sitt godkännande att barnets adress och telefonnummer lämnas ut till de andra föräldrarna. Det har definitivt tagit längre tid att beskriva det där pappret på kylen här i bloggen än det hade tagit att skriva under det och kryssa i rutan och lämna det till personalen. Men bara för att ta exempel på vilka småsaker som kan kännas jobbiga för mig.
Jaja... Snacka är ju lätt. Nu måste jag bara ta tag i allt jag behöver göra så det blir gjort också. Jag ska fylla i pappret på en gång... Ska bara skriva färdigt här först...
Jag har nog fått magkatarr också tror jag. Ibland när jag ätit så får jag jätteont i magen och det liksom svider och trycker bakom revbenen. Ibland strålar smärtan ända bak i ryggen och ut i armarna. Mamma (vad skulle jag göra utan henne) har lovat att köpa medicin åt mig, för att se om det verkligen är magkatarr. Hoppas det, för då hjälper det kanske med receptfri medicin och jag slipper gå till läkaren. Det har jag inte råd med, men det är ju inte så kul att ha ont heller... Fast det gör inte så mycket. Det går väl över, och jag har haft det förr och blivit av med det.
Igår satt jag och maken och tittade på något program där de byggde en jättestor bro (tror jag att det skulle bli) och de visade enorma pelare som stod i vattnet. De beskrev pelarna som "komplexa" och jag började fundera på vad man egentligen menar med komplex. Vi har ingen ordbok, och jag var för lat för att sätta igång datorn igen för att slå upp ordets exakta betydelse, och jag har inte kommit på det förrän nu igen när jag började skriva om det. Hur som helst tänkte jag igår att komplext är väl något som är så snurrigt att man knappt kan förstå det, en komplex pelare i vattnet kanske kräver att man tar med så många olika saker i beräkningen när man ska bygga den att det inte är lönt att beskriva den för någon oinvigd som något annat än just komplex... Och så gick jag igång, och såg inte mer av programmet utan satt och bara lät tankarna flyga framför tv:n.
Något som inte är lönt att försöka beskriva eller ens fundera på egentligen är evigheten. Jag hamnar ofta där i tankarna, men kommer sällan längre än till att jag inte förstår. Men det är ändå kul att ta mig dit i tanken och liksom försöka föreställa mig på ett barnsligt sätt hur det var innan något annat än Gud fanns. Universum har väl enligt vetenskapen varit pyttelitet, och exploderat med enorm kraft och bildat alla stjärnor och planeter. Det rör sig fortfarande, fast långsamt, var det någon som sa... Om det stämmer att universum expanderar; hur kan något som redan är oändligt växa? Om det stämmer att all kraft fanns ihopklumpad i något väldigt litet; vad fanns runt det lilla innan det blev rymden? Universum kan ju inte vara allt, oavsett hur oändligt det är, för Gud har skapat universum och måste ju varit utanför det då... Och det här med tid. Det är ganska begränsande antagligen att mäta allt i tid, men vi har ju inga andra referensramar, så om inte tiden fanns skulle kanske inte evigheten vara så faschinerande heller. Det är så spännande att tänka tankar som inte går att fullfölja för att medvetandet sätter en gräns. Evighet och oändlighet...
Nu ska jag fylla i dagispapper, och slå upp ordet komplex!
Jag har bara mig själv att stå ut med, och det räcker...
Jag mår inget vidare faktiskt. Jag är så fruktansvärt trött, precis som vanligt, så jag borde väl bara acceptera egentligen att jag är mer eller mindre trött för jämnan just nu, men det är inte roligt alla gånger. Jag minns inte när jag kännde mig helt utvilad senast. Jag glömmer saker, och har svårt att få något mer än det som är absolut nödvändigt gjort. Det är till och med jobbigt att fylla i ett papper och ta med till dagis. Det har hängt på kylen i flera dagar och jag tänker bara "jag tar det imorgon" varje gång jag ser det. Hur jobbigt är det egentligen att ta ner det, sätta ett kryss i en ruta och ta det i fickan och lämna det på dagis. Det handlar om uppgifter till en telefonlista och man ska ge sitt godkännande att barnets adress och telefonnummer lämnas ut till de andra föräldrarna. Det har definitivt tagit längre tid att beskriva det där pappret på kylen här i bloggen än det hade tagit att skriva under det och kryssa i rutan och lämna det till personalen. Men bara för att ta exempel på vilka småsaker som kan kännas jobbiga för mig.
