Ensam hemma
Jag har en förmiddag för mig själv idag. Barnen är på maskerad på dagis och äldste är i skolan.
Jag har bara mig själv att stå ut med, och det räcker...
Jag mår inget vidare faktiskt. Jag är så fruktansvärt trött, precis som vanligt, så jag borde väl bara acceptera egentligen att jag är mer eller mindre trött för jämnan just nu, men det är inte roligt alla gånger. Jag minns inte när jag kännde mig helt utvilad senast. Jag glömmer saker, och har svårt att få något mer än det som är absolut nödvändigt gjort. Det är till och med jobbigt att fylla i ett papper och ta med till dagis. Det har hängt på kylen i flera dagar och jag tänker bara "jag tar det imorgon" varje gång jag ser det. Hur jobbigt är det egentligen att ta ner det, sätta ett kryss i en ruta och ta det i fickan och lämna det på dagis. Det handlar om uppgifter till en telefonlista och man ska ge sitt godkännande att barnets adress och telefonnummer lämnas ut till de andra föräldrarna. Det har definitivt tagit längre tid att beskriva det där pappret på kylen här i bloggen än det hade tagit att skriva under det och kryssa i rutan och lämna det till personalen. Men bara för att ta exempel på vilka småsaker som kan kännas jobbiga för mig.
Jaja... Snacka är ju lätt. Nu måste jag bara ta tag i allt jag behöver göra så det blir gjort också. Jag ska fylla i pappret på en gång... Ska bara skriva färdigt här först...
Jag har nog fått magkatarr också tror jag. Ibland när jag ätit så får jag jätteont i magen och det liksom svider och trycker bakom revbenen. Ibland strålar smärtan ända bak i ryggen och ut i armarna. Mamma (vad skulle jag göra utan henne) har lovat att köpa medicin åt mig, för att se om det verkligen är magkatarr. Hoppas det, för då hjälper det kanske med receptfri medicin och jag slipper gå till läkaren. Det har jag inte råd med, men det är ju inte så kul att ha ont heller... Fast det gör inte så mycket. Det går väl över, och jag har haft det förr och blivit av med det.
Igår satt jag och maken och tittade på något program där de byggde en jättestor bro (tror jag att det skulle bli) och de visade enorma pelare som stod i vattnet. De beskrev pelarna som "komplexa" och jag började fundera på vad man egentligen menar med komplex. Vi har ingen ordbok, och jag var för lat för att sätta igång datorn igen för att slå upp ordets exakta betydelse, och jag har inte kommit på det förrän nu igen när jag började skriva om det. Hur som helst tänkte jag igår att komplext är väl något som är så snurrigt att man knappt kan förstå det, en komplex pelare i vattnet kanske kräver att man tar med så många olika saker i beräkningen när man ska bygga den att det inte är lönt att beskriva den för någon oinvigd som något annat än just komplex... Och så gick jag igång, och såg inte mer av programmet utan satt och bara lät tankarna flyga framför tv:n.
Något som inte är lönt att försöka beskriva eller ens fundera på egentligen är evigheten. Jag hamnar ofta där i tankarna, men kommer sällan längre än till att jag inte förstår. Men det är ändå kul att ta mig dit i tanken och liksom försöka föreställa mig på ett barnsligt sätt hur det var innan något annat än Gud fanns. Universum har väl enligt vetenskapen varit pyttelitet, och exploderat med enorm kraft och bildat alla stjärnor och planeter. Det rör sig fortfarande, fast långsamt, var det någon som sa... Om det stämmer att universum expanderar; hur kan något som redan är oändligt växa? Om det stämmer att all kraft fanns ihopklumpad i något väldigt litet; vad fanns runt det lilla innan det blev rymden? Universum kan ju inte vara allt, oavsett hur oändligt det är, för Gud har skapat universum och måste ju varit utanför det då... Och det här med tid. Det är ganska begränsande antagligen att mäta allt i tid, men vi har ju inga andra referensramar, så om inte tiden fanns skulle kanske inte evigheten vara så faschinerande heller. Det är så spännande att tänka tankar som inte går att fullfölja för att medvetandet sätter en gräns. Evighet och oändlighet...
