flytväst?
Igår kväll var usel. Jag blir så trött på mig själv ibland, och har jag dessutom sovit för lite kan jag känna mig på gränsen, eller farligt nära gränsen i alla fall. Jag tror att det sista jag sa igår var "Nu sjunker jag Jesus, vi ses på botten." Då låg jag bredvid min dotter, som är förkyld och har feber, och blev mer och mer frustrerad över att hon inte somnade för jag hade så mycket att göra på kvällen och jag väntade bara på att kunna gå upp och sätta igång med kvällsskiftet. Jag skämdes för att jag var irriterad på henne, jag kände mig helt genomdålig som inte kunde prioritera rätt, och som bara lät tankar mala och förstöra.
Jag missade en tandläkartid igår. Det grämde jag mig över, för det hade varit skönt att ha det färdigt. Tanden har jag lagt tusentals kronor på redan, och igår skulle det sista göras. Nu får jag betala ett besök, och vänta på en ny tid. Typiskt, men jag kan inte klandra någon annan än mig själv. Så fick vi en kallelse till elevvårdsmöte från lågstadieskolan, där sonens rektor helt kortfattat deklarerade att han bokat in ett möte med oss om "NN:s skolsituation" Mötet är om två veckor, två långa veckor.
Bra för all del, att få träffas och prata, men mer än två rader text i ett brev kunde han väl kostat på sig. Och kallelse... Seriöst... Jag har ingen aning om vad han vill prata om, och fredag eftermiddag var det igår, så vi kunde inte ringa och fråga heller. Vi har aldrig pratat med sonens rektor, jag tror inte han känner sonen heller.
Ett möte med honom känns ganska... tungt... eller allvarligt eller hur jag nu ska förklara. Tänker de sätta honom i en annan klass, kommer han (äntligen) att få en elevassistent, eller har det hänt något hemskt? Ska jag berätta för sonen (som inte förväntas vara med på mötet) eller ska vi inte bry oss om att säga något förrän vi redan har varit där? Skit skit skit! Jag gör mig bekymmer, oroar mig och spekulerar...
Maken och jag har tider och möten och saker att komma ihåg långt upp över öronen, och en del samtal, brev och tider som inte är högsta prioritet glömmer vi bort både han och jag. Sen skyller vi på varandra och får dåligt samvete båda två. Vi försöker strukturera upp livet, men ibland känns det bra hopplöst. Igår höll det på att bli för mycket som sagt, och på kvällen fantiserade jag om hur skönt det hade varit om jag aldrig gift mig och skaffat barn. Såna tankar gör mig också frustrerad, för jag vill inte tänka så. Jag vill inte ens fundera på hur livet hade varit utan de människor jag älskar allra mest. Ändå gick det inte att vifta bort dem som nonsens. Vilken egoist jag är! Pinsamt, men det är ingen idé att förneka det. Jag var helt slutkörd igår.
"Jesus nu sjunker jag." Jag orkade verkligen inte simma mer... Jag somnade samtidigt som dottern igår. Kom aldrig ur sängen igen, och imorse när jag vaknade hade maken, han som jag tänkt så elakt om igår, fixat allt och lite till av alla ?måsten? Han hade till och med laddat kaffebryggaren åt mig imorse... Allt känns mycket lättare idag, och jag kan sätta värde på familjen igen. Maken fick sovmorgon, och jag har berättat för honom hur glad jag är att han finns. Jag vet inte alls om det är möjligt att komma till rätta med såna där uppgivna dum-tankar som bara hoppar in i mitt huvud ibland.
Jag missade en tandläkartid igår. Det grämde jag mig över, för det hade varit skönt att ha det färdigt. Tanden har jag lagt tusentals kronor på redan, och igår skulle det sista göras. Nu får jag betala ett besök, och vänta på en ny tid. Typiskt, men jag kan inte klandra någon annan än mig själv. Så fick vi en kallelse till elevvårdsmöte från lågstadieskolan, där sonens rektor helt kortfattat deklarerade att han bokat in ett möte med oss om "NN:s skolsituation" Mötet är om två veckor, två långa veckor.
Bra för all del, att få träffas och prata, men mer än två rader text i ett brev kunde han väl kostat på sig. Och kallelse... Seriöst... Jag har ingen aning om vad han vill prata om, och fredag eftermiddag var det igår, så vi kunde inte ringa och fråga heller. Vi har aldrig pratat med sonens rektor, jag tror inte han känner sonen heller.
Ett möte med honom känns ganska... tungt... eller allvarligt eller hur jag nu ska förklara. Tänker de sätta honom i en annan klass, kommer han (äntligen) att få en elevassistent, eller har det hänt något hemskt? Ska jag berätta för sonen (som inte förväntas vara med på mötet) eller ska vi inte bry oss om att säga något förrän vi redan har varit där? Skit skit skit! Jag gör mig bekymmer, oroar mig och spekulerar...
Maken och jag har tider och möten och saker att komma ihåg långt upp över öronen, och en del samtal, brev och tider som inte är högsta prioritet glömmer vi bort både han och jag. Sen skyller vi på varandra och får dåligt samvete båda två. Vi försöker strukturera upp livet, men ibland känns det bra hopplöst. Igår höll det på att bli för mycket som sagt, och på kvällen fantiserade jag om hur skönt det hade varit om jag aldrig gift mig och skaffat barn. Såna tankar gör mig också frustrerad, för jag vill inte tänka så. Jag vill inte ens fundera på hur livet hade varit utan de människor jag älskar allra mest. Ändå gick det inte att vifta bort dem som nonsens. Vilken egoist jag är! Pinsamt, men det är ingen idé att förneka det. Jag var helt slutkörd igår.
"Jesus nu sjunker jag." Jag orkade verkligen inte simma mer... Jag somnade samtidigt som dottern igår. Kom aldrig ur sängen igen, och imorse när jag vaknade hade maken, han som jag tänkt så elakt om igår, fixat allt och lite till av alla ?måsten? Han hade till och med laddat kaffebryggaren åt mig imorse... Allt känns mycket lättare idag, och jag kan sätta värde på familjen igen. Maken fick sovmorgon, och jag har berättat för honom hur glad jag är att han finns. Jag vet inte alls om det är möjligt att komma till rätta med såna där uppgivna dum-tankar som bara hoppar in i mitt huvud ibland.
Kommentarer
Trackback