Flygande tankar

Jag har funderat idag på det här med tro och tvivel. Jag tror kanske att en del av min tvivel handlar om att jag tvivlar på mig själv och min egen tro i relationen mellan mig och Gud. Svårt att beskriva riktigt hur tankarna far, men ungefär såhär kanske. Jag tvivlar inte på om Gud finns eller ej, utan jag tvivlar på om min tro "håller" för en riktig prövning. Jag har hittills varit förskonad från sorger och stora svårigheter i livet, och om min tro bär eller ej när jag hamnar i en livskris har jag ingen aning om.

Igår predikade prästen om trons kraft, och han citerade någon, kanske Jesus? Usch vad dålig koll jag har... Jag minns inte ordagrannt hur han sa heller, men det gick ut på att vi inte tror oss om att kunna följa Jesus resten av livet, men att anden lyser inom oss och gör oss rika. Han ställde sig/oss frågan om det kan vara så att kraften kommer från vår svaghet, om Gud håller extra hårt i oss när han bär oss genom svårigheter - ungefär. Jag tror nog att det är så, eller jag vill tro det i alla fall. Jag hoppas att jag inte känner att Gud är frånvarande när jag behöver hans närvaro som bäst. Det är nog så jag funderar. Jag är säker på att Gud är närvarande i människors sorg och förtvivlan, men när jag är den som är där och har något stort och tungt att ta mig igenom, kommer jag kanske att tycka det är så fruktansvärt hopplöst att jag inte märker att Jesus står bredvid mig och lyser i allt det hemska mörkret för att hjälpa mig att ens se att det är mörkt. Och ser jag inget ljus i mörkret så kanske jag inte tror att ljuset finns, och förlorar min tro. Jag tror inte att jag förlorar Gud, för att Gud finns är lika självklart för mig som att jag själv gör det, och jag tror att Gud är nära alla - oavsett om man tror eller inte, men om jag förlorar tron, så finns ju inte Gud i mitt medvetande längre, och vad blir kvar av mig då?