Nu ska jag fylla i dagispapper, och slå upp ordet komplex!
Jag har bara mig själv att stå ut med, och det räcker...
Jag mår inget vidare faktiskt. Jag är så fruktansvärt trött, precis som vanligt, så jag borde väl bara acceptera egentligen att jag är mer eller mindre trött för jämnan just nu, men det är inte roligt alla gånger. Jag minns inte när jag kännde mig helt utvilad senast. Jag glömmer saker, och har svårt att få något mer än det som är absolut nödvändigt gjort. Det är till och med jobbigt att fylla i ett papper och ta med till dagis. Det har hängt på kylen i flera dagar och jag tänker bara "jag tar det imorgon" varje gång jag ser det. Hur jobbigt är det egentligen att ta ner det, sätta ett kryss i en ruta och ta det i fickan och lämna det på dagis. Det handlar om uppgifter till en telefonlista och man ska ge sitt godkännande att barnets adress och telefonnummer lämnas ut till de andra föräldrarna. Det har definitivt tagit längre tid att beskriva det där pappret på kylen här i bloggen än det hade tagit att skriva under det och kryssa i rutan och lämna det till personalen. Men bara för att ta exempel på vilka småsaker som kan kännas jobbiga för mig.
Jaja... Snacka är ju lätt. Nu måste jag bara ta tag i allt jag behöver göra så det blir gjort också. Jag ska fylla i pappret på en gång... Ska bara skriva färdigt här först...
Jag har nog fått magkatarr också tror jag. Ibland när jag ätit så får jag jätteont i magen och det liksom svider och trycker bakom revbenen. Ibland strålar smärtan ända bak i ryggen och ut i armarna. Mamma (vad skulle jag göra utan henne) har lovat att köpa medicin åt mig, för att se om det verkligen är magkatarr. Hoppas det, för då hjälper det kanske med receptfri medicin och jag slipper gå till läkaren. Det har jag inte råd med, men det är ju inte så kul att ha ont heller... Fast det gör inte så mycket. Det går väl över, och jag har haft det förr och blivit av med det.
Igår satt jag och maken och tittade på något program där de byggde en jättestor bro (tror jag att det skulle bli) och de visade enorma pelare som stod i vattnet. De beskrev pelarna som "komplexa" och jag började fundera på vad man egentligen menar med komplex. Vi har ingen ordbok, och jag var för lat för att sätta igång datorn igen för att slå upp ordets exakta betydelse, och jag har inte kommit på det förrän nu igen när jag började skriva om det. Hur som helst tänkte jag igår att komplext är väl något som är så snurrigt att man knappt kan förstå det, en komplex pelare i vattnet kanske kräver att man tar med så många olika saker i beräkningen när man ska bygga den att det inte är lönt att beskriva den för någon oinvigd som något annat än just komplex... Och så gick jag igång, och såg inte mer av programmet utan satt och bara lät tankarna flyga framför tv:n.
Något som inte är lönt att försöka beskriva eller ens fundera på egentligen är evigheten. Jag hamnar ofta där i tankarna, men kommer sällan längre än till att jag inte förstår. Men det är ändå kul att ta mig dit i tanken och liksom försöka föreställa mig på ett barnsligt sätt hur det var innan något annat än Gud fanns. Universum har väl enligt vetenskapen varit pyttelitet, och exploderat med enorm kraft och bildat alla stjärnor och planeter. Det rör sig fortfarande, fast långsamt, var det någon som sa... Om det stämmer att universum expanderar; hur kan något som redan är oändligt växa? Om det stämmer att all kraft fanns ihopklumpad i något väldigt litet; vad fanns runt det lilla innan det blev rymden? Universum kan ju inte vara allt, oavsett hur oändligt det är, för Gud har skapat universum och måste ju varit utanför det då... Och det här med tid. Det är ganska begränsande antagligen att mäta allt i tid, men vi har ju inga andra referensramar, så om inte tiden fanns skulle kanske inte evigheten vara så faschinerande heller. Det är så spännande att tänka tankar som inte går att fullfölja för att medvetandet sätter en gräns. Evighet och oändlighet...
Nu ska jag fylla i dagispapper, och slå upp ordet komplex!
Kommentarer
Trackback