inga bekymmer
Gör er därför inga bekymmer inför morgondagen... Bla bla bla!
Alltså, det där är ett av mina favoritställen i Bibeln, men hur lätt är det egentligen? Kanske är det just därför att det känns nästan omöjligt att leva i sådan total tillit och tro som jag så ofta återkommer just till det Jesus säger i Matt 6:34 med omnejd. För att jag blir så glad av tanken på att Jesus faktiskt säger åt oss att leva så, trots att han vet hur vi funkar. Att utmana oss att våga släppa kontrollen vi gärna tror att vi har, är stort. Han gör sig besväret att uppmuntra oss till något vi inte förmår... Eller gör vi? Kan jag? Jesus säger ju inte "skit i att planera ditt liv" eller "det spelar ingen roll vad du gör" utan uppmanar oss att inte bekymra oss om sånt vi ändå inte råder över - tänker jag. För vem kan, på riktigt alltså, genom att oroa sig, förändra något? Oron i sig fyller nog över huvud taget ingen funktion. Den äter bara hål inuti, och överskuggar mycket annat värdefullt som riskerar att går förlorat om man fokuserar på fel saker. Det är vad vi gör som spelar roll. Oroar jag mig i förväg för vad som ska hända så förändrar det knappast vad som faktiskt händer ifall jag inte genom mitt sätt att hantera det påverkar händelseförloppet. Uppåt med det bara, och tro på att Gud är med i allt som sker. Dumpa hela ryggsäcken full med mörker och världsliga bekymmer hos honom som säger åt mig att var dag har nog av sin egen plåga. Imorgon hänger jag på mig den tom, (ryggsäcken alltså,) och börjar samla mer skräp.
Hmm... Tvivlar jag mer än vanligt ikväll eller? Jaja... Inga bekymmer. Hakuna matata! Jag kan inte bruka våld på själen heller, och att oroa mig är väl ingen idé. Egentligen vet jag ju att jag är i tryggt förvar till och med när jag känner att jag inte fattar om Gud skämtar med mig eller ej. Rå elak humor i så fall, och det tror jag inte om Gud. Jag vill så gärna gå utan att nervöst titta om det finns mark under mina fötter. Gud har ju liksom inte låtit mig falla handlöst hittills, och det känns otacksamt att inte lita mer på att det bär, men jag ÄR fortfarande nojjig ibland, om sanningen ska fram, och det ska den väl. Nåja... Ett steg i taget, som vanligt. Och jag är faktiskt inte livrädd längre i alla fall. Mest förvånad kanske...
Alltså, det där är ett av mina favoritställen i Bibeln, men hur lätt är det egentligen? Kanske är det just därför att det känns nästan omöjligt att leva i sådan total tillit och tro som jag så ofta återkommer just till det Jesus säger i Matt 6:34 med omnejd. För att jag blir så glad av tanken på att Jesus faktiskt säger åt oss att leva så, trots att han vet hur vi funkar. Att utmana oss att våga släppa kontrollen vi gärna tror att vi har, är stort. Han gör sig besväret att uppmuntra oss till något vi inte förmår... Eller gör vi? Kan jag? Jesus säger ju inte "skit i att planera ditt liv" eller "det spelar ingen roll vad du gör" utan uppmanar oss att inte bekymra oss om sånt vi ändå inte råder över - tänker jag. För vem kan, på riktigt alltså, genom att oroa sig, förändra något? Oron i sig fyller nog över huvud taget ingen funktion. Den äter bara hål inuti, och överskuggar mycket annat värdefullt som riskerar att går förlorat om man fokuserar på fel saker. Det är vad vi gör som spelar roll. Oroar jag mig i förväg för vad som ska hända så förändrar det knappast vad som faktiskt händer ifall jag inte genom mitt sätt att hantera det påverkar händelseförloppet. Uppåt med det bara, och tro på att Gud är med i allt som sker. Dumpa hela ryggsäcken full med mörker och världsliga bekymmer hos honom som säger åt mig att var dag har nog av sin egen plåga. Imorgon hänger jag på mig den tom, (ryggsäcken alltså,) och börjar samla mer skräp.
Hmm... Tvivlar jag mer än vanligt ikväll eller? Jaja... Inga bekymmer. Hakuna matata! Jag kan inte bruka våld på själen heller, och att oroa mig är väl ingen idé. Egentligen vet jag ju att jag är i tryggt förvar till och med när jag känner att jag inte fattar om Gud skämtar med mig eller ej. Rå elak humor i så fall, och det tror jag inte om Gud. Jag vill så gärna gå utan att nervöst titta om det finns mark under mina fötter. Gud har ju liksom inte låtit mig falla handlöst hittills, och det känns otacksamt att inte lita mer på att det bär, men jag ÄR fortfarande nojjig ibland, om sanningen ska fram, och det ska den väl. Nåja... Ett steg i taget, som vanligt. Och jag är faktiskt inte livrädd längre i alla fall. Mest förvånad kanske...
Kommentarer
Trackback