föräldramöte
AAAAAAAAAAAAAH!!!! Gud, ge mig ord så jag kan lämna det till dig. Jag hittar inte rätt i bön, eller någonstans just nu :-(
Idag sjöng vi psalm 217 på morgonbönen. Lite märkligt faktiskt, för den har jag inte sjungit på flera veckor, men idag på väg till skolan så sjöng jag den i bilen, och jag visste inte ens att jag kunde så mycket av den utantill. Jag blev förvånad själv. Sen sjöng vi den på morgonbönen, och nu efter föräldramötet så behöver jag den. *suck*
Min äldste son är... Underbar, unik, fantastisk... Jag vill inte skriva svår, men jag måste nog, för det är ett ord som inte behöver vara så negativt laddat som det kan låta. Han har det svårt också, med relationer och att fungera socialt. Han lider fruktansvärt av det själv, att hans känslor lever med honom mer än tvärtom ibland. Och hans kompisar i skolan "drabbas" av hans svåra ibland. Det är mycket vanmakt och ledsenhet som släpps ut i fula ord och ilska i skolan...
Idag kändes det som jag fick ett knytnävsslag rakt i magen av en annan mamma. Hon var så öppen i sitt förakt att jag nästan tappade andan, och jag ville bara skrika henne rakt i ansiktet att hon inte hade någon rätt att tala så om mitt barn. Men det värsta av allt är att jag förstår hennes sätt att se på saken också. Men hon har ingen aning. Hon känner honom inte. Hon vet ingenting om hur vi kämpar i familjen. Och efter två meningar förstod jag att det inte var lönt att ens börja ett samtal, för hon ville inte höra. Var inte öppen för något annat än det hon redan bestämt sig för. Fine! Jag kan ta det. Jag kan förstå som sagt att det är svårt att vara förälder till ett "offer" också, men barnen är faktiskt i goda händer. Pedagogerna känner barnen och kan reda i problem som uppstår på ett annat sätt än föräldrar kan göra på ett föräldramöte. Det som ringer i öronen är. "Det är bara han, ingen annan i klassen." "Vi har uppfostrat vår son att vara snäll, varför lär ni inte er son hur man ska bära sig åt?" "Hur kan du komma hit och sitta med andra föräldrar när du vet hurdan han är. Jag skulle skämmas."
Nä, det skulle hon inte! Hon skulle älska, hon också. Synd för henne att hon inte fattar det bara. Tur för mig att jag har har ett barn som lär mig att det finns gott liv utanför mallen också. Tur för mig att Gud lät mig bli mamma åt en så ljuvlig unge. Om folk har svårt att älska honom så är det väl också tur att de som faktiskt känner honom älskar desto mer. Han är speciell... Det är inte många han släpper innanför skalet, men de som lär känna honom väl förstår att sätta värde på bekantskapen, trots att det är svårt ibland.
Och klockan är mycket...
Jag borde gå ut och gå kanske. Det känns inte bra att gå och lägga mig sån här, men jag kanske inte är så upprörd imorgon.
Jag får väl försöka be igen, eller i alla fall mumla en tankspridd Fader Vår. Det funkar inte att sitta och älta. Jag är fastkörd här för ikväll tror jag.
Idag sjöng vi psalm 217 på morgonbönen. Lite märkligt faktiskt, för den har jag inte sjungit på flera veckor, men idag på väg till skolan så sjöng jag den i bilen, och jag visste inte ens att jag kunde så mycket av den utantill. Jag blev förvånad själv. Sen sjöng vi den på morgonbönen, och nu efter föräldramötet så behöver jag den. *suck*
Min äldste son är... Underbar, unik, fantastisk... Jag vill inte skriva svår, men jag måste nog, för det är ett ord som inte behöver vara så negativt laddat som det kan låta. Han har det svårt också, med relationer och att fungera socialt. Han lider fruktansvärt av det själv, att hans känslor lever med honom mer än tvärtom ibland. Och hans kompisar i skolan "drabbas" av hans svåra ibland. Det är mycket vanmakt och ledsenhet som släpps ut i fula ord och ilska i skolan...
Idag kändes det som jag fick ett knytnävsslag rakt i magen av en annan mamma. Hon var så öppen i sitt förakt att jag nästan tappade andan, och jag ville bara skrika henne rakt i ansiktet att hon inte hade någon rätt att tala så om mitt barn. Men det värsta av allt är att jag förstår hennes sätt att se på saken också. Men hon har ingen aning. Hon känner honom inte. Hon vet ingenting om hur vi kämpar i familjen. Och efter två meningar förstod jag att det inte var lönt att ens börja ett samtal, för hon ville inte höra. Var inte öppen för något annat än det hon redan bestämt sig för. Fine! Jag kan ta det. Jag kan förstå som sagt att det är svårt att vara förälder till ett "offer" också, men barnen är faktiskt i goda händer. Pedagogerna känner barnen och kan reda i problem som uppstår på ett annat sätt än föräldrar kan göra på ett föräldramöte. Det som ringer i öronen är. "Det är bara han, ingen annan i klassen." "Vi har uppfostrat vår son att vara snäll, varför lär ni inte er son hur man ska bära sig åt?" "Hur kan du komma hit och sitta med andra föräldrar när du vet hurdan han är. Jag skulle skämmas."
Nä, det skulle hon inte! Hon skulle älska, hon också. Synd för henne att hon inte fattar det bara. Tur för mig att jag har har ett barn som lär mig att det finns gott liv utanför mallen också. Tur för mig att Gud lät mig bli mamma åt en så ljuvlig unge. Om folk har svårt att älska honom så är det väl också tur att de som faktiskt känner honom älskar desto mer. Han är speciell... Det är inte många han släpper innanför skalet, men de som lär känna honom väl förstår att sätta värde på bekantskapen, trots att det är svårt ibland.
Och klockan är mycket...
Jag borde gå ut och gå kanske. Det känns inte bra att gå och lägga mig sån här, men jag kanske inte är så upprörd imorgon.
Jag får väl försöka be igen, eller i alla fall mumla en tankspridd Fader Vår. Det funkar inte att sitta och älta. Jag är fastkörd här för ikväll tror jag.
Kommentarer
Trackback