snörvel
Jag vet inte om det är pollenallergi eller förkylning jag har i näsan. En kombination kanske...
Haha :-) Vad fånig jag känner mig som sitter och skriver om det också. Jaja... Så bidrog jag med lite värdelöst vetande i cyberspace idag också :-)
Jag har funderat på det här med att visa känslor idag. Man gör inte det så ofta... inte jag i alla fall. Inte de djupa sanna känslorna.
Det händer faktiskt ganska ofta att jag blir väldigt berörd av något, och full av känslor. Det kan vara precis vad som helst, en tanke som väcks när jag ser en fågel t.ex. Något litet bara, som blir stort... Senast idag kännde jag att om jag varit ensam i en djup skog hade jag fallit på knä i bön och tackat Gud för att livet är så levande, men bland andra människor i en park faller det sig inte riktigt naturligt liksom. Inte ens att rycka tag i maken och skrattande berätta hur mycket jag älskar honom kan jag göra utan att han (som ändå känner mig hyfsat bra vid det här laget) skakar lite på huvudet, ler överseende, och frågar vänligt vilket fel som gått sönder den här gången. Lagom ska det vara! Fast han är van, för all del...
Tanken bara slog mig. Skulle vi vara lyckligare om vi släppte ut glädjen istället för att gömma den för oss själva innuti oss, och bara dela med oss av ett diskret leende. Vad skulle jag tänka om någon dansade emot mig på parkeringen utanför coop forum och gav mig en bukett maskrosor? Skulle jag bli rädd? Kanske... Men jag tror inte det. Jag tror jag skulle bli glad, och hans eller hennes glädje skulle smittat av sig lite... Positiva känslor förtränger vi nog lika bra som negativa egentligen. Fast det kanske är bäst så? Ingen aning.
Hmm... Jaha... Där tog tankarna slut för idag.
Nu ska jag gå och snyta mig lite igen :-)