bön och stress
När jag har mycket att göra fastnar jag lätt i tankar som far runt innuti huvudet. Ett ord här, eller en mening där, blir till böner, men jag behöver stillhet för att be ordentligt.
Efter en sådan splittrad dag märker jag hur viktig bönen är för mig. Där tar Gud hand om allt, även om jag inte märker det själv just då så märker jag det om jag inte ber. Det spelar ingen roll hur jag ber heller. Om det är förbön, tidegärden, eller bara personligt, så ger Gud mig något i bönen som jag bara får där. Det är väl kanske just samtalet, det att jag vänder mig till Gud med mina ord istället för att låta dem fara runt i mig, som märks. Att Gud tar emot mina tankar, och ger mig tillbaka vad som är viktigt, resten kan jag lämna.
Även om bönen är förtryckt som i tidegärden, så hjälper den mig, så just orden har nog inte så stor betydelse. Gud vet ju liksom ändå vad som rör sig i mig, bakom orden, oavsett om det är mina egna ord eller någon annans, så är det inte i exakta ord som samtalet med Gud sker. Jag förstår inte ens hur bön fungerar, men jag vet ATT det fungerar... Ja, det är väl huvudsaken :-)