Flygande tankar

Det är skönt med ledigt, men nu börjar jag känna mig lite isolerad faktiskt. Bubblan blir ganska liten här hemma, och jag längtar efter att få träffa fler människor. Jag behöver få prata och ta del av andras tankar, och jag behöver vilan det ger mig att inte vara ytterst ansvarig för andra än mig själv.

Jag längtar efter kapellet också. Kanske är det framförallt tystnaden och stillheten i kapellet på morgonen jag längtar efter. Att få andas ut och andas in och vara kvar i bönen.
Jag behöver få be ordentligt. Det är svårt med bön... Inte att rabbla Vår Fader, eller att vända mig till Gud med en tanke eller några ord, utan att verkligen be och överlåta allt och bli av med det som maler och distraherar runtomkring.
Bakom orden och mina egna tankar finns en annan slags bön, på något underligt sätt, och vägen dit är bara tystnad och överlåtelse. Den befriande bönen som är på riktigt, det verkliga och det sanna som finns bakom allt är nog där någonstans kan jag tänka, men jag vet inte. Det är dit jag längtar hur som helst, men jag är fast här i allt annat för tillfället.

Här och nu.
Gud är här
Gud är nu
Det räcker att veta det... Jag kan bara be om att få be så länge...