after church
Predikan idag gjorde mig faktiskt lite konfunderad. Mycket var bra, allt var tänkvärt, men en sak håller jag inte alls med om.
Det sades, ganska direkt riktat till konfirmanderna i gudstjänsten, att det inte är bra att öppna sig för ondskan, och det kan väl jag hålla med om. Men vidare predikades det om att det många gånger är bättre att inte ta del av det som kan vara ont, och istället välja att "blunda" eller låta bli att läsa. Att helt enkelt inte ta in det som kan tänkas skada och på så sätt liksom skärma av sig.
Jag tycker det är konstigt resonemang, men jag är inte säker på att jag tolkar prästen rätt, och att han faktiskt menade det jag tyckte att jag hörde. Det kan ju vara jag som missuppfattar, och det är inte ovanligt i så fall...
Hur som helst så tänker jag nog ungefär såhär. Det goda (Gud) OCH det onda finns i våra liv. Det goda är vad vi bör sträva efter, men vi kan inte bortse från ondskan. Om vi börjar tro att vi på egen hand kan avgöra var någonstans ondskan finns, och hur den tar sig uttryck, och känner oss säkra på att vi inte berörs av den, så är vi ute på tunn is. Jag tänker på hur man ibland hör talas om att böcker förbjuds, för att människor är rädda att ondskan på något sätt ska drabba oss ifall vi läser en viss sorts böcker eller ser tv-program t.ex. och slutar med en massa saker för att på så sätt skärma av sig. Att leva ett "fromt" liv, och tro sig vara isolerad och oåtkomlig, är nog att vagga in sig själv i en falsk säkerhet. Då är det tillslut kanske inte så långt till det att vi börjar dela in människor i "goda och onda" och... det har vi ju sett många gånger vart det kan leda. Ondskan är listigare än så tror jag. Den gömmer sig inte i en roman eller ett tv-program utan finns där vi minst anar det. Men som sagt. Det är inte ondskan som ska få leda oss, utan Gud. Om vi håller oss nära Gud så behöver vi inte gömma oss för ondskan, för Gud rår den inte på! Ungefär...
Det går inte att tiga ihjäl ondska, eller låtsas som den inte existerar. Det vi kan göra - tror jag - är att möta det onda i Jesu namn, och inte låta rädslan föra oss på flykt. Inte blunda och hålla för öronen! Jag tänker mig en skillnad mellan att öppna sig för ondskan (och ge den svängrum) och att över huvud taget våga se den. Det är inte samma sak i min tankevärld...
Svält och krig blir inte mindre ont för att jag vägrar se det. Förtryck och diskriminering slutar inte finnas bara för att jag sjunger en glad melodi och tänker på något annat. Jesus blundade inte för problemen, och drog sig inte för att gå ut bland allt elände och möta ondska, synd och död. Hur skulle det annars kunna bekämpas?
Nä, jag hoppas faktiskt konfirmanderna hade sina mp3 spelare i öronen hela bunten... Eller ännu hellre att de reflekterar över vad som sades och tar ställning själva.
Det sades, ganska direkt riktat till konfirmanderna i gudstjänsten, att det inte är bra att öppna sig för ondskan, och det kan väl jag hålla med om. Men vidare predikades det om att det många gånger är bättre att inte ta del av det som kan vara ont, och istället välja att "blunda" eller låta bli att läsa. Att helt enkelt inte ta in det som kan tänkas skada och på så sätt liksom skärma av sig.
Jag tycker det är konstigt resonemang, men jag är inte säker på att jag tolkar prästen rätt, och att han faktiskt menade det jag tyckte att jag hörde. Det kan ju vara jag som missuppfattar, och det är inte ovanligt i så fall...
Hur som helst så tänker jag nog ungefär såhär. Det goda (Gud) OCH det onda finns i våra liv. Det goda är vad vi bör sträva efter, men vi kan inte bortse från ondskan. Om vi börjar tro att vi på egen hand kan avgöra var någonstans ondskan finns, och hur den tar sig uttryck, och känner oss säkra på att vi inte berörs av den, så är vi ute på tunn is. Jag tänker på hur man ibland hör talas om att böcker förbjuds, för att människor är rädda att ondskan på något sätt ska drabba oss ifall vi läser en viss sorts böcker eller ser tv-program t.ex. och slutar med en massa saker för att på så sätt skärma av sig. Att leva ett "fromt" liv, och tro sig vara isolerad och oåtkomlig, är nog att vagga in sig själv i en falsk säkerhet. Då är det tillslut kanske inte så långt till det att vi börjar dela in människor i "goda och onda" och... det har vi ju sett många gånger vart det kan leda. Ondskan är listigare än så tror jag. Den gömmer sig inte i en roman eller ett tv-program utan finns där vi minst anar det. Men som sagt. Det är inte ondskan som ska få leda oss, utan Gud. Om vi håller oss nära Gud så behöver vi inte gömma oss för ondskan, för Gud rår den inte på! Ungefär...
Det går inte att tiga ihjäl ondska, eller låtsas som den inte existerar. Det vi kan göra - tror jag - är att möta det onda i Jesu namn, och inte låta rädslan föra oss på flykt. Inte blunda och hålla för öronen! Jag tänker mig en skillnad mellan att öppna sig för ondskan (och ge den svängrum) och att över huvud taget våga se den. Det är inte samma sak i min tankevärld...
Svält och krig blir inte mindre ont för att jag vägrar se det. Förtryck och diskriminering slutar inte finnas bara för att jag sjunger en glad melodi och tänker på något annat. Jesus blundade inte för problemen, och drog sig inte för att gå ut bland allt elände och möta ondska, synd och död. Hur skulle det annars kunna bekämpas?
Nä, jag hoppas faktiskt konfirmanderna hade sina mp3 spelare i öronen hela bunten... Eller ännu hellre att de reflekterar över vad som sades och tar ställning själva.
Kommentarer
Postat av: Jeez
Jag håller helt med dig! Ondskan kan bara bekämpas i/med ljuset.
Men det finns då många kristna som tycker att man inte ska utsätta sig för frestelsen av det onda själv så jag nog tänka mig att det var åt det hållet prästen for.
Postat av: tyst och stilla
mmm, det är möjligt... Jag tänker på syndakataloger och vidskeplighet och får lite frikyrkovibbar av tanken, men man kan inte vara överrens om allt ju :-)
Trackback