morgonljus
vilket vackert ord det är: morgonljus
Det låter hoppfullt, som en metafor för bättre tider ungefär, men förutom det så ÄR morgonljus (speciellt om hösten) så vackert att jag får rysningar ibland. Idag var det precis sånt ljus som jag menar när jag säger att det är ett vackert ord. Det är ju ljug förresten, bluff och båg. Det är inte ordet som är vackert, utan ljuset i sig. Det är bilden jag ser för mitt inre som gör ordet vackert för mig. Sådär ja! Där spårade jag ur igen. Varför kan jag inte skriva något utan att bli så flummig att allt blir förstört.
Nu börjar jag om!
Det var en fantastisk morgon imorse. Marken var frusen och det var frost i det höga gräset. Solen värmde marken så att dimman steg som vita lätta rökmoln över öppna gläntor i skogen. Solen fick frosten i gräset att gnistra och blänka, och ljuset reflekterades i dimmolnen så att de såg ut att lysa av sig själva. Nästan överjordiskt vackert var det, och undertecknad var glad att hon inte sminkat sig idag. Det var helt omöjligt att hålla tillbaka tårarna.
Så började skoldagen med morgonbön, och sedan håltimme. Jag gick direkt från kapellet ut i bokskogen på promenad. Dimman hade lättat, men det var helt underbart i alla fall. Jag satt vid vattnet, på samma ställe där vi firade mässa utomhus i våras just när träden började bli ljusgröna. Där satt jag länge och bara fanns. Det blev faktiskt en dikt av min morgon. Jag brukar ha med mig en anteckningsbok, och dikter var ju lite kul upptäckte jag för ett par dagar sen.
Då nattens skuggor tycks dölja allt
I mörker och uppgivenhet
När livet känns vanmäktigt, hårt och kallt
Och tvivel är allt du vet
Då är du så nära
Den Gud som vill bära
Som viskar om salighet
I morgonsolens yrvakna strålar
Till ljudet av bokarnas sus
Där långa skuggor från träden målar
Kontraster mot skimrande ljus
Där finns en strand
En utsträckt hand
Som bär genom skapelsens brus
En blomma från vår trädgård. Min dotter gömmer sig i bakgrunden.
Hon är också vacker som en blomma!
Det låter hoppfullt, som en metafor för bättre tider ungefär, men förutom det så ÄR morgonljus (speciellt om hösten) så vackert att jag får rysningar ibland. Idag var det precis sånt ljus som jag menar när jag säger att det är ett vackert ord. Det är ju ljug förresten, bluff och båg. Det är inte ordet som är vackert, utan ljuset i sig. Det är bilden jag ser för mitt inre som gör ordet vackert för mig. Sådär ja! Där spårade jag ur igen. Varför kan jag inte skriva något utan att bli så flummig att allt blir förstört.
Nu börjar jag om!
Det var en fantastisk morgon imorse. Marken var frusen och det var frost i det höga gräset. Solen värmde marken så att dimman steg som vita lätta rökmoln över öppna gläntor i skogen. Solen fick frosten i gräset att gnistra och blänka, och ljuset reflekterades i dimmolnen så att de såg ut att lysa av sig själva. Nästan överjordiskt vackert var det, och undertecknad var glad att hon inte sminkat sig idag. Det var helt omöjligt att hålla tillbaka tårarna.
Så började skoldagen med morgonbön, och sedan håltimme. Jag gick direkt från kapellet ut i bokskogen på promenad. Dimman hade lättat, men det var helt underbart i alla fall. Jag satt vid vattnet, på samma ställe där vi firade mässa utomhus i våras just när träden började bli ljusgröna. Där satt jag länge och bara fanns. Det blev faktiskt en dikt av min morgon. Jag brukar ha med mig en anteckningsbok, och dikter var ju lite kul upptäckte jag för ett par dagar sen.
Då nattens skuggor tycks dölja allt
I mörker och uppgivenhet
När livet känns vanmäktigt, hårt och kallt
Och tvivel är allt du vet
Då är du så nära
Den Gud som vill bära
Som viskar om salighet
I morgonsolens yrvakna strålar
Till ljudet av bokarnas sus
Där långa skuggor från träden målar
Kontraster mot skimrande ljus
Där finns en strand
En utsträckt hand
Som bär genom skapelsens brus
En blomma från vår trädgård. Min dotter gömmer sig i bakgrunden.
Hon är också vacker som en blomma!
Kommentarer
Trackback