Jaja... Snacka är ju lätt. Nu måste jag bara ta tag i allt jag behöver göra så det blir gjort också. Jag ska fylla i pappret på en gång... Ska bara skriva färdigt här först...
Jag har nog fått magkatarr också tror jag. Ibland när jag ätit så får jag jätteont i magen och det liksom svider och trycker bakom revbenen. Ibland strålar smärtan ända bak i ryggen och ut i armarna. Mamma (vad skulle jag göra utan henne) har lovat att köpa medicin åt mig, för att se om det verkligen är magkatarr. Hoppas det, för då hjälper det kanske med receptfri medicin och jag slipper gå till läkaren. Det har jag inte råd med, men det är ju inte så kul att ha ont heller... Fast det gör inte så mycket. Det går väl över, och jag har haft det förr och blivit av med det.
Igår satt jag och maken och tittade på något program där de byggde en jättestor bro (tror jag att det skulle bli) och de visade enorma pelare som stod i vattnet. De beskrev pelarna som "komplexa" och jag började fundera på vad man egentligen menar med komplex. Vi har ingen ordbok, och jag var för lat för att sätta igång datorn igen för att slå upp ordets exakta betydelse, och jag har inte kommit på det förrän nu igen när jag började skriva om det. Hur som helst tänkte jag igår att komplext är väl något som är så snurrigt att man knappt kan förstå det, en komplex pelare i vattnet kanske kräver att man tar med så många olika saker i beräkningen när man ska bygga den att det inte är lönt att beskriva den för någon oinvigd som något annat än just komplex... Och så gick jag igång, och såg inte mer av programmet utan satt och bara lät tankarna flyga framför tv:n.
Något som inte är lönt att försöka beskriva eller ens fundera på egentligen är evigheten. Jag hamnar ofta där i tankarna, men kommer sällan längre än till att jag inte förstår. Men det är ändå kul att ta mig dit i tanken och liksom försöka föreställa mig på ett barnsligt sätt hur det var innan något annat än Gud fanns. Universum har väl enligt vetenskapen varit pyttelitet, och exploderat med enorm kraft och bildat alla stjärnor och planeter. Det rör sig fortfarande, fast långsamt, var det någon som sa... Om det stämmer att universum expanderar; hur kan något som redan är oändligt växa? Om det stämmer att all kraft fanns ihopklumpad i något väldigt litet; vad fanns runt det lilla innan det blev rymden? Universum kan ju inte vara allt, oavsett hur oändligt det är, för Gud har skapat universum och måste ju varit utanför det då... Och det här med tid. Det är ganska begränsande antagligen att mäta allt i tid, men vi har ju inga andra referensramar, så om inte tiden fanns skulle kanske inte evigheten vara så faschinerande heller. Det är så spännande att tänka tankar som inte går att fullfölja för att medvetandet sätter en gräns. Evighet och oändlighet...
Nu ska jag fylla i dagispapper, och slå upp ordet komplex!
tro och tvivel
Jag har funderat idag på det här med tro och tvivel. Jag tror kanske att en del av min tvivel handlar om att jag tvivlar på mig själv och min egen tro i relationen mellan mig och Gud. Svårt att beskriva riktigt hur tankarna far, men ungefär såhär kanske. Jag tvivlar inte på om Gud finns eller ej, utan jag tvivlar på om min tro "håller" för en riktig prövning. Jag har hittills varit förskonad från sorger och stora svårigheter i livet, och om min tro bär eller ej när jag hamnar i en livskris har jag ingen aning om.
