måndag
Ibland känns allt omkring mig som matrix. Som en låtsasvärld, uppbyggd för att passa människors sätt att fungera, men som inte riktigt är verklig ändå. Inte för mig i alla fall.
Det kan kännas som om jag är någonstans, mitt bland allt annat, men ändå inte är riktigt "med" utan liksom tittar på. Ser mig omkring i kulissen och fascineras över hur väl alla integrerar med varandra och i hela matrix. Varför känner jag mig så utanför? Jag vet faktiskt inte, men en känsla av ensamhet bland människor finns där allt som oftast. Inte för att jag är ensam, egentligen, för jag har både vänner bekanta och en stor familj som jag verkligen är nära, så det är konstigt.
Jag kan längta så oerhört mycket efter en människa att vara helt öppen med, men inser att det finns ingen annan än Jesus. Det händer att jag längtar tillbaka till när jag var barn, och fick lov att vara hela mig själv. Inte ha någon roll i en konstig vuxen verklighet. Vem i hela världen kan berätta för mig vem jag är och vad jag gör här, och varför jag känner och tänker som jag gör, när jag inte ens kan sätta ord på frågorna. Jag VET verkligen inte vad jag menar eller vill. Jag vill nog inte ha några svar heller kanske. Jag tror inte att jag är här av misstag, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna mig riktigt hemma någonstans... När jag var barn tänkte jag att jag kommer att förstå när jag blir vuxen. Fast när blir man det då?
Känner igen mig. Det är liksom både befriande och lite skrämmande att stå med ett ben i det vi kallar verkligheten och med det andra
någon helt annanstans....Det gör en till en "åskådare" och det kan faktiskt få en att leva lite "lättare". Att låta sig sköljas med med viss självdistans.....Flumflumflum.....vi glidflyger mellan andligheten och/eller verkligheten. Förresten är det nog därför som jag ska sspringa igen. Då befinner jag mig på båda ställena samtidigt på ett underligt vis. Det känns som en sympatisk verklighet......yes, i love you!
jag älskar dig! och visst är det en befrielse att... Jesus finns... Att få tro och hoppas på att komma hem en vacker dag gör varje dag här så mycket mer värdefull på något sätt. Längtan efter gemenskap för väl antagligen människor närmare Gud också tänker jag, men aaah vad konstiga vi är, både du och jag och resten...
Idag läste jag förresten som hastigast en artikel i illustrerad vetenskap (sensationsjournalistik, jag vet, men ändå lite kul) om hur lite mänskliga gener skiljer sig från varandra. Någon forskare slängde fram en siffra, och sa att det är bara 0,15% som gör oss till unika individer, resten delar vi. En tankeställare, oavsett om det är "sant" eller inte egentligen. Så lika, och så olika. Det är helt fantastiskt. Typiskt Gud!
och tack... Jag behövde få ett flummigt meddelande just nu. Träffsäker som vanligt *rörd*