Flygande tankar

Jag har just varit i kyrkan, och sitter och väntar på att dottern ska vakna. Jag skulle kunna göra något annat än att sitta här, men jag orkar inte just nu. Och när orkar jag något alls? Ibland funderar jag på varför jag skriver över huvud taget. Det tar tid, och för det mesta är det som kommer upp på skärmen till ingen som helst nytta. Jag är ju som en gammal tant som sitter och pratar för mig själv...

Vi ska snart flytta. Det finns alltid något att göra, antingen hemma eller skolarbete. Jag har en hög böcker som jag vill läsa, men inte kan ta mig för att öppna ens, och så den osorterade pappershögen som bara växer. Slutar jag skriva så växer den i alla fall inte lika fort, och då har jag en chans att ta itu med den. Jag borde spilla kaffe på tangentbordet helt enkelt... Eller nä... jag får försöka skärpa mig ändå, och ta tag i saker som måste göras.

Fast först måste jag tänka lite högt här (som vanligt.) Jag funderar på öknen, eller på känslan av att Gud har gömt sig eller hur man nu beskriver det. Idag sjöng vi en psalm i kyrkan som jag har glömt numret på, och min egen psalmbok ligger i bilen (hoppas jag, annars har jag glömt den någonstans) men det är en textrad, eller egentligen en hel vers, som jag inte heller kan exakt, men det går ut på att upplevelsen aldrig varit större än "den dag jag kom till tro". (Jag måste nog kolla upp, får väl tänka vidare senare eventuellt...) Hur som helst så kan jag inte låta bli att fundera på om jag någonsin haft en sån där riktig "aha-upplevelse" Jag tror inte det, för det skulle jag väl minnas i så fall. Och om jag inte kan säga exakt när jag fattade att Gud finns, så kan jag väl inte ha upplevt någon öken heller? Alltså, kontrasten det måste vara att få erfara Gud, från att inte ha gjort det tidigare, måste vara enorm, och det skrämmer mig att jag inte kan ens föreställa mig hur det kan vara att känna det som att Gud inte finns.

Ingen slipper undan sägs det. Alla går vi genom öknar, och tvivlar (fast tvivlar gör jag ju ändå mellan varven för all del) och jag är lite rädd ibland faktiskt. Alltså, jag vet ju att ingen lever utan Gud, men att många upplever det så. Alla som inte tror t.ex. Men jag skulle nog inte orka. Gud är mitt liv, och om jag inte kunde tro det kunde jag lika gärna sluta andas liksom...
Men samtidigt så tänker jag att jag inte behöver bekkymra mig om det där, för Gud vet hur jag funkar. Det kanske inte behöver vara så dramatiskt att jag måste tvivla på Guds existens liksom. Det kanske är så att jag visst har varit i öknen. Det har definitivt funnits perioder då jag bara har levt på hoppet, och "gamla erfarenheter" jag haft av Gud. När jag inte har kunnat se och höra, utan bara med förnuftet vetat om att Gud är med mig fast jag inte märker det, men det jämfört med att inte ha det där hoppet och den där teoretiska tron på Guds ständiga närvaro, känns ändå inte alls lika hemskt. Men jag kanske rör till begreppen för mig själv.

Jaja... Det visar sig kanske...
Förlåtelse, på tal om något helt annat (dottern sover fortfarande...)
Jesus säger att vi ska förlåta sjuttiosju gånger. Utan gräns tror jag det symboliserar. Det är också en sån där uppmaning som det svindlar när jag hör. Av uppriktigt hjärta. Förlåtelse... Och så till det en berättelse om en kvinna som blivit brännskadad av napalm och flera år senare kramar om mannen som gett order om att släppa bomberna och säger att hon förlåter.
Jesus bad för oss människor när han hängde på korset. Det är han som säger åt oss att förlåta varandra, eftersom vi får förlåtelse av Gud. Visst är det lätt att ta till sig och hålla med om, men nog är det svårt ändå. Till och med småsaker vill stanna kvar ibland. Sånt som jag verkligen vill glömma bort, och av uppriktigt hjärta förlåter. Inga problem, livet går vidare, men det stannar envist kvar en liten rest innuti. Inte ilska eller harm, utan vetskapen om vad det nu var som hände. Det kanske måste vara så, för att vi är människor. Vi blir skadade, och läker, men ärren vittnar om att vi inte är fullkomliga?

Nu har jag suttit här alldeles för länge!