Igår predikade prästen om trons kraft, och han citerade någon, kanske Jesus? Usch vad dålig koll jag har... Jag minns inte ordagrannt hur han sa heller, men det gick ut på att vi inte tror oss om att kunna följa Jesus resten av livet, men att anden lyser inom oss och gör oss rika. Han ställde sig/oss frågan om det kan vara så att kraften kommer från vår svaghet, om Gud håller extra hårt i oss när han bär oss genom svårigheter - ungefär. Jag tror nog att det är så, eller jag vill tro det i alla fall. Jag hoppas att jag inte känner att Gud är frånvarande när jag behöver hans närvaro som bäst. Det är nog så jag funderar. Jag är säker på att Gud är närvarande i människors sorg och förtvivlan, men när jag är den som är där och har något stort och tungt att ta mig igenom, kommer jag kanske att tycka det är så fruktansvärt hopplöst att jag inte märker att Jesus står bredvid mig och lyser i allt det hemska mörkret för att hjälpa mig att ens se att det är mörkt. Och ser jag inget ljus i mörkret så kanske jag inte tror att ljuset finns, och förlorar min tro. Jag tror inte att jag förlorar Gud, för att Gud finns är lika självklart för mig som att jag själv gör det, och jag tror att Gud är nära alla - oavsett om man tror eller inte, men om jag förlorar tron, så finns ju inte Gud i mitt medvetande längre, och vad blir kvar av mig då?
trött och glad
Inatt har jag sovit minimalt. Maken var på middag med ett gäng killkompisar igår, och jag satt uppe för länge och njöt av tystnaden. När han kom hem pratade vi länge länge om Gud. Han hade visst diskuterat med sina kompisar och kom hem och hade en massa frågor som han tyckte att jag skulle svara på. Jag sitter inte inne med några svar, jag är förvirring personifierad, men jag fick äntligen möjlighet att prata helt hämmingslöst om min tro med honom, och han lyssnade och var intresserad. Och det finaste av allt är nog att han verkar ha släppt någon spärr och inte tycker det är så... obekvämt? jobbigt? ääh... han vet inte heller riktigt... att prata om det.
Hur som helst var klockan nästan tre när jag gick och la mig, och då vaknade dottern som håller på att få nya tänder, och hon kunde inte somna igen förrän klockan var över fem. Jag är trött!
Fast jag vilade på morgonen, och gick på högmässa på förmiddagen. Jag funderade på att strunta i att gå till kyrkan, men jag ville gå, och så hade jag lovat att hämta upp någon längs vägen. Det var härligt att komma dit idag, och det är så skönt när man känner att man lyfts upp och får kraft och energi bara genom att be och sjunga tillsammans med ett gäng människor man inte ens känner.
Fortfarande trött, men ovanligt glad, är jag idag!!!
Hur som helst var klockan nästan tre när jag gick och la mig, och då vaknade dottern som håller på att få nya tänder, och hon kunde inte somna igen förrän klockan var över fem. Jag är trött!
Fast jag vilade på morgonen, och gick på högmässa på förmiddagen. Jag funderade på att strunta i att gå till kyrkan, men jag ville gå, och så hade jag lovat att hämta upp någon längs vägen. Det var härligt att komma dit idag, och det är så skönt när man känner att man lyfts upp och får kraft och energi bara genom att be och sjunga tillsammans med ett gäng människor man inte ens känner.
Fortfarande trött, men ovanligt glad, är jag idag!!!
Nytt ljus
Idag har varit en lite annorlunda dag. Den började inte så jättebra, men vi har haft medvind och nu ikväll har jag varit väldigt glad och kännt mig levande och hoppfull!
