Den gode herden...
... som känner sina får.
Det är en stor tröst att veta att han finns. Han som känner vårt innersta och delar vårt liv. Han som förstår...
Så även om inte just fåraherde är det som känns mest relevant att jämföra Jesus med för mig idag, så kan jag nog förstå, och skriva under på, att det är en ganska träffande liknelse. En flock får som inte vet vart dom ska ta vägen, springer huller om buller och bräker, förstår inte riktigt sammanhangen, men njuter av att vara på ängen med det gröna goda gräset. De känner sin herde, och följer med honom fast de inte vet vart han för dem. De kan inte föreställa sig en plats där de inte varit, vet inget om skogen, ser bara ängen där de är nu. De följer herden för att de vet att han är god mot dom. Han låter dom vila när de är trötta, han låter dom äta och dricka, han är inte hårdhänt och gör dem illa, men visar tydligt varåt flocken ska gå. De följer honom därför att han skyddar dom mot rovdjur och hjälper dom att komma loss ifall de fastnar i ett hål eller skadar sig. Han älskar sina bräkande får, därför skyddar han dom mot allt ont och ger dom allt gott. De litar på herden och känner sig trygga i hans närhet.
Fast, för att knyta an till mitt liv...
Jag är ju bara ett får i en flock, på väg någonstans jag inte kan föreställa mig, inte förstår. Samtidigt är jag nog en slags herde också, åt min flock i flocken liksom...
Mina barn försöker jag efter bästa förmåga leda på rätt väg. Jag försöker att vara en god förebild och en bra förälder. Jag försöker se och bekräfta barnen och visa att för mig är dom det vackraste i världen. Samtidigt vet jag att jag måste ha koll på den gode herden, min förebild, annars går jag garanterat fel. Jag vill att barnen ska följa den gode herden, inte mig... Men de behöver mig, och det är faktiskt lite jobbigt att veta att även om Jesus är mina barns herde också så har jag som fullvuxet får ett ansvar mot de små fårbarnen att inte gå fel med dom så att de inte får det jobbigare än vad som behövs i den här snåriga världen...
Jag ber ofta Gud att barnen ska lyssna efter honom istället för på alla som bräker i olika tonarter runtomkring dom. Ja, jag vill inte ens att de ska ställa in kompassen efter mig och sin pappa, utan jag vill att de ska lyssna innåt, i sig själva, vad Gud säger. (Men det är ju skitsvårt, och inget jag själv lyckas speciellt bra med alla gånger. Med mång intryck är det svårt att urskilja Guds tilltal i allt brus.) Jag kan bara försöka gissa, och förhoppningsvis också ganska ofta gissa rätt, vad barnen behöver och vad som är gott för dom. Jag känner dom inte som Gud känner dom, jag vet bara att jag fått dom på mitt ansvar, och att jag måste göra mitt allra bästa för att vara en bra förebild under deras uppväxt. Jag älskar dom! Det har jag också fått av Gud. Dom älskar. Gud älskar.
Nu pladdrar jag mest, men just det här att veta att där jag brister, trots alla goda föresatser och ambitioner, där är Jesus. Han som känner oss alla och vet vad vi behöver och vad som fattas oss. När jag inte förstår hur barnen tänker, när det verkar som jag missar något viktigt och inte kan fatta vad det är, då är det en stor tröst att veta att någon ändå finns där och vet exakt hur det står till. Någon som tröstar och vill väl, och för oss nära varandra i kärlek, trots att vi inte har hela bilden av varken varandra eller ens oss själva så går det bra ändå att älska och kämpa och söka förståelse. Det är härligt och jobbigt med relationer!
Det är en stor tröst att veta att han finns. Han som känner vårt innersta och delar vårt liv. Han som förstår...
Så även om inte just fåraherde är det som känns mest relevant att jämföra Jesus med för mig idag, så kan jag nog förstå, och skriva under på, att det är en ganska träffande liknelse. En flock får som inte vet vart dom ska ta vägen, springer huller om buller och bräker, förstår inte riktigt sammanhangen, men njuter av att vara på ängen med det gröna goda gräset. De känner sin herde, och följer med honom fast de inte vet vart han för dem. De kan inte föreställa sig en plats där de inte varit, vet inget om skogen, ser bara ängen där de är nu. De följer herden för att de vet att han är god mot dom. Han låter dom vila när de är trötta, han låter dom äta och dricka, han är inte hårdhänt och gör dem illa, men visar tydligt varåt flocken ska gå. De följer honom därför att han skyddar dom mot rovdjur och hjälper dom att komma loss ifall de fastnar i ett hål eller skadar sig. Han älskar sina bräkande får, därför skyddar han dom mot allt ont och ger dom allt gott. De litar på herden och känner sig trygga i hans närhet.
Fast, för att knyta an till mitt liv...
Jag är ju bara ett får i en flock, på väg någonstans jag inte kan föreställa mig, inte förstår. Samtidigt är jag nog en slags herde också, åt min flock i flocken liksom...
Mina barn försöker jag efter bästa förmåga leda på rätt väg. Jag försöker att vara en god förebild och en bra förälder. Jag försöker se och bekräfta barnen och visa att för mig är dom det vackraste i världen. Samtidigt vet jag att jag måste ha koll på den gode herden, min förebild, annars går jag garanterat fel. Jag vill att barnen ska följa den gode herden, inte mig... Men de behöver mig, och det är faktiskt lite jobbigt att veta att även om Jesus är mina barns herde också så har jag som fullvuxet får ett ansvar mot de små fårbarnen att inte gå fel med dom så att de inte får det jobbigare än vad som behövs i den här snåriga världen...
Jag ber ofta Gud att barnen ska lyssna efter honom istället för på alla som bräker i olika tonarter runtomkring dom. Ja, jag vill inte ens att de ska ställa in kompassen efter mig och sin pappa, utan jag vill att de ska lyssna innåt, i sig själva, vad Gud säger. (Men det är ju skitsvårt, och inget jag själv lyckas speciellt bra med alla gånger. Med mång intryck är det svårt att urskilja Guds tilltal i allt brus.) Jag kan bara försöka gissa, och förhoppningsvis också ganska ofta gissa rätt, vad barnen behöver och vad som är gott för dom. Jag känner dom inte som Gud känner dom, jag vet bara att jag fått dom på mitt ansvar, och att jag måste göra mitt allra bästa för att vara en bra förebild under deras uppväxt. Jag älskar dom! Det har jag också fått av Gud. Dom älskar. Gud älskar.
Nu pladdrar jag mest, men just det här att veta att där jag brister, trots alla goda föresatser och ambitioner, där är Jesus. Han som känner oss alla och vet vad vi behöver och vad som fattas oss. När jag inte förstår hur barnen tänker, när det verkar som jag missar något viktigt och inte kan fatta vad det är, då är det en stor tröst att veta att någon ändå finns där och vet exakt hur det står till. Någon som tröstar och vill väl, och för oss nära varandra i kärlek, trots att vi inte har hela bilden av varken varandra eller ens oss själva så går det bra ändå att älska och kämpa och söka förståelse. Det är härligt och jobbigt med relationer!
Kommentarer
Trackback