trist...
Jag brukar inte känna såhär, men idag är det ganska tungt.
Jag känner mig som en usling! Min man varit på kurs med jobbet hela veckan, så jag har varit ensam med barnen tills igår eftermiddag. Det har funkat bra, men både jag och barnen har saknat honom. Idag har vi haft en heldag tillsammans hela familjen, och jag borde satt värde på det, men jag är långt från kärlekens väg idag. Jag tycker han kan åka iväg en vecka till, och ta alla griniga ungar med sig. Jag vill vara ifred! Jag skulle må bra av att få vara ensam en hel vecka... Ja, så känns det faktiskt, men jag gissar att det skulle räcka med en dag för att jag skulle få tillbaka perspektiven.
Egentligen tror jag inte det är varken maken eller barnen som är problemet, utan att jag är trött. Inte rent fysiskt utan liksom dränerad på kraft och livsglädje. Jag orkar inte... Ja, vad är det jag inte orkar? Jag vet faktiskt inte, så jag kan inte säga vad som gör att jag känner mig helt lipfärdig. Tänker jag på hushållsarbete så känner jag bara att jag vill ta en snöskyffel och slänga ut alla otäcka prylar på gatan. Jag struntar i tvätten och disken och dammsugaren och bananskalet bredvid tv:n kan ligga där tills det kryper iväg själv. Jag orkar inte. Tänker jag på att det är valborgsmässoafton på måndag och att vi ska gå och titta på elden någonstans så känns det skitjobbigt och ett projekt som kostar mer än det smakar för oss alla. Så är det inte, men jag är bra på att överdriva i fantasin. Tänker att den vilda dottern som rätt ofta är självmordsbenägen utan att förstå det själv, kanske får för sig att springa in i brasan, eller ner i sjön (hon sprang ut i vattnet idag när vi var vid stranden, och hon verkade inte ens tycka det var kallt.) Att få henne på andra tankar när hon får för sig att hon ska åt ett annat håll än övriga familjen, ut på en parkering eller sjuttiväg eller så, eller bara vill stanna till vid en barnvagn för att rycka varmkorven ur något annat barns händer, är i princip omöjligt, för hon "tappar skelettet" när hon inte får som hon vill. Benen viker sig under henne samtidigt som hon gallskriker och någon får antingen bära henne vilt sprattlande eller släppa taget om hennes hand och låta henne ligga och vrida sig av ilska på marken tills hon tröttnar. Inget av alternativen är kul. Jag orkar inte...
Så skulle jag kunna hålla på och gnälla om allt möjligt, men jag orkar inte.
Det är ju inte ens sant. Jag har inget att gnälla över liksom, men även om jag inte gnäller så någon hör det så är det gnälligt innuti mig när jag är sånhär, och det är trist. Jag är en otacksam, egoistisk, bekväm, fåfäng lögnare. Så är det!
Jag har tre underbara barn och en make som älskar mig (och äntligen är hemma.) Jag har det så äckligt bra att jag får dåligt samvete bara av att tycka livet är jobbigt ibland. Ego ego ego vill göra som hon vill när hon vill, och helst vill hon inte göra något alls, för det är jobbigt, och om hon gör något så ska hon ha beröm för det (och det får hon ge sig själv, för ingen annan märker att hon just la ner sig själ i att byta bajsblöja och sjunga tramsiga sånger samtidigt för att hålla barnet stilla i 29 sekunder. Ja, hon var verkligen duktig som plockade upp alla skivorna från golvet igen, var det för femte gången nu, utan att kasta dom efter barnet i hallen som tittar fram bakom dörren med skrattet glittrande i de bruna ögonen...
Nä, nu får jag skärpa till mig!
Överraska mig Gud! Låt mig få skratta åt eländet i alla fall...