Jag har varit ledig idag, och barnen också. Morgonen var lite trist. Grått och nästan så regnet hängde i luften. Inget vidare dagsljus och vi var alla trötta efter en vecka med tidiga morgonar (hur man nu stavar till morgon i plural?) Huset ser ut som ett slagfält, eftersom ingen haft tid att städa utan bara varit hemma och ätit och sovit och rivit runt bland grejer för att leta efter papper, kläder, leksaker och så. Den tid som blivit över har vi bara hängt i soffan med en bok eller framför tv:n. Jag kännde mig helt ihålig idag, blåst på nåt sätt. Ingen energi till att hitta på något vettigt, inga idéer och barnen hade inte heller några förslag på aktiviteter som gick att genomföra. Åka till tosselilla sommarland ville de, eller till äventyrsbadet. Vi bakade pannkakor, efter att ha segat oss igenom morgonen och halva förmiddagen utan att göra något speciellt. Det började bli rastlöst och jag bara dagdrömde, helt ur fokus. Trötta barn och trött mamma helt enkelt, och just när jag suckade för jag vet inte vilken gång i ordningen ringde min älskade mamma och frågade om barnen (de två äldsta) ville sova över hos dom inatt. De hade frågat tidigare i veckan, men det hade jag glömt. Barnen blev överförtjusta och började packa och jag fick dåligt samvete för att jag tyckte det var skönt. Jag borde ju njuta av att ha en ledig dag tillsammans med dem, men jag var bara ur gängorna och sliten. Jag frågade mamma om det var okej att hon kom och hämtade barnen, för vi hade inte bensin så det räckte att åka och lämna dem. "Jamen, om bensinen räcker hit så kan jag ge dig en fulltank innan du åker tillbaka sen." sa mamma och jag blev så glad! Hon förstod nog inte exakt hur tacksam jag blev för bensinen, utan log bara åt mig och sa att hon var glad att kunna hjälpa till lite. Så stannade vi en stund och jag lekte lite med pojkarna innan jag och lilltjejen åkte hem igen. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte fästa blicken på en fläck på väggen, eller någonstans i fjärran utanför fönstret och "stänga av" Ibland när jag är riktigt trött och har mycket att tänka på så kan jag bli sån. Liksom borta i tankarna, fast jag tänker inte på något utan är mest tom. Folk kan prata runt mig, och med mig, och jag hör inte vad de säger för jag har liksom fastnat. Möjligtvis kan det vara en sång eller en bön som går på "repeat" i mitt huvud utan att jag ens märker det förrän jag försöker börja tänka på något eller koncentrera mig på vad jag gör. Då märker jag orden som jag tänker, fast jag inte tänker, utan de bara blir tydliga i mitt huvud då och jag måste stänga av dem för att komma tillbaka liksom. Knäppt...
Fast det händer inte så ofta, utan mest när jag är trött och behöver ha uppmärksamheten på flera håll samtidigt och det är ljud och rörelse överallt. När jag blir överstimulerad kanske. När hjärnan fått nog av intryck och behöver en paus för att inte bli överhettad. Haha! Det låter ju helsjukt, men jag kan inte förklara bättre...
Hur som helst så när jag satt i bilen på vägen hem så var jag sådär tom i huvudet igen. Jag började be, men tankarna for iväg och jag tystnade, tog upp tråden, kom av mig, fortsatte småprata med Gud, men det var bara trassel i huvudet. Tillslut suckade jag helt uppgivet och sa högt: "Gud, är jag verkligen så tom på tankar att jag inte ens har något att säga till dig?" och så drog jag djupt efter andan och bad Fader vår, långsamt och tydligt, som för att i alla fall göra något rätt utan att sväva ut i annat hela tiden. Och varje ord la sig som en pusselbit på rätt plats framför mig. Det känndes nästan som regnhimlen släppte igenom mer ljus, naturen fick lite mer färger, och jag fick som någon slags kraft och blev bara lugn och allt känndes perfekt. Som om meningen med livet gick att ta på rent fysiskt och fanns i överflöd runt omkring mig. Kristallklar i tankarna men rörd till tårar körde jag resten av vägen hem.
Jag är så oändligt tacksam! Det jag behövde allra bäst, det fick jag när jag minst anade det och när jag minst förtjänade det. Det är kärlek!
Den här kvällen har jag varit glad, och maken och jag har pratat mycket om allt möjligt och allt som känndes som stora tunga problem igår känns bara som små fjantiga orosmoln idag. Perspektiv... Tack Gud!
Jobbigt
Jag är låg och ledsen idag. Det är mycket som far runt i mitt huvud, och när tankarna slåss med varandra om vad jag ska bry mig mest om blir jag splittrad och låg. Det trista är att det inte löser några problem att tänka heller. Bara tiden går så kommer det ena jobbiga efter det andra att läggas bakom mig istället, och då kommer jag att märka att det inte var lika jobbigt som det känns just nu. Jag vet ju det, men varför är det så svårt att sluta tänka på hur tufft det kommer att bli. Det är ju inte så farligt egentligen... Och jag VET att det ordnar sig. Det ordnar sig alltid på något sätt, och jag är helt säker på att det kommer att göra det den här gången också. Jag vet bara inte hur, och det är det jag går och grubblar på, men ATT det ordnar sig är jag övertygad om. Det blir bra! Så varför slutar jag inte bara oroa mig? Det förändrar ju inget att jag gräver ner mig och funderar dag och natt, hur det går den här gången kommer att visa sig, så nu borde jag bara rycka upp mig och vara glad att jag inte har några allvarliga problem att grubbla på...
