Jesaja
Jes 58:6-9
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: "Här är jag."
-------------------------------------------------------
Nu är det nog dags att jag citerar de verser som jag läst om och om igen den senaste veckan.
Jag tycker det är så fint! Det är så lätt att hamna i "vardagsträsket" och tycka det är trist. Jag hamnar där ganska ofta. Då söker jag mig till kyrkan, ut i naturen, till den blå fotöljen eller någon annanstans för att försöka hitta tillbaka till vad som är viktigt. Ofta är lite stillhet och eftertanke vad som behövs, men just i en sådan stulen stillhet fick jag ögonen på det här citatet ur Jesaja, och läste det som om det var första gången. Det satt där det skulle då, och i veckan hamnade jag där igen som sagt, och kommentaren i blyerts i min Bibel tog mig tillbaka till för några år sedan. Det står "Gud finns i vardagens goda gärningar."
Idag är söndagens tema "medmänniskan" och efter en oerhört tänkvärd predikan, och efter en oerhört jobbig eftermiddag med barnen och en massa konflikter så fick Jesaja trösta igen. Genom att berätta att det spelar ingen roll hur from någon är. Att gå i kyrkan, eller fasta och späka sig som de gjorde på den tiden, under gräl och bråk, gör ingen ledsen glad. Det är handling och omtanke som är viktigt. Om jag älskar aldrig så mycket, utan att visa det för den det berör, så är det förspillt.
Jag måste ta tag i en sak. Något jobbigt som jag skjuter upp från dag till dag bara för att det är obekvämt för MIG att göra det som måste göras. Jag måste nog verkligen göra det nu. Inte imorgon eller nästa vecka. Det kostar mig ingenting egentligen, bara engagemang och risken att bli bemött med ilska. Men att inte göra något alls vore att svika på riktigt... tror jag...
*suckar*
Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig,
och dina sår skall genast läkas.
Din rättfärdighet skall gå framför dig
och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar,
när du ropar säger han: "Här är jag."
-------------------------------------------------------
Nu är det nog dags att jag citerar de verser som jag läst om och om igen den senaste veckan.
Jag tycker det är så fint! Det är så lätt att hamna i "vardagsträsket" och tycka det är trist. Jag hamnar där ganska ofta. Då söker jag mig till kyrkan, ut i naturen, till den blå fotöljen eller någon annanstans för att försöka hitta tillbaka till vad som är viktigt. Ofta är lite stillhet och eftertanke vad som behövs, men just i en sådan stulen stillhet fick jag ögonen på det här citatet ur Jesaja, och läste det som om det var första gången. Det satt där det skulle då, och i veckan hamnade jag där igen som sagt, och kommentaren i blyerts i min Bibel tog mig tillbaka till för några år sedan. Det står "Gud finns i vardagens goda gärningar."
Idag är söndagens tema "medmänniskan" och efter en oerhört tänkvärd predikan, och efter en oerhört jobbig eftermiddag med barnen och en massa konflikter så fick Jesaja trösta igen. Genom att berätta att det spelar ingen roll hur from någon är. Att gå i kyrkan, eller fasta och späka sig som de gjorde på den tiden, under gräl och bråk, gör ingen ledsen glad. Det är handling och omtanke som är viktigt. Om jag älskar aldrig så mycket, utan att visa det för den det berör, så är det förspillt.
Jag måste ta tag i en sak. Något jobbigt som jag skjuter upp från dag till dag bara för att det är obekvämt för MIG att göra det som måste göras. Jag måste nog verkligen göra det nu. Inte imorgon eller nästa vecka. Det kostar mig ingenting egentligen, bara engagemang och risken att bli bemött med ilska. Men att inte göra något alls vore att svika på riktigt... tror jag...
*suckar*
Kommentarer
Trackback