hmm
Blää! Jag känner mig faktiskt ledsen idag. Som om jag dömt i mitt hjärta, och inte ens vill fundera över hur orättvist jag dömer och att jag borde låta bli. Det kanske är sanningen som svider liksom, och jag bara inte vill att det ska vara så?
Hur som helst... Idag sa en av lärarna att vi i klassen måste sluta prata utan att först räcka upp handen. Någon elev hade klagat. Och jag förstår, fast håller inte med... Det är inte alls det att jag tycker det är okej att prata i mun på varandra och ta ordet helt hämningslöst, men jag har inte upplevt att det är så det har fungerat faktiskt. Alla är ju liksom vuxna människor, mer eller mindre, som har gått i skolan förut. Sammanträdeshyfs och folkvett saknas inte hos någon, utan det är (har varit) känsla för reglerna när någon har tagit ordet på eget initiativ. Har jag tyckt. Men jag kan ju bara tycka för mig själv, och gruppen måste ju fungera så alla har det bra. Lite ömmar nog mina egna tår, för jag är ingen mönsterelev misstänker jag. Det har nog hänt ett antal gånger att jag sagt något utan att räcka upp handen först, men jag har aldrig haft en tanke på att det kan vara störande. Jag vill inte störa folk. Absolut inte. Jag är nog lite socialt inkompetent... eller nåt :-(
Nä, men faktiskt så blev jag lite ledsen, även om jag själv också tycker att det är löjligt, för ingen pekades ut. Jag tar bara åt mig, och det är inte mer än rätt. Jag pratar för mycket, och är medveten om det. (Eller, jag kommer på det i efterhand. Tänka först har aldrig varit min starka sida tyvärr...)
Så jag får be om hjälp att inte skylla ifrån mig och döma efter min känsla av att bli klappad på huvudet och avsnäst. För så var det ju inte. Jag får be om hjälp att hålla tyst, och att se på saken med tacksamhet istället. Det är ju bra att det togs upp, så vi som tänker för högt har en chans att skärpa till oss...
Hur som helst... Idag sa en av lärarna att vi i klassen måste sluta prata utan att först räcka upp handen. Någon elev hade klagat. Och jag förstår, fast håller inte med... Det är inte alls det att jag tycker det är okej att prata i mun på varandra och ta ordet helt hämningslöst, men jag har inte upplevt att det är så det har fungerat faktiskt. Alla är ju liksom vuxna människor, mer eller mindre, som har gått i skolan förut. Sammanträdeshyfs och folkvett saknas inte hos någon, utan det är (har varit) känsla för reglerna när någon har tagit ordet på eget initiativ. Har jag tyckt. Men jag kan ju bara tycka för mig själv, och gruppen måste ju fungera så alla har det bra. Lite ömmar nog mina egna tår, för jag är ingen mönsterelev misstänker jag. Det har nog hänt ett antal gånger att jag sagt något utan att räcka upp handen först, men jag har aldrig haft en tanke på att det kan vara störande. Jag vill inte störa folk. Absolut inte. Jag är nog lite socialt inkompetent... eller nåt :-(
Nä, men faktiskt så blev jag lite ledsen, även om jag själv också tycker att det är löjligt, för ingen pekades ut. Jag tar bara åt mig, och det är inte mer än rätt. Jag pratar för mycket, och är medveten om det. (Eller, jag kommer på det i efterhand. Tänka först har aldrig varit min starka sida tyvärr...)
Så jag får be om hjälp att inte skylla ifrån mig och döma efter min känsla av att bli klappad på huvudet och avsnäst. För så var det ju inte. Jag får be om hjälp att hålla tyst, och att se på saken med tacksamhet istället. Det är ju bra att det togs upp, så vi som tänker för högt har en chans att skärpa till oss...
Kommentarer
Trackback