Det är ekonomin som gnager hål både i plånboken och i mig - igen. Som det ser ut så kommer vi att gå back bara på räkningarna den här månaden, så vad vi ska äta vet bara Gud. Men som sagt så har vi varit här förr, och det har inte behövt regna manna över oss, utan vi har haft mat på bordet varje dag ändå, även om vi inte riktigt förstått hur det gått till alla gånger. Och min cykel har punktering. Vi har inte råd att köpa ny innerslang, och inte heller råd att tanka bilen så jag kan köra till jobbet. Jag får väl gå helt enkelt...
Nä, jag tänker inte tänka så mycket. Det gör inte saken bättre. Nu ska jag försöka vara nöjd och tänka positivt. Det kunde faktiskt varit mycket värre!
Nä, jag tänker inte tänka så mycket. Det gör inte saken bättre. Nu ska jag försöka vara nöjd och tänka positivt. Det kunde faktiskt varit mycket värre!
Fast det är jobbigt med ovissheten. *suckar* Jag önskar jag kunde låta bli att bli så negativ och låg vid minsta motgång. Vi har faktiskt en hel del pant i förrådet, och konserver är billigt. Barnen får mat i skolan och på dagis, och det är min födelsedag i början av november! Det ordnar sig alltid! *rycker upp mig* Det blir bra!
i evighet
Ibland känns det som tiden inte existerar, som att allt är bara just nu och ändå för alltid. Solen går ner, och precis innan den försvinner bakom horisonten kan jag få en sån känsla av tidlöshet. Solen går ju inte ner, den är kvar där den alltid har varit. Det är vi som inte ser solen om natten, den är inte synlig från vårt hörn av jorden just då, men nog är den kvar och lyser lika starkt som alltid där ute i rymden... Vi ser inte solen hela tiden, och uppfattar det som att den inte lyser när det är mörkt. Men det gör den ju!
Som Gud, som finns hela tiden, även för dem som inte märker det eller tror det. Ljus och stark, i evighet...
Mina två killar på stranden vid havet
Som Gud, som finns hela tiden, även för dem som inte märker det eller tror det. Ljus och stark, i evighet...
Mina två killar på stranden vid havet
Mamma, vad är en hora?
Det frågade min sexåring för några dagar sen, och jag svarade väl kanske inte helt genomtänkt - som det är. En hora är en vuxen människa, man eller kvinna, som har sex (det har jag också varit tvungen att förklara, då han frågade vad "knulla" betyder för en tid sen) med någon de inte älskar bara för att de måste tjäna pengar. Jag berättade att det är förbjudet att ha det som jobb, därför att det är många som blir tvingade att jobba som prostituerad, som det ju egentligen heter, mot sin vilja, och ge pengarna de tjänar till sin chef. Vi pratade om att det nog måste vare ett jobb som inte är så bra, för man blir nog inte lycklig och mår bra av att ge sig själv på det sättet till människor man inte känner. Vi pratade om att allt inte har ett pris, att det inte ska gå att köpa allt, och att sex är något man ska ha med någon man älskar. Det ska vara gratis och man ska själv också vilja, och att det är viktigt att man bryr sig lika mycket om både sig själv och den man har sex med. Att det ska vara något fint. Att kalla någon för hora är jättefult, och det betyder inte att den man kallar för hora verkligen ÄR en hora, för det är det inte många som är, utan det betyder att man sätter sig till doms över den människans liv och relationer till andra, och nedvärderar och förnedrar honom/henne. Så FÅR man inte bära sig åt! (Undrar om han förstod något alls av min upprörda utläggning, eller om det enda han snappade upp var att jag inte vill att han säger så. Jag borde kanske inte gått igång så, han är ju bara liten... för liten?)
Jaja...Det verkar vara ganska rått klimat i skolan nu för tiden. Håhåjaja... Det var bättre förr! (Äntligen kan jag börja säga så *skrattar* jag har längtat efter att få säga dom orden och låta gammal och klok.)
