Nytt ljus
Idag har varit en lite annorlunda dag. Den började inte så jättebra, men vi har haft medvind och nu ikväll har jag varit väldigt glad och kännt mig levande och hoppfull!
Jag har varit ledig idag, och barnen också. Morgonen var lite trist. Grått och nästan så regnet hängde i luften. Inget vidare dagsljus och vi var alla trötta efter en vecka med tidiga morgonar (hur man nu stavar till morgon i plural?) Huset ser ut som ett slagfält, eftersom ingen haft tid att städa utan bara varit hemma och ätit och sovit och rivit runt bland grejer för att leta efter papper, kläder, leksaker och så. Den tid som blivit över har vi bara hängt i soffan med en bok eller framför tv:n. Jag kännde mig helt ihålig idag, blåst på nåt sätt. Ingen energi till att hitta på något vettigt, inga idéer och barnen hade inte heller några förslag på aktiviteter som gick att genomföra. Åka till tosselilla sommarland ville de, eller till äventyrsbadet. Vi bakade pannkakor, efter att ha segat oss igenom morgonen och halva förmiddagen utan att göra något speciellt. Det började bli rastlöst och jag bara dagdrömde, helt ur fokus. Trötta barn och trött mamma helt enkelt, och just när jag suckade för jag vet inte vilken gång i ordningen ringde min älskade mamma och frågade om barnen (de två äldsta) ville sova över hos dom inatt. De hade frågat tidigare i veckan, men det hade jag glömt. Barnen blev överförtjusta och började packa och jag fick dåligt samvete för att jag tyckte det var skönt. Jag borde ju njuta av att ha en ledig dag tillsammans med dem, men jag var bara ur gängorna och sliten. Jag frågade mamma om det var okej att hon kom och hämtade barnen, för vi hade inte bensin så det räckte att åka och lämna dem. "Jamen, om bensinen räcker hit så kan jag ge dig en fulltank innan du åker tillbaka sen." sa mamma och jag blev så glad! Hon förstod nog inte exakt hur tacksam jag blev för bensinen, utan log bara åt mig och sa att hon var glad att kunna hjälpa till lite. Så stannade vi en stund och jag lekte lite med pojkarna innan jag och lilltjejen åkte hem igen. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte fästa blicken på en fläck på väggen, eller någonstans i fjärran utanför fönstret och "stänga av" Ibland när jag är riktigt trött och har mycket att tänka på så kan jag bli sån. Liksom borta i tankarna, fast jag tänker inte på något utan är mest tom. Folk kan prata runt mig, och med mig, och jag hör inte vad de säger för jag har liksom fastnat. Möjligtvis kan det vara en sång eller en bön som går på "repeat" i mitt huvud utan att jag ens märker det förrän jag försöker börja tänka på något eller koncentrera mig på vad jag gör. Då märker jag orden som jag tänker, fast jag inte tänker, utan de bara blir tydliga i mitt huvud då och jag måste stänga av dem för att komma tillbaka liksom. Knäppt...
Fast det händer inte så ofta, utan mest när jag är trött och behöver ha uppmärksamheten på flera håll samtidigt och det är ljud och rörelse överallt. När jag blir överstimulerad kanske. När hjärnan fått nog av intryck och behöver en paus för att inte bli överhettad. Haha! Det låter ju helsjukt, men jag kan inte förklara bättre...
Hur som helst så när jag satt i bilen på vägen hem så var jag sådär tom i huvudet igen. Jag började be, men tankarna for iväg och jag tystnade, tog upp tråden, kom av mig, fortsatte småprata med Gud, men det var bara trassel i huvudet. Tillslut suckade jag helt uppgivet och sa högt: "Gud, är jag verkligen så tom på tankar att jag inte ens har något att säga till dig?" och så drog jag djupt efter andan och bad Fader vår, långsamt och tydligt, som för att i alla fall göra något rätt utan att sväva ut i annat hela tiden. Och varje ord la sig som en pusselbit på rätt plats framför mig. Det känndes nästan som regnhimlen släppte igenom mer ljus, naturen fick lite mer färger, och jag fick som någon slags kraft och blev bara lugn och allt känndes perfekt. Som om meningen med livet gick att ta på rent fysiskt och fanns i överflöd runt omkring mig. Kristallklar i tankarna men rörd till tårar körde jag resten av vägen hem.
Jag är så oändligt tacksam! Det jag behövde allra bäst, det fick jag när jag minst anade det och när jag minst förtjänade det. Det är kärlek!
Den här kvällen har jag varit glad, och maken och jag har pratat mycket om allt möjligt och allt som känndes som stora tunga problem igår känns bara som små fjantiga orosmoln idag. Perspektiv... Tack Gud!