Flygande tankar

Min treåring undrar varför Gud aldrig är hemma när han är i kyrkan. Jag minns inte hur man förklarade för mig när jag var liten, och jag vet inte hur jag ska lägga fram paketet för mina barn när de frågar. Gud är här fast vi ser det inte, brukar jag säga. Men just i kyrkan förväntar sig i alla fall treåringen att någon gång få se Gud. Han blir nästan besviken, och förstår inte hur jag menar med att Gud inte bor bara i kyrkan utan överallt. En gång bad han mig stanna vid kyrkan när vi åkte förbi. Vi gick in och han gick och spanade lite bland bänkraderna, gick mot utgången igen efter att ha gett mig en förebrående blick, fick syn på en kista under ett fönster och klättrade upp på den och tittade ut. "Vi kan väl vänta här och se om han kommer snart?" sa han, och vi väntade en stund. Jag berättade att man inte behöver vänta på Gud, vill du prata med Gud så gör vi det nu, han hör, tyckte jag, men nä...

Den här bilden tog jag den gången vi var i kyrkan och letade. Det är ett par månader sedan, men jag hittade den nu när jag sitter och städar i datorn lite. Den är ganska söt, men lite sorgsen också på något sätt. Där sitter han på knä vid kyrkfönstret och hoppas få se Gud, men han tröttnade på att vänta efter en stund, så vi åkte hem.