De är ju bara småungar, och ändå kan de så många fula ord. Nästan alla orden anspelar på sex. Hora, bög, knulla, motherfucker, fuck you osv osv. Jag blir faktiskt lite orolig. Varför använder BARN såna här ord? Ja, över huvud taget så tycker jag inte att det är ovårdat språk och väldigt respektlöst att kalla varandra för fula saker, men det är ändå mer oroande att barn använder kraftuttryck med sexuella anspelningar tycker jag. Hur kommer deras syn på sex att bli? Hur blir det i tonåren?
Kanske blir det inte värre än det blev för mig (vi pratade också ganska fult, fast då gick jag i alla fall på mellanstadiet) men jag får ändå en känsla av att sex blivit "smutsig vardag" på så sätt att man inte kan värja sig någonstans. Till och med barn stämplar varandra med sexuella titlar, och det är så viktigt att vara snygg, cool, söt eller häftig, men inte lika viktigt att vara snäll eller bry sig om hur andra känner.
Jaja...Det verkar vara ganska rått klimat i skolan nu för tiden. Håhåjaja... Det var bättre förr! (Äntligen kan jag börja säga så *skrattar* jag har längtat efter att få säga dom orden och låta gammal och klok.)
De är ju bara småungar, och ändå kan de så många fula ord. Nästan alla orden anspelar på sex. Hora, bög, knulla, motherfucker, fuck you osv osv. Jag blir faktiskt lite orolig. Varför använder BARN såna här ord? Ja, över huvud taget så tycker jag inte att det är ovårdat språk och väldigt respektlöst att kalla varandra för fula saker, men det är ändå mer oroande att barn använder kraftuttryck med sexuella anspelningar tycker jag. Hur kommer deras syn på sex att bli? Hur blir det i tonåren?
Kanske blir det inte värre än det blev för mig (vi pratade också ganska fult, fast då gick jag i alla fall på mellanstadiet) men jag får ändå en känsla av att sex blivit "smutsig vardag" på så sätt att man inte kan värja sig någonstans. Till och med barn stämplar varandra med sexuella titlar, och det är så viktigt att vara snygg, cool, söt eller häftig, men inte lika viktigt att vara snäll eller bry sig om hur andra känner.
morgonmonster
Ibland blir jag trött på att ta emot all skit som andra öser omkring sig. Jag orkar inte bara rycka på axlarna och vända andra kinden till med ett fromt leende. *kräks*
Sånt som råkar såra, eller sånt som sägs ärligt och med någon så när förankring i verkligheten kan jag ta för det mesta, men när jag blir kallad idiot med ett nedlåtande tonfall för att jag inte gjort kaffe på morgonen så kan det hända att jag blir skitarg eller bara sur, beroende på dagsform. Idag blev jag skitarg, och Gud vet att jag inte varit ett lydigt barn idag. Jag har tänkt elaka tankar till och från hela dagen. Jag har inte gett igen med samma mynt, men i mina tankar har jag dömt, ojojoj, och jag har inte älskat någon alls idag tror jag :-(
Nya friska tag imorgon!
Sånt som råkar såra, eller sånt som sägs ärligt och med någon så när förankring i verkligheten kan jag ta för det mesta, men när jag blir kallad idiot med ett nedlåtande tonfall för att jag inte gjort kaffe på morgonen så kan det hända att jag blir skitarg eller bara sur, beroende på dagsform. Idag blev jag skitarg, och Gud vet att jag inte varit ett lydigt barn idag. Jag har tänkt elaka tankar till och från hela dagen. Jag har inte gett igen med samma mynt, men i mina tankar har jag dömt, ojojoj, och jag har inte älskat någon alls idag tror jag :-(
Nya friska tag imorgon!
segt som sirap
Idag är en sån där dag som inte kommer igång riktigt. Jag jobbade igår kväll, och idag har jag förmiddagen hemma själv medan barnen är på dagis och i skolan, men jag har inte lust att göra något vettigt av min fritid. Jag har läst lite, druckit för mycket kaffe, vilat en stund och nu har jag vaknat och gick upp och satte igång datorn. Här sitter jag och dricker ett glas filmjölk och äter en macka till lunch.
Jag hade ju tänkt vika tvätt, äta lagad lunch, gå ut - kanske till och med åka in till växjö för att ta en promenad runt växjösjön i den vackra höstnaturen, men luften bara gick ur mig när jag kom hem och hade lämnat barnen.
Jaja... Det är väl inte hela världen att jag slappar bort en förmiddag, men lite snopet känns det allt. Jag VILLE nog egentligen gå ut i naturen, när jag känner efter såhär när det redan är för sent, men det kommer fler dagar så skit samma.
Senaste dagarnas gammaltestamentiga fundering är följande:
Vilken trist kvinnosyn de hade! Vilken trist människosyn över huvud taget... Samtidigt som ett liv inte var så mycket värt ibland, utan kunde släckas lite godtyckligt om någon hade syndat genom att samla ved på sabbaten eller så, så lyser samtidigt en djup respekt för människoliv igenom mellan raderna. Det blir så kluvet för mig, och jag får inte ihop de olika bilderna till något begripligt. Det onda skulle utplånas för att ge näring åt det goda. Den tanken är ju fin och målet är ju något som är bra. Men vägen mot det där målet kostade ju på, och ändå fanns det onda kvar, och finns än idag. Fast Gud har ju räddat oss nu, en gång för alla, genom Jesus, så på sätt och vis så är väl målet redan nått - det onda är besegrat, om än inte bland människor på jorden.
Jag hade ju tänkt vika tvätt, äta lagad lunch, gå ut - kanske till och med åka in till växjö för att ta en promenad runt växjösjön i den vackra höstnaturen, men luften bara gick ur mig när jag kom hem och hade lämnat barnen.
Jaja... Det är väl inte hela världen att jag slappar bort en förmiddag, men lite snopet känns det allt. Jag VILLE nog egentligen gå ut i naturen, när jag känner efter såhär när det redan är för sent, men det kommer fler dagar så skit samma.
Senaste dagarnas gammaltestamentiga fundering är följande:
Vilken trist kvinnosyn de hade! Vilken trist människosyn över huvud taget... Samtidigt som ett liv inte var så mycket värt ibland, utan kunde släckas lite godtyckligt om någon hade syndat genom att samla ved på sabbaten eller så, så lyser samtidigt en djup respekt för människoliv igenom mellan raderna. Det blir så kluvet för mig, och jag får inte ihop de olika bilderna till något begripligt. Det onda skulle utplånas för att ge näring åt det goda. Den tanken är ju fin och målet är ju något som är bra. Men vägen mot det där målet kostade ju på, och ändå fanns det onda kvar, och finns än idag. Fast Gud har ju räddat oss nu, en gång för alla, genom Jesus, så på sätt och vis så är väl målet redan nått - det onda är besegrat, om än inte bland människor på jorden.
Men fortfarande... Jag har svårt att tänka mig att det var Guds vilja att inte alla människor skulle ha samma rättigheter och värde i gamla testamentet t.ex. Det är en av de svåraste sakerna när jag läser bibeln faktiskt. Att förhålla mig till vad som är budskapet och vad som faktiskt står svart på vitt. För mycket av det som står skrivet i gamla testamentet läser jag storögt och förundrat och får ibland bara skaka av mig för att inte bli upprörd och ställa Gud till svars för varför människor målade upp en sån Gudsbild då för länge sen. Det är en tuff samling böcker minsann...
Jag läser just nu för andra gången en bok som heter våra bibliska mödrar, lite som motvikt till moseböckerna, och då funkar det bättre. Jag får perspektiv på det hela och ser att människor tolkar utifrån sitt eget sätt att tänka. Så måste jag ju också göra, och så väga mina egna tankar mot andras för att kanske få lite bättre förståelse för hur och varför berättelserna är skrivna som de är och vilket budskap de bär med sig till vår moderna tid.
Jag läser just nu för andra gången en bok som heter våra bibliska mödrar, lite som motvikt till moseböckerna, och då funkar det bättre. Jag får perspektiv på det hela och ser att människor tolkar utifrån sitt eget sätt att tänka. Så måste jag ju också göra, och så väga mina egna tankar mot andras för att kanske få lite bättre förståelse för hur och varför berättelserna är skrivna som de är och vilket budskap de bär med sig till vår moderna tid.